Sanningen bakom Milan Mandaric - Del 3
Tredelars intervju med Leicester City's nya ägare, Milan Mandaric. Hur han klarade sig i en tuff uppväxt i Jugoslavien. Del 3 handlar om hans första tid i USA. Artikelserien är ursprungligen från Leicester Mercury.
Milan Mandaric kollade ut genom fönstret från ett litet och billigt motell i Chicago efter att han hört en sirén tjuta i den livliga staden. Han gick tillbaka mot sitt nyfödda barn och sin fru Gordana, och undrade om han hade gjort sitt livs största misstag. Det var ju landet för de fria och modiga, Chicago var den tredje största staden i USA och hade också den näst största andelen av serbiska invandrare.
Det han såg från sitt fönster var inte precis ”The American dream”.
Det var mer som en gammal gangsterfilm som han brukade kolla på i biograferna på lördagarna hemma i Jugoslavien.
Mandaric’s motell var 15 minuters bilfärd från Chicagos O’Hare International Airport.
”Men när vi landade var vårt plan försenat, och de som vi skulle träffa var inte där.”
Endast hans fru, Gordana kunde prata engelska. De kunde visserligen vifta in en taxi, men så fort taxiföraren förstod att de var främlingar i staden tog han en lång omväg och paret satt där med deras nyfödda barn i över två timmar. De fick betala mer än tio gånger mer än vad det skulle ha kostat dem. Det var ju inte den perfekta välkomsten för Milan. Han hade precis kommit från Schweiz, efter att ha varit tvungen att rymma från sitt hemland. I en och en halv vecka i staterna, försökte Milan att få ett jobb.
Men ingen ville ha honom, en främling i ett främmande land, han kom tillbaka till sitt trånga rum varje natt, och för varje gång dörren gnisslade oroade sig Milan hur han skulle få tak över huvudet och mat på bordet för familjen.
Efter tolv dagar av avvisanden var han redo for att komma tillbaka till Jugoslavien. ”Det funkade aldrig i Schweiz och det såg inte ut som att det skulle bli bättre i USA, jag fortsatte att tänka på mitt liv i Jugoslavien och tänkte ’vad gör jag här?’. Men jag visste aldrig hur det skulle bli ifall jag åkte hem.”
Till slut fattade Milan sitt beslut, det kunde ju inte bli värre än så här?
Milan kunde inte få jobb. Deras pengar var på väg att ta slut. Han kunde knappt prata språket. Gordana började packa deras väskor.
Två dagar innan han skulle åka tillbaka med den där tvåtimmarsturen i taxin kontaktade han en gammal kompis som hade flyttat från Jugoslavien i mitten av 60-talet. Han hade slagit rot i Oakland i Kalifornien.
Han hade ett pengaträd i en fabrik som producerade elektroniska tillbehör.
Med vinsten öppnade han en restaurang. Hans kompis övertalade honom att komma till den soliga kusten för en helg innan han åkte hem. Milan märkte skillnaden direkt. Det var vackert i Kalifornien; solen sken hela tiden och människorna var glada, det var en helt annorlunda atmosfär än den i den blåsiga staden Chicago.
En helgs semester blev till sex månader. Kompisen lyckades få fram ett ”green card” åt Milan, och han jobbade på dagarna i hans kompis fabrik och på nätterna städade han restaurangen.
Detta var Kalifornien 1969 – två år efter att journalisten Don Hoefler kom på uttrycket Silicon Valley.
”Jag tror inte riktigt på tur. Jag tycker att om man jobbar hårt nog så jobbar du till dig din egen tur, men utan tvekan fanns jag på rätt ställe vid rätt tidpunkt.”
Milan Mandaric fann ett satt att göra elektronikerna mer effektiva och mindre.
Det blev direkt en succé.
”Jag ville hela tiden mer – men mina kompanjoner ville inte ta risken nu när allt gick så bra.” Han säkrade ett banklån och byggde sin egen fabrik och anställde folk direkt. ’The Lika Corporation’ var namnet på hans företag, och ’Lika’ var Milans födelsestad.
Milan var tvungen att följa en deadline. Han hade nio månader på sig att betala sitt lån och dessutom behövde han komma på något sätt att försörja sin familj på. ”Jag fick min första beställning efter tre månader. Sedan blev vi bara mer upptagna och mer upptagna med fabriken, och jag anställde mer och mer folk. Allt var på plats.”
Men sedan hände något som satte en press på Milan som han aldrig hade känt förut.
Två månader innan hans deadline väcktes Milan av brandkåren på morgonen. När han kom fram till fabriken var hela stället i lågor. Maskinerna, kontoren; nästan allt hade blivit till askor. ”Jag kommer ihåg att jag hörde låten ’I Never Promised You a Rosen Garden’ på radion på vägen till fabriken, det var nästan som att det var mitt livs soundtrack vid just den tidpunkten.”
Milan var tvungen att kontakta sina leverantörer, köpare och banken och be om sex extra veckor. ”Jag lovade att jag kunde fixa det, jag var väldigt fokuserad.”
Mirakulöst fick han det att funka. Banken och sina köpare förstod att Milan skulle hålla sitt ord. Efter det verkade företaget bara fortsätta att växa och växa. Vid 1974, två år efter hans första banklån, byggde han sin sjunde Silicon Valley-fabrik. ’The Lika Corporation’ blev den största fabriken inom elektronikkomponenter i USA.
Det var först 1972 som Milan formade sin egen fotbollsklubb, blåbärsgänget FC Lika, som endast hade spelare som var inblandade i företaget Lika.
Milan var anfallare och lagets målkung: ”Jag gjorde hela tiden mål for att laget var fullt med spelare som jobbade för mig, de ville hela tiden passa bollen till mig. Så jag hade massor med chanser, det är klart att jag skulle ha gjort mal på några av dem.”
Ett år senare mötte Mandaric flera inflytelserika amerikanska egna företagare. De ville ha en nordamerikansk fotbollsliga på västkusten. Deras signaturer var skrivna i ett femstjärnigt hotell i Chicago, två kvarter från det där gamla motellet som Mandaric hade bott i.
”Jag kunde se motellet från fönstret och försökte förklara till de andra att det var där jag bodde när jag kom till Amerika. Det var verkligen en känslosam situation.
Det var en symbol över hur långt jag hade kommit på så kort tid.”
Fotnot: Silicon Valley är ett industriområde där stora elektronikföretag hade sina baser.
Källa: Leicester Mercury
