Att följa Derby County; del 4
Om ett oväntat möte med Stuart Baxter och lidande...
I denna den fjärde delen av genomgången av mina matcher i England med mitt favoritlag sedan över 30 år, Derby County, tas ni bland annat med på ett oväntat möte, en övernaturlig spelare samt ännu fler förluster.
Klicka på följande länkar så kommer ni till del 1-3 av tidigare artiklar i serien om hur det kan vara att följa Derby County:
http://www.svenskafans.com/england/derby/artikel.asp?id=134859
http://www.svenskafans.com/england/derby/artikel.asp?id=134861
http://www.svenskafans.com/england/derby/artikel.asp?id=134859
Som beskrivits i del 3 flyttade jag hösten 2001 till England och hamnade i en by strax utanför Cambridge. Derby County kämpade denna säsong i tabellens bottenregion och inte mycket gick klubbens väg. Den tidigare så lyckade managern Jim Smith hade sedan två år tillbaka förlorat sin fingertoppskänsla gällande nyförvärv och matchning av laget och fick följdriktligen sparken i oktober. Ersättaren blev assisterande managern Colin Todd, tidigare en av de främsta spelarna i klubbens historia. Todds tid som ansvarig manager blev dock inte lång. Efter överlag dåliga resultat samt en transferaffär med en för Todd smutsig sida fick han lämna det sjunkande skeppet efter bara tre månader vid rodret.
Ny manager - John Gregory
Den siste januari kablade klubben ut den då mycket glädjande nyheten att John Gregory anställts som manager. Gregory hade under klubbens metamorfos i mitten av 80-talet fungerat som lagets härförare och gjort det med den äran. Förhoppningarna var nu stora att Gregory som manager med sin hårda stil skulle kunna rädda klubben undan degradering. Poängantalet till säker mark var ganska litet trots fem raka förluster innan Gregorys tillträde.
John Gregorys första match som nyutnämnd manager gick av stapeln på hemmaplan. Pride Park vibrerade av förväntningar när laget, anförda av den tilltänkta frälsaren, tog emot Tottenham den 1 februari. Jag var inte på plats för att se denna söndagsmatch utan nöjde mig med att se den på Tv. Matchen blev en succé både spel- och resultatmässigt. Derby vann med 1-0 och John Gregory sprang efter slutsignalen tvärs över planen, ner mot hörnsektionen där den hårda kärnan av Ramssupportrar sitter och jublade tillsammans med dem. Att se detta gav förstås ståpäls.
Sunderland x 2 på besök
Med dessa ljusa bilder i färskt minne åkte jag själv till Derby helgen därefter för att se mitt lag ta emot Sunderland. Passande nog så skulle U17-lagen från respektive klubbar mötas på Baseball Ground redan klockan 11.00. Jag tog därför ett tidigt tåg till Derby för att hinna i god tid. Jag hade tidigare aldrig sett en match på Baseball Ground, denna ärevördiga arena, känd för sin intima atmosfär merparten av de 103 år som klubben använt sig av den samt den sämsta gräsmattan genom tiderna, men nu var det alltså dags om än bara för en juniormatch.
Matchen bjöd inte på så mycket att orda om, föutom att jag lade märke till en ung spelare i vardera laget, Izale McLeod i Derby och Craig Leadbitter i Sunderland. Dessa utmärkte sig så pass mycket att det inte var svårt att räkna ut att de skulle få A-lagschanser ganska snart.
En originell händelse bjöd denna Baseball Groundvistelse dock på. Det fanns på läktaren endast knappa 100-talet personer, utspridda på huvudläktaren på sådant sätt att man lätt kunde se vilka andra entusiaster som prioriterade att spendera en lördagsförmiddag med att titta på en juniormatch. Döm om min förvåning när jag fick se Stuart Baxter sitta en bit bort, snett nedanför till vänster! Detta var cirka ett år efter det att han slutat som AIK-tränare och jag satt och tänkte "vad gör han här, är Lyn på jakt efter en ung engelsk spelare?". Att se Baxter sitta där, med åtföljande funderingar kring detta faktum, störde min koncentration av händelserna på planen och jag bestämde mig för att konfrontera honom så fort halvtidssignalen hörts ljuda.
Sagt och gjort, när publiken tog sig mot en utgång för att gå ner till baren så såg jag till att hamna precis bredvid Baxter. Jag frågade honom, på svenska, vad som gjorde Derby den äran att ha honom på besök. Baxter tittade förvånat mot mig, fullt förståeligt, då han knappast kan ha förväntat sig höra en svensk röst klockan kvart i tolv en lördag på en U-17-match...
Efter den inledande fövåningen från Stuart Baxters sida var det jag som fick berättade vad jag gjorde där och med dessa ord förstod han att han hade att göra med en riktig fotbollsupporter, visserligen med fallenhet för det obskyra, men ändå.
Det visade sig att Baxter bara några veckor tidigare av det engelska fotbollsförbundet utsetts till att handha de yngsta pojklandslagen i England och han var nu i Derby för att bekanta sig med nya spelare. Vi hade ett trevligt samtal i innandömena av Baseball Ground och gick ut för att se drabbningen sluta oavgjort.
Några timmar senare var det dags att styra stegen till Pride Park för att se A-lagen mötas. Denna match var min blott tredje på hemmaplan vilket gjorde att händelsen till viss del fortsatt hade lite av nyhetens behag över sig. Att närma sig sitt favoritlags hemmastadion är en lite speciell känsla, särskilt om man inte är van vid det. Något som ytterligare förhöjer denna känsla är när man kan se stadion på lite avstånd och se hur den efterhand tornar upp sig ju närmare man kommer. För läsare av dessa rader som inte varit på någon stor match måste detta konstaterande te sig som rena snömoset, men prova själv, så får ni se...
Det faktum att Sunderland också var indraget i bottenstriden gav förstås matchen ytterligare nerv (som om den behövde det...) och det var med spänning jag intog en plats på långsidan. Jag satt på en bra plats, ganska nära mitten och på hyfsad höjd från planen.
Marginalerna emot sitt lag
Matchen åskådliggjorde med smärtsam tydlighet vad det kan innebära att ha marginalerna med sig eller ej. Som supporter brukar man ju intala sig att marginalerna, eller tur och otur om ni så vill, brukar jämna ut sig sett över en hel säsong, men låt oss se sanningen i vitögat; ibland gör det förbannat ont att ha bevittnat en förlust och detta blir extra tydligt när matchen betytt mycket. Som ni av dessa ord förstår så var fallet så efter matchens slut...
Efter att ha sett matchen kunde jag surmulet konstatera att om Sunderland fortsatt hade marginalerna med sig på samma sätt skulle laget helt klart sluta på övre halvan av tabellen! 1-0-segern till Sunderland kändes som resultatet av att laget hade just marginalerna med sig, för sanningen att säga så var det en typisk 0-0-match.
Det var en ganska bra match som de två lagen bjöd på; bra fart, vettigt passningspel och överlag vältajmade tacklingar till exempel. Det enda som saknades var målchanser. Faktum är att Derby egentligen producerade matchens främsta chans, medan Sunderland gjorde sitt på en överraskande “ickechans”.
Derby var det bättre laget i första halvlek med en frenesi i sitt agerande som nye managern John Gregory lyckats plantera på den korta tid han varit verksam i klubben. Chanserna var dock lätträknade, egentligen är bara ett kanonskott av Ravanelli som smet tätt utanför värt att nämnas. Sunderland var överlag det bättre laget i andra halvlek, men även från deras sida var det tunnsått med de riktigt klara chanserna.
Matchens stora chans kom efter en timmes spel då Derbys vänsterback Luciano Zavagno och Ravanelli snyggt kombinerade sig fram på vänsterkanten och där Zavagno avslutade med ett skott som passerade Sörensen i Sunderlandmålet, och där bollbanan, i vad som kändes som en evighet, gick mot det tillspillogivna målet bara för att ta i ribbans underkant och studsa ut till Malcolm Christie som lade bollen tillrätta för att skjuta i mål, men hans skott tog på en försvarare som på mållinjen fläkte sig sig på vinst och förlust. Det var det här med marginaler alltså...
Stefan Schwarz är med och sänker mitt lag
Mycket närmare ett mål än så kan ett lag inte komma, men istället blev utfallet så att Sunderland med 10 minuter kvar av matchen, genom Niall Quinn, kunde fastställa slutresultatet till 0-1. Målet föregicks av att Stefan Schwarz med en snygg yttersida hittade Kevin Phillips på vänsterkanten, Phillips avancerade och försökte med ett mellanting mellan skott och inlägg, ni vet en sådan boll som i de flesta fall ådrar sig supportrarnas missnöje när man känner att spelaren inte riktigt vet vad han ska göra och egentligen bara slarvar bort ett anfall. Dock icke så nu; bollen ändrade riktning via två Derbyförsvarare innan Quinn vid bortre stolpen till sin förvåning fick se bollen ligga tre meter framför sig och det var förstås inte svårt att lugnt peta in bollen utan en Derbyspelare i närheten. Marginaler som sagt....
Sammantaget bjöd Derby trots allt upp till spel som gjorde att det fortfarande fanns hopp om att klubben skulle kunna bärga ett nytt Premier Leaguekontrakt. Jag såg fram emot fler matcher!
Efter att Derby vann mot Leicester omgången efter Sunderlandmatchen kunde jag ånyo bänka mig en söndag framför Tv:n för att ta del av mittt lags vidare öden. Nu stod mäktiga Manchester United för motståndet och Pride Park var givetvis utsålt. United var förstås det bättre laget spelare för spelare men Derby spelade med en styrka som inte skådats på mången god dag och nådde med mersmak 2-2 efter en oerhört spännande match där många, även neutrala vittnen, ansåg att Derby blivit berövade en straffspark i matchens sista minut.
Första och sista gången på Highbury
Med sju poäng på de fyra senaste matcherna och en John Gregory-effekt som tycktes bära långt kändes det bra att åka ner till London två dagar efter Unitedmatchen för att på Highbury se om laget kunde lura Arsenal på poäng. Jag tog södergående tåg från Cambridge och hoppade av en station innan King´s Cross. Det kändes bra att få besöka en så klassisk arena som Highbury. Redan då var det mer eller mindre bestämt att arenan skulle ersättas av en ny så det passade utmärkt att jag kunde inträda i detta tempel och känna atmosfären innan det var försent.
Matchen var ganska så ensidig. Arsenal pressade hela tiden ner Derbys spelare så att åtta, nio av dem satt i knät på reservmålvakten Andy Oakes. Dock dröjde det tills den 69:e minuten tills Robert Pires kunde göra mål, matchens enda skulle det visa sig, och visst, Derby hade i första halvlek haft så pass mycket ork att man faktiskt lyckades skapa några vettiga målchanser.
Fantastiske Henry
Det jag minns mest från matchen var hur oerhört imponerad jag blev av framförallt Thierry Henry men också av Robert Pires. Att se Henry springa var som att bevittna något på gränsen till det övernaturliga. Han liksom flöt fram en centimeter eller två ovanför gräsmattan och gjorde det med en fart som var vidunderlig. Jag blev överraskad över att Pires också hade drag av denna övernaturlighet, båda fransmännen var bland det bästa jag någonsin sett på en fotbollsplan.
Fler Cambridgebaserade Ramsanhängare
På tåget hem stiftade jag närmare bekantskap med en Derbysupporter som visade sig, precis som jag, bo precis utanför Cambridge. Vi hade sett varandra för första gången på tåget hem från London en dryg månad tidigare efter ha sett vårt lag få stryk mot Charlton men då inte pratat med varandra. Att han vid det tillfället överhuvudtaget kunde se att jag var Ramsanhängare var mig en gåta. Jag satt med jacka med stor krage på mig när han passerade för att gå av tåget, då han hejade på mig.
Jag förstod att han var Derbysupporter beroende på hans halsduk men hur kunde han se det på mig? Jag tittade på min utstyrsel som enligt mig knappast kunde berätta om mitt favoritlag. Men jo, jackan var lite uppknäppt och man kunde se två tunna svarta streck i V-ringningen på min matchtröja men i övrigt ingenting av den. Dessa två streck var dock tillräckligt för att Mark, som han hette, skulle se en frände i mig. En av en handfull förtrogna i Cambridge som bar på en hemlighet, ett medlemsskap i en kult som innebar att man för det mesta måste lära sig att hantera besvikelser, med framgångarna långt bakom sig. Det vill säga att vara Derby Countysupporter.
Nu på tåget hem från Arsenalmatchen slog Mark sig ner bredvid mig och timmen hem förflöt snabbt med hjälp av ett koncentrat av våra Derbyminnen, mina förstås ytterst fåtaliga i jämförelse med denna 100-procentiga supporters. Jag kunde erbjuda honom skjuts i min nyinköpta 30 år gamla Wolseley och innan jag släppte av honom vid hans hem där hustru och barn väntade bestämde vi oss för att tillsammans köra ner till Southampton en månad senare.
Om denna vådliga färd i fullpackad bil, samt ytterligare på plats bevittnade Derbymatcher kan läsas i nästa avsnitt!
