West Ham - Fulham 3-3
Det räckte inte att guden Yossi gjorde två mål. Det räckte inte att spelarna kämpade tills krampen tog över. Det blev ingen seger mot Fulham.
Jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att jag mår illa.
Aldrig tidigare har jag mått så dåligt under en West Ham-match. Uttrycket att slitas mellan hopp och förtvivlan fick en helt ny dimension under lördagsmatchen mot Londonrivalen Fulham.
Curbishley visade sig vara ganska lättläst genom att vilja skaka liv i laget och bygga eget. Därmed spelade Nigel Quashie från start, liksom McCartney. Mer givet var att Luis Boa Morte spelade till vänster på mittfältet och Tevez på topp. Med hopplocket av spelare som fanns tillgängliga och givna nåder av Curbishley syntes det att detta inte skulle bli någon lätt match. Lagdelarna hittade inte länkarna, försvaret hade mycket svårt i defensiva fast situationer. Som om vi inte hade nog med låg kontinuitet i laget blev två spelare skadade inom de första tretton minuterna. Det var heller inte vilka spelare som helst.
Carlitos blev mosad i friläge och vadskadad, James Collins gamla skada höll inte. In kom Bobby Zamora och Jonathan Spector. Efter sjutton minuter fungerade det inte längre. Fulham slog en högerhörna, West Ham-försvaret tillät en nick från straffpunkten och på bortre stolpen stod Radzinski och petade in den.
När man såg laguppställningen kunde man verkligen sucka över och ifrågasätta att Carlton Cole fanns med från start. Han har sett stabbig och ofarlig ut hela säsongen.
Efter 27 minuter suckade man inte längre.
Då tog sig Cole in framför mittförsvaret, mötte en cross med huvudet och skarvade den perfekt till Z-man. Zamora visade stor känsla och kyla när han rullade in bollen mellan benen på Lastuvka.
Luis Boa Morte visade intentioner under hela matchen och hann missa två lägen från kort avstånd.
I pausen gick jag som vanligt in på forumet här på sidan för att känna av stämningen. Jag skulle precis ryta till på användarna, att vi behövde hålla modet uppe, när jag insåg att andra halvlek borde börja snart.
På med rätt kanal. Yossi i närbild. Chip i mål - extas.
Israelens första mål för säsongen kunde inte ha kommit vid ett bättre tillfälle. Återigen visade West Ham upp dåligt försvarsspel vid fasta situationer. Luis Boa Morte valde att chansstöta upp i planen istället för att hjälpa till i korridoren. Han lämnade ytan vid hörnflaggan, Moritz Volz tog det lugnt och siktade in sig på McBrides huvud. 2-2.
Men tack gode gud för Yossi.
Låt oss aldrig någonsin tala om att göra oss av med honom.
Efter det första magiska målet skulle han återigen visa sin stora kyla i lägena. Bobby Zamora - som också var lysande när han var på planen - bröstade bollen mellan benen på en Fulhamförsvarare och förlöste Yossi. Israelen väntade ut Lastuvka, rundade honom och trots ett par snubbelfinter lyckades han vänstra in den i mål.
Men det hade ju inte varit West Ham om händelserna inte tagit en sjuk twist till.
Zamora var överladdad efter sitt mål och skulle satsa hårt på en försvarare, problemet var bara att bollen var borta. Kapning och ett andra gult kort till Zamora. Sedan toppades detta med en skada på en absolut nyckelspelare till. Danny Gabbidon såg ut att sträcka sig och haltade ut , in kom - Shaun Newton...
Yossi såg därefter ut att bli stor matchhjälte, när han räddade ett skott på mållinjen.
Ni vet dock lika väl som jag att den här säsongen är den då vi ska prövas på alla tänkbara och otänkbara sätt.
Självklart skulle Fulham kvittera.
Med en dryg minut kvar gjorde Phillipe Christanval sitt första mål på nästan ett decennium.
Illamåendet kom krypande.
Det är nu vi måste hjälpas åt och stötta. Negativism är inte kreativt.
Come on you Irons!
West Ham – Brighton 3-3 (1-1)
0-1 – Tomas Radzinski (17)
1-1 – Bobby Zamora (27)
2-1 – Yossi Benayoun (45)
2-2 – Brian McBride (58)
3-2 – Yossi Benayoun (63)
3-3 – Phillipe Christanval (93)
West Ham: Carroll – Dailly, Collins(Spector 10), Gabbidon (Newton 80), McCartney – Benayoun, Nigel Reo-Coker, Quashie, Boa Morte(Newton 73) – Tévez (Zamora 12), Cole
