Vad kommer efter mörkret?
Vad var det egentligen som hände? Casper berättar hur det var att se Wolves förlora med 0-6.
Jag kan trösta er som lyssnade på radion eller på annat vis följde matchen mot Southampton att ni garanterat inte hade blivit klokare av att vara på plats. Men även om min resa till Wolverhampton inte riktigt fick den höjdpunkt som jag hoppats på så blev det en mycket intressant, rolig och ganska omtumlande resa. En resa som förmodligen för alltid förändrat min syn på både staden och laget Wolverhampton Wanderers.
Tuff resa till drömmarnas stad
När det gick upp för mig att det inte blev någon medlemsresa för min del i år heller var jag tvungen till att göra någon form av tröstlösning. Southampton hemma den 31/3 verkade passa utmärkt och jag lyckades även ordna med ressällskap. Den ende i mitt umgänge som har förståelse för Wolves storhet skulle få äran att besöka Wolverhampton.
Vi gav oss av torsdagen, två dagar före match. Då plånböckerna var tunna och vi visste vilka godsaker som stundade fick det bli en resa via Stansted. Resan blev dock något helt annat än vad vi väntat oss då vi begav oss med buss genom det engelska så klyschigt perfekt gråa och regniga landskapet.
Någon som har besökt Coach Station i Birmingham? Funderar på att ta bussen från Stansted till Wolverhampton? Lägg ner de tankarna omgående! Den resan innebär nämligen ett bussbyte på denna plats som Bull glömde. Här står utbrända bilar vid vägkanten, ödelagda lokaler utan fönster eller rester av dom förgyller byggnaderna och överallt ligger uteliggare utspridda. En plats där allt som går att bryta ner redan har gjorts så sedan länge.
Allt det här är saker jag kan leva med, men det är värre när man känner sig som en svart homosexuell jude på ett nazistmöte. Att tala svenska och bära på resväska var helt enkelt inte de rätta koderna på denna plats. Så efter förföljelse av ett allt större gäng och nafsande efter väska och plånbok blev det en flykt genom detta helvete på jorden kallat Birmingham.
Till slut var vi på säker mark på tågstationen vid Birmingham New Street och resan mot Wolverhampton kunde fortsätta. Äntligen fick vi möta Wolverhampton med dess gästvänlighet och artighet, dess charmiga arkitektur och välbevarade stad. Visst, med vissa undantag skall tilläggas. Det som inte syns det finns inte verkar vara melodin. Stadens underbart vulgära tjejer som inte har en aning om vad det trista ordet hyfs innebär. En pulserande och levande stad där den ena dåren har ett större hjärta än den andre. Och framförallt Wolves, en klubb i sina möten och kontakter med fansen är oerhört serviceminded och där gång på gång blir bemött på bästa tänkbara vis.
Förnedrade med stil
En promenad genom något som mest liknar en parodi på England till puben The Great Western. Där får du massor av underbara problem. Skall du ha en Holdens Golden Glow eller Holdens Black Country Special Bitter? Skall du ha en macka med en hel ost i? Hur många hinner jag med innan jag måste iväg till matchen? Hör du något av vad de garvade gubbarna försöker säga dig? Men det är ingen fara. Oavsett vad så får du en underbar start på matchdagen, och om det nu skulle behövas hjälp till det så är fokus till 100 procent Wolves så fort du kliver in i lokalen.
Kan man ha otur, slarva bort, eller ens hitta något positivt i en match som förlorats med 0-6?
Hade jag fått frågan hade jag viftat bort i alla fall det förstnämnda som rent trams. Men Wolves borde ha gått till halvtidsvila med ett par måls ledning. Varje mål i första halvlek var lika chockerande och det kändes som om det hela skulle ordna sig då Southampton enstaka uppstick egentligen bara var småavbrott i den totala dominansen från hemmalaget. Känslan av lugn befann sig faktiskt ända fram tills att Kightly lekte Zlatan och vägrade släppa bollen trots att flertalet spelare var framme och försökte tala honom tillrätta.
Förlusten skall dock inte förstoras upp (det har väl redan backlinjen gjort). Förutsättningarna har inte förändrats så oerhört mycket oavsett hur mycket 0-6 svider. Keogh och Ward skapar trots allt ett helvete för motståndarna. Och jag kan inte minnas när jag såg ett så här rörligt anfallspar, där framförallt Keogh känns oerhört målfarlig.
Det som gör mig mest positiv är utvecklingen av laget och framförallt dess spel i jämförelse med i höstas. Då var jag riktigt orolig. Mittfältet befann sig då i knäet på backlinjen och anfallen byggde på ströbollar på ensamma anfallare. Nu är mittfältet med i uppbyggnaden på ett helt annat vis. Och vi kan därför bygga upp ett eget spel och inte bara hoppas på att slumpen skall ge oss framgång. I detta fall var det Potter och Olofinjana som styrde innemittfältet på ett mycket bra vis. Och i synnerhet Olofinjana stod för ett antal närmast klockrena passningar till Keogh och Ward som hela tiden kom löpande i full fart.
Trots det förnedrande resultatet på Molineux var det en sagolik stämning på South Bank under 90 minuter. Alla som gnäller på stämning under matcherna i England bör föras hit snarast. Då lovar jag att dom kommer återfå hoppet för fotbollen. Laget piskades fram från första minuten och så snart något ens liknande en möjlighet till en målchans uppstod kaos på läktaren.
Det var en ren och sann kärlek till Wolves som uttrycktes, en desperation efter seger då de två senaste matcherna givit endast en poäng. Snack om att fansen skulle vara mest intresserade av att framhäva sig själva hävdar i alla fall jag är rent nonsens. Men visst är det svårt att hålla huvudet högt när man ligger under med en fem-sex mål. När saker och ting går åt helvete är humorn ett mycket effektivt försvar och vapen. Sånger som: "Six goals and you still don't sing" samt "One Harry Redknapp, there's only one Harry Redknapp" är endast plåster på de egna såren. Det kan knappast skapa stödet gentemot det egna laget. Framförallt inte då det från South Bank under hela matchen skanderades kärleksyttringar till båda klubben och till tränaren Mick McCarthy.
Övrig lärdomar
- O'Neills har gått i graven. Var skall man nu vara schlagerstjärna?
- Cheeky Monkey är ett stort galenskap. Akta er för deras öl, fick höra att man visst beter sig som ett drägg av dom.
- Läcker kebab finns på Lichfield street, samma gata som hotellet. Språkproblem gjorde dock att jag vaknade med tre kebab, fem sås och mängder av bröd, halva behållningen helt klart.
- Jacka är fortfarande omodernt i England.
- I Sverige talar men tyska.
- Ännu en vän blev helt förälskad i Wolverhampton och tjatar redan om en ny resa. Som Thåström säger: ”Det är ni som är dom konstiga, det är jag som e normal”.
