Oxford, we are staying down
Utter agony!
Allt var upplagt för fest, vi dominerade första matchen och kunde ha vunnit med hur mycket som helst. Inför ett näst intill fullsatt stadion skulle vi bara promenera hem segern och biljetten till Wembley var bokad. Då hoppar säsongens stora bov för vår del, oförmågan att spela på samma nivå, upp med brutal styrka.
Matchen kunde dock ha börjat väldigt bra för bara efter någon minut får Yemi en löpboll och han springer förbi backen och tåar till bollen bara för att i momentet efteråt bli manglad av Rice i gästernas mål. Domaren var mindre imponerad och dömde inspark. Därefter tar gästerna över matchen totalt och får bland annat ett mål felaktigt bortdömt för offside. Men mittfältet var idag mer eller mindre osynligt och minst fem meter från närmsta motståndare så anfallen fortsatte i samma takt som jag klunkade öl.
Men efter 27 minuter så sker det ett under! Yemi får bollen strax utanför straffområdet och skickar snyggt två backar till korvkiosken samtidigt som han får läge med höger. Därpå skickar han iväg en äkta strumprullare som studsar över Rice hand och in i mål.
Men även om vi lyfte spelet lite efter målet började jag misstänka att vi inte skulle klara det. För med enbart en tvåmålsledning började nämligen Oxford Mail stand sjunga ”Quesera sera, were going to Wembley”. En sådan fräckhet så tidigt måste bara straffa sig och nog blev det så. För i 40e minuten så kommer kvitteringen i matchen och reduceringen till 2-1 totalt. Efter en dålig rensning så kommer ett mycket fint inlägg som Philips dunkade in och Exeter fick ett oerhört psykologiskt mål.
Andra halvlek var ganska jämn även om gästerna fortsatt var lite vassare och chanserna duggade tätt åt båda håll. Anaclet som inte hade någon av sina bättre dagar blev utbytt mot skyttekungen Duffy efter 61 minuter och vi gick över till 4-3-3. Bara två minuter senare kommer så DEN STORA CHANSEN, Duffy kommer helt ensam mot målisen och fintar ner honom på marken bara för att fjutta bollen rakt på honom…………………..Ett mål där och vi hade tagit oss vidare, det är jag övertygad om.
Men det blev inga fler mål även om vi hade en boll i nätet som dock dömdes bort för offside. Samtidigt krävdes det några riktigt svettiga räddningar av Turley för att det skulle bli förlängning.
Förlängningen blev lite mindre chansrik även om Oxford tog över spelet mer och mer. Symptomatiskt för hela säsongen så blir Yemi fälld på strafflinjen i 123e minuten och domaren blåser……………………………frispark!
Straffsparkar!
Duffy gör mål och Exeter missar, 1-0
Burgess gör mål och även Exeter, 2-1
Johnson gör mål och även Exeter, 3-2
Quinn missar och Exeter gör mål, 3-3
Turley missar sin straff och Exeter kan avgöra, men Turley gör en kanonräddning och skickar straffsparksläggningen till Sudden death.
Zebroski missar men det gör dessvärre inte Challinor och den feta damen sjunger för full hals.
Sammanfattningen av säsongen blir ett präktigt fiasko. Vi har den på pappret klart bästa truppen och ett överlägset publiksnitt både hemma och borta. Dessutom fick vi en drömöppning på säsongen och hade en gigantisk serieledning som vi slarvar bort. Nu är det dags för Jim Smith och Patto att dra upp planerna för nästa säsong och jag hoppas att Patto verkligen får något att säga till om.
I am Oxford til i die!
