The Perfect Handshake
josjos54 är en välkänd figur på White at Harts forum Shelfside. För tio dagar sedan besökte han White Hart Lane för första gången, och förutom att skaka hand med Martin Jol fick han på plats uppleva Spurs häftigast mål någonsin. Det här är josjos54:s berättelse.
How it started
26 år tog det för mig att besöka WHL för första gången. Eller man ska nog säga att det hela började när farsgubben kom hem från en resa till London med en keps a la England och en halsduk ”Pride of northern London - Super Tottenham”. Tror jag var typ 7 bast när jag fick dom där grejerna så man kan väl säga att det tog nästan 20 år att ta sig över. Jag tyckte det var så härligt att jag tänkte jag ska få ur mig lite av känslorna via en reseskildring och kanske en del tankar om hur jag ser på livet som spursare. Håll till godo!
Spursliv
Alla känner vi väl frustrationen, passionen, aggressionen, kärleken, paniken, stoltheten, glädjen och mystiken när man tänker på Spurs. Minns dom gånger man vaknar måndag morgon efter en seger på söndagen, då känns veckan så lätt (i alla fall fram till den där onsdagsmatchen borta mot Fulham som man bara måste vinna för att ha chans på CL platsen). Minns också dom gånger när man en lördag planerat en rolig kväll men torskar en sån där måstematch mod Boro, hur kul blir det då?
Visst nu är man ju ganska van med upp och nedgångar men det är inte ett lätt liv man har som spursare. Ett som är säkert är i alla fall att dom senaste veckorna som spursare varit mycket lättare än många andra. Segrarna har lagts på hög, marsch rakt uppåt i ligan, vidare i FA och enda lag som inte torskat en fight i cupernas cup UEFA. Går det då att beskriva känslan inför ett möte med Watford på hemmaplan? Man borde väl känna sig så segerviss att hälften vore nog, men är det så? Nej istället, i alla fall jag och säg gärna till om jag har fel, så tittar man på Watford som om dom vore ett av PLs bästa lag. Går dom verkligen att slå, 20p i tabellen visst, dom har ju trots den magra poängen ett sjukt underskattat lag...
Moving further on…
Visst det blev rätt sent på fredagen i Londons nattliv men matchladdningen kändes ändå perfekt. Tidigt tåg ut mot arenan, hamnade på samma vagn som några norska Spurs vänner. Jag och min resekamrat (Liverpoolare men ändå rätt trevlig) valde att ta en promenad från Seven Sisters till WHL, härlig frisk vårluft blandad med lukten av välstekt Halalkött och bussavgaser spädde bara på taggningen inför kampen.
Så tonade den då upp sig mitt bland bostäderna, så vacker, så magisk och så så så underbar, WHL. Nästan 20 år sen efter det att den där kepsen och halsduken kom i min ägo och jag för alltid blev en spursare med allt vad det innebär. Stod bara och njöt en stund, insöp känslan och intrycken innan vi hämtade matchbiljetter och invaderade shopen för inköp av en ny keps (naturligtvis inte på under match) och diverse annat material. Efter shoppingen (som aldrig har varit så skoj någon annanstans) kom åter tankarna på den stundande matchen… Puh, Watford… hur ska det här gå. Inne på puben spreds ryktet om att Berba, Keane, Lennon och Robbo skulle vila inför måndagen. Samtidigt på teven kör ett starkt Man U (eller ska man säga Ronaldo) över Bolton, inga tankar på måndagens cupmatch där inte. En flottig burgare med strips och några pints senare så tog vi oss in på arenan ca 50 minuter innan kick off. Väl där kändes allt annat helt plötsligt så långt borta, vadå torskfrossa den var som bortblåst. Visst Berba, Keane och Lennon på bänken men vad gör väl det en dag som denna. Gick runt och myste och tog lite bilder på spelarna som nu var inne för att värma. Tog mig ner mot spelarutgången för att få lite bra bilder, Martin Jol står och pratar med fans, va katten tänkte jag och klev fram till honom, tycke uppstod och jag fick ”the perfect handshake”, en kram och en bild som snarast ska framkallas och sättas upp på finaste stället i lyan med mig och Martin. Alla dom sura tankar man hade där ett tag under den tunga perioden av säsongen var som bortblåsta och man bara flöt runt som på moln. Det kändes hursomhelst att det finns kraft i dom där nyporna och från och med nu så litar jag 100% på Jol.
Game on
Fortfarande upprymd efter mötet med Jol så slog vi oss ner på våra platser, det ska sägas att vi båda är över 190 cm och smågrabbarna bakom såg inte ett jota. Eftersom dom var spursare så var bytet av platser självklart och vi tog plats på rad 11 i höjd med mållinjen där Robbo placerat sig, knäutrymmet var inte större än på RyanAirs sämsta platser men hey vad fanken gör väl det.
Första halvleken var väl, sett på reprisen på C+ hemma i måndags, inte något man kanske hade varit överlycklig över men väl på plats så var det ändå inte så tokigt. Det som jag reflekterade över var det faktum att vi långa stunder faktiskt blev utsjungna av Watfords lilla fanskara, kändes så där. 41 minuter in så brakar det så loss, Chimbos höga inlägg knoppas in av en aldrig landandes Jenas (mina 3 pund på Defoe som första målskytt gick upp i rök men what the heck). Skönt med en ledning i paus och, om det beror på att man var plats eller ej låter jag vara osagt, det kändes så stabilt trots 1-0, ingen panik, frustration eller aggression bara värme, glädje o kärlek.
Bra tryck i andra och Ghaly som varit sådär under säsongen glänser med snabba pass, dribblingar och spelförståelse. Sen får vi en något billig frispark i bra läge ca 80 meter från mål, här visar Watford varför man ligger där man gör i serien. Man ställer inte upp någon mur! Robbo måttar in och pang, flyyyyyg, studs och vad? Jo mål! Det är som att tiden stannar till, vad hände? Var det Robbo? Tog den på någon? GOAL FOR SPURS 2-0 PAUL ROBINSSON!!! Det blev sån upprymdhet på arenan, alla bara log och skrek SHOOOOOT när Robbo fick bollen. Stackars Ben Foster tappade en boll till och Mido skulle lägga in trean och verkligen punktera men icke sa nicke… Vad händer med en annan då tror ni? Jo då återkommer dom där tankarna om att Watford minsann inte är så kassa, ska dom kanske vända på det här nu bara för att vi inte kan avgöra… Men för en gångs skull håller vi ihop, Ghaly hänger en balja innan vi tappar in en boll till 3-1. Segerraden är intakt och klättringen fortsätter, trots vilande av Keane, Berba och Lennon. De engelske kommentatorernas kommentar om skillnaden mellan Spurs och Watford var träffande i efterhand ”Watford puts on an unknown Brasilian and Spurs puts on an English regular”. Sån skillnad var det faktiskt! Tänk att man är obesegrad som spursfan på hemmaplan när jag har varit på plats, det är inte något dåligt facit!
Post game
Efter matchen passerade vi bilparken med Midos Ferrari och dom andras sjukt häftiga kärror, tänk om man lagt manken till på träningarna själv, då hade man ju nästan garanterat varit där istället för på en stenhård grusplan i Spånga och mött DHL i korpens div 6 södra.
Lemmeltåget tog sig från arenan mot Seven Sisters station igen och det alla pratade om är naturligtvis Robbos balja. Hur kunde det ske? Visst han har nickat in en boll tidigare men det är ju sånt som händer lite nu och då (se bara på Sevillas keeper)… Det som hände där på WHL den 17 Mars 2007 efter ca 70 minuter måste ju gå till historien som ett av Spurs häftigaste mål någonsin, visst Mendes från mittlinjen var häftigt och det finns massvis andra men, kanske lite påverkad av besöket, jag sticker ut hakan och säger att det är Spurs häftigaste mål någonsin! Köpte tidningarna på väg hem från St Patricks Day firandet på kvällen och det gjorde inte saken sämre ”Robbo solves McLarens scoring problems?”
Emptiness
Söndag igen och dags att packa ihop och åka hem, trots att det är match måndag mot Chelsea (som vi ju alla vet hur det slutade). Känslan är fortfarande stor och upplevelsen kommer att sitta i länge. Det jag har lovat mig själv är att det inte kommer att 20 år innan nästa resa!
