Falkens Funderingar: 16 April 2014: Om att komplicera saker
"Sometimes the questions are complicated and the answers are simple".
En gammal själavårdare vid amn Doktor Seuss sade detta. Kanske hade han precis haft en öm stund med en koala eller blivi matad av en av Spurs videosändningar; fast han har väldigt rätt. Varför göra det svårt? Ett lag som är coachat av Big Sam Allardyce spelar ofta på ett sätt. Svårpenetrerat, statiskt och mycket kamp. Nu har de Carroll längst fram som kan avgöra en match dock; men det tog en halvlek innan Wenger hade löst upp den gordiska knuten med ett klockrent Alexander-hugg, som kallades fart och rörelse.
För första halvlek var en misär. Fullkomlig misär. Jag tyckte synd om Kim Källström, som älskar det enkla, kortpassningsspelet och direktpassningarna. Efter sju-åtta raka missade passningar fick han ovett av både Arteta och Giroud. Gudvet vad de sade och möjligtvis förstod han inte att det var Arteta som sade något eftersom kraken aldrig rör på munnen. Men "Mr Kongo-Kim, don't make it so difficult. At Arsenal , we play simple".. typ så. Blev det bättre? Marginellt. Fast andra halvlek var ju en betydlig uppryckning från våra kära kanonjärer och som gammal vän av tysk fotboll, så blir man lite extra glad när Podolski gör sina mål.
Wenger sade ".. he is a fantastic finisher because he has unbelievable power and a very short backlift. So the one you want to have a chance is him." och har man följt Podolski, så vet man att killen är ganska enastående när det gäller bollträff. Får han till ett skott, så sitter den oftast innanför målramen. Prinsen av straffområdet. Men trots de två målen igår, så kan man inte annat än att imponeras av Girouds touch vid 2-1. Trängd av Reid och Carroll, så ligger Vermaelens bolluschling som en ett dött lingon på foten och det är bara att trycka in 2-1. Det var Bergkamp-klass på det momentet. Kanske enda gången Giroud har haft denna liknelsen, då han annars trycker bollarna riktning Clock End. Men det var en fantastisk fin liten finesss, som gjorde att jag blev sittande i min Chesterfield-soffa, ivrigt tuggandes på en frukthalva och le med hela ansiktet. man hade kunnat trycka in en sänggavel i ansikte. En gång försökte jag, men stoppade när örngottet satte sig i hörntanden.
Wenger tyckte laget sakta byggde upp till en vinst. Ja, det kanske var så. "jag var aldrig nervös"-känslan infann sig dock. Jag kände mig som en urlakad tvättlina under första 45. Det hände fan ingenting. Det var slött, tomt på löpningar och Strömblad pratade som vanligt sönder hela matchen. Att killen kan sina fotbollsfakta..ok, men håll dig till matchen. Det har bara funnits en som har kunnat kombinera fotbollsfakta och match på ett vettigt sätt. Bosse hansson. Försök inte ens att efterlikna. Bosse var och förblir kung i det sammanhanget. Matchen var ett låbgt lidande ända till Giroud gjorde 2-1. Sedan släppte det. Som ett lavemang à la Gunners.
Ramsey är åter och uttrycket "man saknar inte kon förrän spiltan är tom" fick sig en bildlig betydelse. Han må ha sett trött och seg ut emot Wigan, men hans avslutande 20 minuter mot West Ham såg den gamla Ramsey. Eller i alla fall delar av det. Löpningarna, blicken, framspelningen till 3-1-målet och viljan att leka boll igen. Till helgen kommer Özil tillbaka igen och eftersom jag själv skall till London nästa vecka och se på Arsenal-Newcastle, så känns det extra spännande att inse att två favoritspelare är tillbaka. För att göra skillnad.
Tre viktiga poäng. Vi passerade Everton, som spelar ikväll. När man sedan tittar bakåt, så ser man att det är sju pinnar till Spurs och vi inser att en seger mot Hull i helgen, samtidigt som Spurs förlorar innebär att vi återigen lyfter St. Totteringham's Days bucklan. Hur svårt kan det vara?
Jag ser med stor tillförsikt framåt. Szczesny känns hur stabil som helst; Sagna urstark, Gibbs på väg tillbaka och Kozzer/BFG känns harmoniska igen. Ramsey, Özil, Cazorla, Rosicky, Oxlade-Chamberlain..ja det råder ingen brist på mittfältare med idéer. Giroud och Podolski gjorde mål och vi har ett defensivt mittfält med Arteta, Flamster och så Kim naturligtvis. Jag tror fortfarande dock att Wenger ville värva Kim Jong-Un, men fick Kim Källström. Jag tycker fortfarande det är härligt att tänka tanken; "Om Kim Källström skulle gifta sig med Kim Kardashian, så skulle båda heta Kim Källström". Ja varför inte?
Avslutningsvis måste jag tillstå att jag skrattade gott när Jenkinson kom in i laget. Han är ingen vidare boll-spelare, men när han väl kom in på planen så är hans rörelsemönster och vilja att spela fotboll "second to none". vad han löper, vad han vill, vad han orkar och ingen ordning är det på någonting. Inte på fötter, händer, kropp, men ändå händer det intressanta grejor.
Tre poäng och vi har tagit ut riktningen. Mot fjärde platsen!
