Ständigt denne Dawson!
Denna mening kan man ofta höra, lite smått frustrerat, från de forwards som ställts mot Michael Dawson iår. Dawsons otröttliga aviationsförmåga och uppoffrande spelstil har gjort livet surt för överbetalda forwards, och ofta varit räddande ängel på mållinjen för spurs.
I flera år har läsarna av WHL skaderat med en röst och bönat och bett om europacupspel. Efter 40 i öknen besvarades längtan, och UEFA-cupen gästas just nu av de liljevita laget Tottenham.
Med denna företeelse kommer också ett mer ansträngt spelschema. Detta ökar pressen på spelartruppen markant. Tottenham var bara för några år sen känt för att ha lika många spelare i rehab-gymmet som på plan. Detta har det senaste åren åtgärdats. Denna säsong har dock vi återupplevt något av den nostalgi som innebär att man sitter och tänker; När alla är friska, vilket lag vi skulle kunna ha!
Deadley Ledley King har varit skadad mycket det sista. Alltför mycket för att vara den kapten, och försvarsdirigent som vårat offensiv glada gäng behöver. I dennes frånvaro har den blott 23-årige Michael Dawson rest sig ur leden för att leda laget på egen planhalva. Denna säsong har han i skrivande stund redan spelat 46 matcher, att jämföra med Kings 21.
I matchen mot Braga fick Dawson även bära lagkaptensbindeln efter att Keane blivit utbytt mot Defoe. Detta skulle mycket väl kunna bli en vana för den resolute mittbacken från Nottingham Forrest. Han har i Kings frånvaro dikterat villkoren för de andra i backlinjen, och vid fasta situationer är det Daws som pekar med hela handen. En manöver som det tog King två säsonger innan han gjorde med självklarhet.
Dawson är en ledare. Visst, ibland ser man att Championship-dagarna fortfarande gör sig påminda, men ofta är hans offervilja så stor att han på allvar blandat sig i landslagsdebatten. Redan under förra årets världsmästerskap var han reserv för England. En position som hans nuvarande magnifika säsong nog bör ha uppgraderat ett snäpp.
Med en konstant närvaro, och hög lägstanivå har han visat att oavsett vem han spelar med, så är han ofta bäst i backlinjen. Visst, vi längtar alla efter den dag då nr 20 och nr 26 spelar bredvid varandra igen, men till dess hänger mycket av Tottenhams framgång på att Dawson bibehåller den fina form han haft under denna säsongen.
Vår skadedrabbade defensivlinje har resulterat i att Dawson nu nämns av Jol som lika viktig för laget som Berbatov, Lennon och Robinsson. Jag skulle vilja hävda att Daws just nu är vår viktigaste spelare. Om han skulle skada sig, skulle det bli väldigt svår att frambringa en fungerande backlinje.
Jag hoppas att han tågar på i samma takt som han gjort de senaste 46 resten av säsongen, och att han lyckas knoppa in någon mer boll i rätt bur. Då kan slutet på denna säsong bli riktigt glädjefylld.
