Inför West Ham - Chelsea
Tårarna var inte långt borta i lördags. Förödmjukade mot Sheffield United. Sheffield United! Efter tre raka vinster kom kraschlandningen lika oväntat som brutalt. Tack vare Evertons seger mot Charlton är vi ändå inte avsågade. Hemmamatchen mot Chelsea gäller inte bara den gamla vanliga Lampard vs. East End-såpan, utan även livet.
Efter att Tonge fått sitt livs vristträff bar det bara utför. När till och med den dittills helt misslyckade Jon Stead satte en perfekt vänsterslägga bakom Robert Green var det nog fler än jag som gömde huvudet i händerna och kämpade mot gråten.
Det fina med sorg är att den lätt går att omvandla till ilska, som i sin tur blir beslutsamhet. Coach Peacock kallar det ”bouncebackability” och Mark Noble talar om revanschlust. Flera ord för samma sak – vi ska bara slå Chelsea. Vi måste. Inte nog med att de i mitt tycke har världens minst sympatiske tränare (skicklighet är något annat, märk väl!) och dessutom spelare som Robben och Fat Frank. Den här matchen handlar inte bara om att slå den retliga storebrorsan på käften utan om överlevnad. Efter att ha förlorat mot Sheffield United har vi satt oss i en sits där vi nästan är tvingade att ta åtminstone en poäng mot Romans pojkar. Och då förutsätter det ändå att vi vinner hemma mot Everton… Det ser med andra ord inte jätteljust ut, men det har ju vi Hammers vana på.
Vad är det då som talar för att vi tar en, eller till och med tre poäng mot laget som är dubbelt regerande mästare och i semifinal i Champions League? För det första – Upton Park. Vi har slagit Arsenal, vi har slagit United. Ingenting säger att vi inte kan ställa till med ännu en dunderskräll, även om oddsen är stenhårt emot oss. För det andra – Chelsea har fokus på flera fronter samtidigt och spelade så sent som i lördags övertidsminuter mot Blackburn innan man gick till FA-cupfinal via ett mål av Ballack.
Naturligtvis talar allt emot oss. Naturligtvis är det inte särskilt realistiskt att vi klarar oss kvar.
Men det är i motvind draken lyfter, och nu blåser det en hel förbannad orkan…
Come on u Irons!
