Resekrönika - London i Januari
Undertecknad besökte London för att uppleva Gunners-ManU.
"You are such a fat bastard."
Den tatuerade mannen iklädd rött och vitt pekar med sitt största finger och med något tasmanskt vilt i blicken rakt på mig. "You are a fuc*ing cu*t" kommer nästa harang och han är på väg framåt mot mig. Med mord i blicken. Hans bordsgrannar får hålla honom ned. Runt omkring honom var det vild stämning. Urtidstämning. Som när en skock velociraptorer jagar en liten grävling.
Själv blev jag naturligtvis väldigt illa berörd. Ok, att jag kanske har ett kilo runt knävecket, har hittat ett DHL-paket i tredje vecket nedifrån, samt varit uppslagsbild i Michelins årsbok, men att jag skulle vara ett kvinnligt organ. Nejdå. Här gäller det att försvara sig. Jag samlade ihop hela min muntra kropp, funderade på vilket verb, ackusativ och dativ jag skulle använda; Kanske ett muntert "I beg your pardon." skulle lösa det hela. Jag skulle precis släppa lös min bedårande engelska strof;, då det kom ett nytt urgrundsvrål. "Bloody Referee.". Men, va.."Klink"(den pollett jag precis stoppat i munnen ramlade ned i min magsäck)..det var matchen som upprörde. Matchen. Självfallet. Här stod man mitt i siktlinjen för matchen på puben. Arsenal-Manchester United. Det var grejor det.
Det var ju inte meningen att jag skulle stå där på puben, men möjligheten uppenbarade sig. Mina två redaktionskollegor Englund och Alvenmod hade på ett mycket moraliskt tvivelaktigt sätt tillskansat sig två biljetter till Arsenal-Manchester United. På min fråga, så svarade redaktör Englund att han spelat gitarr i tunnelbanan i Vimmerby och blivit uppmanad att sluta mot att fick två biljetter till just denna match. En sådan kille, va??
Själv hade jag min sedvanliga tjänsteresa till England och valde att ta möjligheten att sammanstråla med pojkarna i London-utan biljett. I bakhuvudet fanns tanken att man kanske kunde sno en biljett av en liten kille någonstans. En klassisk, "owow, look left, the teletubbies.." å grabben glor så ögonen står som mörtpickar och då snor man biljetten och springer som Linford Christie uppför gatan.
Så kom stormen. Vi kallar den för Elias efter killen i Örgryte. Då blir han glad. Det är inte så många i Örgryte som är glada. Flyget var försenat och istället för att flyga 6h40 från Nyköping, blev det 10h30. 6h40 från Nyköping innebär att tuppjäveln kacklar halv fyra. Lömsk fågel. Skulle om jag såg ut på det sättet i och för sig också skrika halv fyra på morgonen. Den tuppen kacklar dock inte mera. Coq au vin rekommenderas.
Runt 12h00 landade vi på Stansted. Bredvid mig hade jag världens i särklass mest flygrädda människa. Fullständigt vettskrämd. Ögonen vidöppna. Så fort vi började röra oss på backen hade hon brutit ihop och stora tårar hade fallit. Stackars krake tänkte jag, så jag var naturligtvis behjälplig. Jag lugnade henne naturligtvis med att berätta om att det är som allra farligast när vi lyfter och landar, men att det också kan hända saker i luften. Jag lovade henne att alla ljud hon hör är normala, men att jag- eftersom jag satt i gången mittöver- skulle knäppa med fingrarna om jag hörde något utöver det vanliga. Kändes som en bra lösning...ända tills jag satte på mig min Mp3a och diggade loss i sätet. Damen på andra sidan såg ut som en påse valium och skrek "moron" när vi landade. Jag var mycket förvånad och dräpte till med "Do I look like someone who's got more than one wife? .." Då blev hon tyst.
Då matchen var 16h00 engelsk tid blev det bråttom värre till norra London. Först in till hotellet i Paddington och sedan ut med en sjuhelvetes fart via Picadilly Line. När Norra London hägrade kändes det varmt i hela kroppen. Kanske berodde det på att jag inte varit på toaletten sedan frukosten, men det var i alla fall en skön underbar känsla. Highbury/Islington brukar vara min avstigningsplats. Jag fullkomligt avgudar att kliva av där, knalla Highbury Place upp förbi Highbury Fields/Highbury Crescent och bara njuta av tillvaron. Fundera på vilka som bor i husen, vilken uppväxt man har, var man går i skolan etc. Am I a very sick person? Indeed. Man läser på dörrarna och uppfattar sådana härliga engelska namn; "Smith, Jones, Parker, Ramirez, Dupont, Al-Makrauwi." Som en hel Gunnersuppställning. På Highbury Fields brukar det alltid vara liv och rörelse. Små blekfeta engelska barn i shorts med ännu vitare fetare ben, som springer runt och letar efter en boll. När man ser dessa barn, så får man sig ett svar på varför England aldrig lyckas i fotboll. Men de är lyckliga och tacklas så fett med varandra. En bit fram ligger också ett dagis. Lycka att få placera sin barn där. Prata om världens bästa uppfostran. Ett långt Lehmann-kast från gamla Highbury och det är så mycket Arsenalkänsla att man bara vill nappifieras. Att smyga sig ned i en liten barnstol med napp och bara sitta kvar och njuta tills man blir inburad. Funderade en gång på att ta med min yngste son dit och bara placera honom där. Tänkte att det måste ta ett par timmar innan någon upptäcker att han inte skall vara där och ordet "Buuäääääää" känns internationellt.
Men tiden tickar och jag rusar framåt mot The Gunners.Väl uppe på genomfartsleden Highbury Park tilltar trafiken och jag noterar det gamla Kebab-hak jag besökt så många gånger. Smakar inget vidare, men mättar bra. Noterar också denna gång att inga katter finns runt matstället. Hmm. Husen är klassiskt engelska och ser smått förfallna ut. Man riktigt hör den droppande kranen, ser heltäckningsmattan och känner draget från fönstret. Så klassiskt, men ändå på gränsen till himmelskt att sådant ligger så nära paradiset. Det känns som Sankte Per placerat dessa ruckel och avgrundslika bostäder just här, för att folk skall känna skillnad mellan paradis och avgrund.
På Blackstock Road möts jag av klungan utanför The Gunners Pub och man slinker in i den rökiga lokalen, som är indelad i två delar; Till vänster har vi biljardbordet och till höger finns matdelen och tillika storbildsTVn.Rakt fram är baren, där barägaren dagen till ära fått in en räcke med babes bakom disken. Till höger känner man igen ett par välkända nunor; Maestros Englund och Alvenmod halsar Carling tillsammans med några andra forumrävar och ljuger så mycket de orkar. Vissa får ducka när näsan växer och jag inleder med att hänga två jordnötsringar på näsan.
Hursomhelst, så är det en munter stämning på Gunners Pub, så här två timmar innan avspark.Det är trångt, det är väldigt mycket Gunners, det sjungs "We won the league at Old Trafford."; det sjungs andra glada ramsor och undertecknad pillar i sig sin första Carling, serverad i hårdplast.
Det är en eforisk stämning som råder i lokalen. Det är kö till baren, det är kö till toan, det är kö överallt. Jag pratar lite med folk till höger och vänster.Det är norrmän, danskar, finnar, svenskar och naturligtvis engelsmän. 3000 Pund lär någon ha hört att en biljett kostar. Låter lite väl mycket. kanske 300 Pund. Frågan är vad jag skulle få om jag skulle sälja min kropp? EnSpursbiljett? I baren finns fortfarande den eminenta postern "Shoplifters will be given Tottenham season tickets". Grandiost. Vi tar oss en Carling till.
En av personerna jag pratar med är allt-i-allo på puben.George. Han har jobbat där de senaste åtta åren och menar att det är just vid denna matchen som puben urartar och blir extremt skränig. Samtidigt har han förståelse för det. Har man jobbat i åtta år där, så håller man på Gunners. Så slank det ned en Staropramen. Inte för att jag är någon ölkännare, men lite tradigt är det med ölserveringen på the Gunners Pub. Varför inga klassiska engelska öl?
Samtalen med Englund och Alvenmod är galanta.Herrarna har varit i London endast någon dag, men botaniserat i den stora Gunners-shopen och köpt tröjor och andra souvenirer. De har biljetter till "Club Level", vilket innebär att man får sitta något finare och så får man en njurpaj i paus. De menar att man med lite tur kanske får se någon kändis, typ Nanne Grönvall, och himlar med ögonen. Efter matchen noterar man att den enda kändisen de såg var varandra. Gott nog.
Det börjar tagga upp till match. Puben börjar långsamt att tömmas. Kollegorna drar sig till arenan, men vi gör upp om att träfafs efter match. Hatskrönorna mot Manchester United fyller puben, men här och var lyfter en liten spirituell sång om Ashley Cole igenom det mankuniska hatet; "One man went to bed, went to bed with ashley, one man and his mobile phone went to bed with ashley." snurrar runt i lokalen hos "the Faithful" som inte fått biljett. Det är nog ett hundratal kvar på puben och sjunger, skriker, vrålar, bölar och tjoar. Det mest intressanta är nog klicken som sitter i matdelen. Det verkar vara män och kvinnor om vartannat. Känns som par som dinerar ihop. Rätt som det är ställer sig en av männen upp och vrålar "Rooney, you c**t" med flickvännen bredvid. Hon tittar beundrande på honom, förmodligen för att han fick ihop ordet Rooney, som ju är sex bokstäver. Jag undrar själv vad som skulle skett om undertecknad med flickvännen i släptåg skulle vrålat detta på O'Leary's i Linköping. Jag hade förmodligen dragits ut i örat. Intressant i alla fall.
Matchen vet alla hur den slutar, men det är här jag tillbringar första halvlek. Utan biljett, men mitt i handlingens stormöga. En och annan Carling rinner ned i en törstig krönikörs strupe. Det töms en del på vattenkloasetten också, men mest tjoas det, tjimmas det och det sätts i halsen, när ManU försöker göra mål. Den "fat bastard" som åsyftas inledningsvis och den c**t som åsyftas är Rooney och Ronaldo naturligtvis. It goes without saying. Euforin är total i den lilla puben på Blackstock Road som svämmar över med rött och vitt. En av "the faithful" på den upphöjda delen är en mäktig skapelse. Han har en "Emirates-tröja" med Henry på ryggen och sedan har han kaptensbindel. Det är ambitiöst. Har han kryckor när han är skadad också?
När halvtid kommer väljer undertecknad att byta bar. Utanför trycker jag i mig en "sausage roll". Troligtvis ett av mitt livs äckligaste måltider och jag fick be min matstrupe och magsäck om ursäkt i flera timmar efteråt. Det är första gången jag fått en uppercut innifrån. Mitt mål är Herbert Chapman på Holloway Road. En annan pub, som egentliigen är ganska nyöppnad och dedikerad Gunners. Jag spenderade lite tid på den puben i somras och pratade bland annat med en kille, vars syster varit ihop med Limahl i Kajagoogoo. Det var stort. Han ljög troligtvis, men blev märkligt glad när jag sjöng; "Too Shy" i falsett för honom eller skrämd kanske är ett bättre ord.
På vägen till puben passerar jag först vad som är kvar av Highbury. Fuckin' nothing.En väldig byggarbetsplats visar väldigt väl att ingen fotboll längre spelas där. Ett värdigt slut?Nope, men vad göra?
Bakom skymtar den nya arenan. The Emirates Stadium. Den ser alldeles fantastisk ut. Det har börjat mörkna och elljusen lyser upp mot himlen. Som ett rymdskepp som landat mitt i Norra London och det är ju ett rymdskepp ty hemmalaget spelar oftast fotboll som från en annan planet. Stadium ligger på en höjd och från Drayton Park når man den med en gångbro. Det lyser mäktigt. Har flugit in över staden några gånger när Gunners spelat match på Highbury och det var sagolikt. En gång dunsade det till i planet. Det var Flaminis boll som kom farande.
Trots att det är paus, kommer det en hel del ljud från arenan. Det dundrar lite från läktaren, det skrålas lite; det sjungs lite; det är helt enkelt väldigt vackert. Som om en liten änglakör suttit på min axel och smekt mig med bomull.
Herbert Chapman är också fullsatt. StorbildsTV och ölen flödar. En Carling till kanske? Jodå. Fast den här puben kanske inte är så full av de mera brutala Arsenalfansen, utan hit kommer gemene man med ett hjärta för klubben och stämningen är hög. Det är trångt och svetten lackar från folk. På överläpparna samlas det svettansamlingar och på en kille var den så stor att om han varit utomhus hade en sparvfamilj plaskat där. Puben är en väldigt normal pub med en tiometer lång bardisk, där TVn pulserar bakom. Toaletten till vänster en bit ned och så bakom mig finns hela sektionen för de som sitter ner.
Tänker inte ge er en bild av vad som händer på matchen, ty det vet ni om. Rooneys mål möttes inte av den största glädjen och det svallade över av uttryck som skulle påminna honom om hans kroppshydda och hur lik han var delar av en kvinnas ädlare delar. Själv tänker jag naturligtvis inte så; vill ju inte må illa när man..ja..just det. Jublet visste dock inga gränser när Robbie boy kvitterade och kulminerade i ett kakafoniskt crescendo, som nådde 12 på Richterskalan när Henry sidsteppade Vidic och nickade in 2-1. Explosion i puben, ölen for över huvudet på engelsmännen och undertecknad och vi förenades i en sådan förbrödring. Det dansades runt, runt och i ring. Jag försökte mig på "..och flickan hon går i ringen..", men fick inte medhåll. Efter den väldiga urladdningen var naturligtvis puben en illuster stämning och hade det funnits någon förskrämd tok med ManU-tröja, så hade man spolat ned honom på toaletten; ty puben var all-Gunners.
Efter en tid på puben och månitro, faktiskt någon Carling till, så träffade undertecknad kröniörbröder Englund och Alvenmod samt några andra forumrävar och de bedyrande att de aldrig någonsin kommer att uppleva något bättre. Att med sådan precision pricka in denna match att besöka och få detta regisserat av Wenger och Henry; ja vad säga..världsklass. Kollegan Alvenmod som var på CL-finalen efter att suspekt vunnit ett Heineken-lotteri, menade att detta nog var i närheten. Att Alvenmod är koptiska för Heineken är endast några förunnat att veta. Vi grät lyckotårar ihop och sjöng en liten sång av glädje.
Efter denna samling på Holloway Road började det konstigt nog att kurra i magen. Det var lustigt, tyckte jag; hur kurret kunde nå ut från allt kluckande; men nog kurrade det lite. Matdags och efter en snabb överläggning, så drog sig det glada gänget in mot staden och hamnade i närheten av Long Acre, där vi misshandlade magen med en kraftfull mexikansk måltid, som hyllning till Carlos Vela.
Då undertecknad skulle vidare på tjänstelika äventyr blev det en enorm gruppkram. Det blev lite luftgitarrspel från Englund och en ett par nidvisor om lokala Londonlag.
Därefter vandrade vi åt var sitt håll. Inte ett öga var torrt.
Londonnatten lade sig som en tung svart filt över oss, en eskapadfylld dag, som började med stormen i Sverige, fortsatte med att bli kallad lite otygslikande ord, ett härligt möte med kollegor och forummedlemmar och en magnifik avslutning med seger. Vilken dag.
