West Ham - Everton 1-0
West Ham vann lördagens måstematch mot Everton med 1-0. Det var Bobby Zamora som avgjorde med ett drömmål från 25 meter i den 13 matchminuten.
West Ham kom till match med en relativt förväntad startuppställning. Anton Ferdinand var tillbaks efter att ha stått över mot Chelsea. Matthew Etherington ersatte Luis Boa-Morte som fick flytta ut på bänken. Sålunda var det Robert Green i mål, en backlinje där George McCartney och Lucas Neill spelade ytterbackar med James Collins och Anton Ferdinand i mitten. Yossi Benayoun och Matthew Etherington skötte ytterspelet på mittfältet med Nigel Reo-Coker och Mark Noble centralt. Firma Carlos Tevez och Bobby Zamora fick återigen chansen att leverera på topp.
Everton var inför matchen ligans fjärde formstarkaste lag och hade inte förlorat på sju matcher och bara en av de senaste tolv. Redan efter 4 minuter drabbades de dock av en jobspost då lagets superstriker Andy Johnson skadade sig och fick utgå. In kom istället hjälten mot Charlton, James McFadden, för att spela med James Beattie på topp. Den enes bröd den andres död säger ordspråket och man kan utan att överdriva säga att Johnsons skada var till West Hams fördel denna dag.
Efter 13 minuters spel fick Bobby Zamora bollen strax utanför straffområdet. Han drev den några meter inåt i planen och avlossade sedan storsläggan. Bollen satt som en sportmössa i det bortre krysset bakom en chanslös Tim Howard i Evertonburen. Det fina förarbetet stod snidaren Yossi Benayoun för.
Manager Alan Curbishley hade för andra gången under sin 750 matcher långa karriär som manager valt att starta matchen utan någon reservmålvakt på bänken. Ett val som var nära att straffa sig ordentligt då Green skadade fingret efter 35 minuter. Som tur var kunde Green själv åtgärda skadan och spelade sedan vidare utan några tecken på att han skulle vara hämmad av den.
West Ham var det bättre laget och kontrollerade större delen av matchen. Everton hade förvisso både ett och annat farligt läge men de flesta brändes av Beattie som inte hade någon lycka med sig i avsluten. West Ham hade totalt 16 avslut mot Evertons tio, på mål var det dock åtta mot två i hemmalagets favör. Som luttrad West Ham supporter väntade man hela tiden på anstormningen, eller åtminstone det där riktiga läget som alltid uppenbarar sig för motståndarna. Ett läge och en anstormning som idag uteblev.
Den tidvis hårt kritiserade och ifrågasatte vänsterbacken George McCartney spelade stabilt och klarade i princip ensam av att spela av ett par av de hela sex övertidsminuterna som domare Clattenburg hade lagt till i andra halvlek. McCartney tog ner bollen till hörnflaggan där han höll den med alla till buds stående medel.
Apropå de sex övertidsminuterna sa Alan Curbishley följande; ”jag trodde det var Graham Poll som dömde” och syftade på den engelske VM-domaren som visade kroaten Josip Simunic tre gula kort innan han lyckades visa ut honom. Curbs var helt enkelt inte helt nöjd med tilläggstiden.
Det finns många spelare att plussa för en kväll som denna men jag skulle vilja flagga lite extra för Lucas Neills insats. Han är den högerback vi saknat sedan Tomas Repka lämnade oss för att flytta hem till Prag. På mittfältet stod återigen den lokale hjälten Mark Noble för en strong insats. Hans medhjälpare i brott, Nigel Reo-Coker, blandar fantastiska djupledslöpningar och bollerövringar med alldeles för dåliga beslut i det avgörande läget. Hans passningsspel sviker honom också alltför ofta. Får han ordning på det i framtiden så kommer han att utvecklas till den spelare som de flesta av oss trott att han har kapacitet för.
West Ham har nu gett sig själva chansen att rädda säsongen. Det kommer dock att krävas att rätt lag vinner resten av matcherna den här säsongen och West Ham måste börja med sina egna. På lördag är det Wigan borta som gäller, därefter Bolton hemma och så avslutas säsongen med Manchester United borta. Som alla förstår är det en supertuff avslutning. Wigan slåss med näbbar och klor för att hålla sig kvar i högsta serien, Bolton är vårt ”bogey team” och Manchester United vet alla vad de håller för klass. Det sista som överger är dock hoppet och innan vi är matematisk uträknade kan man fortsätta hoppas.
Up the Hammers!
