Rapport från Wembleyfinalen
En månad sedan Derbys lyckosamma Play Off; en återblick från en som var på plats!
- Steve Parker! Steve Parker! STEVE PARKER!
Två svenska röster med en stigande ton av desperation ljöd runt den (snart) så berömda Bobby Moore-statyn precis utanför det nya Wembley. Där kunde en resa tagit ett otroligt snöpligt slut för två Derby-fans som såg fram emot sitt livs idrottsupplevelse.
För undertecknad fanns inte tankarna först på allvar att åka över och kolla på finalen, men i takt med att flera skrev om att man borde och en del skulle, så kändes det snabbt som att den här chansen till att uppleva ett stycke Derby-historia helst inte skulle missas. Att få biljett visade sig dock inte vara helt enkelt, men när stackars Tobbe Karlsson inte kunde ta ledigt från jobbet, så fanns plötsligt en biljett över till mig. Micke Hellström hade en kontakt i England, som hade reserverat två plåtar.
När jag packade grejor för resan var tanken bland annat på att inte glömma solkrämen, för en dags vankade i London och flera timmar på ett glödhett Wembley kan bränna de flesta nackar och näsor.
Vid avstigningen på Stansted på söndagsförmiddagen insåg jag snabbt att solkrämen, vilken för övrigt blev beslagtagen på Sturup (inga vätskor ni vet…), inte skulle saknas. Regn och bara lite över 10 grader varmt. Detta regnande pågick under hela min två dygn långa vistelse! Kylan blev ännu värre och på matchdagen var det bara 7 grader. Tyvärr måste jag säga att detta satte ner upplevelsen en del. Jag byltade på mig allt jag hade, men frös ändå.
Att stråla samman med Micke Hellström på måndagsförmiddagen värmde dock. Att dela och trissa upp förväntningar och få gissa laguppställning, taktik med mera är ju en viktig del av en match. Tiden hade dock sprungit på ganska bra, så någon pubsammanstrålning med allas vår Chrille8an hanns helt enkelt inte med.
Trots att Wembley ju inte ligger särskilt centralt lyckades vi hitta en t-bana, som gick ända fram utan att vi behövde byta. Det var roligt att se hur Derby- och WBA-fans syntes allt tätare ju närmre Wembley vi kom. Att fotbollskulturen ligger på ett helt annat plan än i Sverige visste man ju innan och det blev tydligt när två pensionärspar klev på tåget – alla fyra klädda i Derbyfärger.
Framme vid Wembley Park vällde det ut folk i otroliga mängder. Detta var ändå två timmar före avspark. Stationens utgång var en bred trappa, som ledde ner mot en bred och rak aveny-liknande gågata. Denna kan ha varit cirka 500 m lång och slutade med Nya Wembleys imponerande siluett. Hela denna gata var helt full med viftande, skrikande och sjungande supportrar.
Kl 13 hade Micke bestämt träff med sin engelske kontakt utanför Wembley vid Bobby Moorestatyn. Micke hade helst velat köpa en Derby-mössa mot kölden, men klockan var lite över 13 och vi började bli lite oroliga, så mössan fick vara. När vi började gå upp mot entrén började Micke ringa till Steve Parker, som kontakten heter, men nätet var överbelastat.
När vi kom fram till Bobby Moore-statyn hann jag under cirka en minut (det kändes som en evighet) bli riktigt orolig, för där stod vi tillsammans med ett tusental andra personer och letade efter en person som vi inte visste hur han såg ut och som heller inte visste hur vi såg ut… Desperat började vi sålunda gå runt och skrika hans namn. Plötsligt funkade dock telefonlinjen igen och Steve Parker var där och vi fick våra biljetter.
Vi hann med att säga hej till Chrille8an utanför arenan innan vi gick in. Det småregnade fortfarande och tyvärr var det inte någon värme inne i arenaområdet, så jag ömsom promenerade omkring en hel del för att få upp värmen ömsom satt på min plats och kollade på uppvärmningen. Micke försökte värma sig på annat sätt – mer inifrån så att säga…
Platserna vi hade fått var helt fantastiska – vi satt på fjärde bänkraden nere från planen räknat, innanför hörnflaggan. När man vände sig om och tittade uppåt, så var det ett oräkneligt antal rader ovanför bara i vårt ”block”. Sedan fanns det ju flera block dessutom. Alla Derbyfans var samlade runt ena kortänden och det blev därmed ett väldigt tryck, när hejaramsor eller jubel bröt ut. Tänk er själva en kör bestående av ca 35 000 personer.
Hela tiden, sedan jag visste att jag faktiskt fått biljetter och skulle åka till Nya Wembley och se Derby i en så otroligt viktigt match, kändes det hela overkligt och faktiskt satt den känslan delvis i även under matchen. Nu i efterhand har jag många gånger gått tillbaka i minnet och tänkt på matchen, som sakta börjar smälta in. Jag njuter fortfarande!
När Derby-spelarna sprang in för matchstart blev jublet öronbedövande och min frusenhet försvann också. Min förhoppning innan matchen var att Derby skulle hålla nollan under första halvtimmen, för att sedan kunna arbeta sig in i matchen.
WBA startade också som väntat med ett rejält tryck och jag funderar fortfarande på om vi hade varit i PL om domaren blåst straff, när Mears gjorde ner en motståndare i straffområdet. Micke och jag höll andan när vi såg situationen och bara väntade på domarens signal – men den kom aldrig. Efter att ha sett TV-bilderna tycker jag dock att domaren gjorde rätt, men på plats såg det definitivt ut som straff.
Konstigt nog var det annars Derby som hade den bästa chansen när jokern Peschisolido blev helt fri. Han borde faktiskt gjort mål där.
I paus var vi nöjda och svagt fyllda av optimism och när Giles Barnes äntligen kom in började det hända saker direkt. Målet som vi satt helt perfekt till för att se kom som en så otrolig förlösning och hela vår kortände formligen exploderade. Jag hade precis tagit upp min digitalkamera och blev lite hämmad i ”firandet” med den i handen, men vi skrek och hoppade och jublade som galningar. Det kändes att det här målet var otroligt viktigt.
Slutet av matchen blev en rejäl gastkramning. Extra jobbigt för oss, för vi satt ganska långt från Derbys mål och såg inte alltid hur farligt eller ofarligt WBA:s försök var. De sista minuterna var olidliga och när slutsignalen gick efter en bortrensad hörna var de dags för ny explosion i vår kortände.
Skillnaden mot explosionen vid målet var att det här jublet aldrig ville ta slut. Det var en sådan glädje och för min del också förvåning och overklighetskänsla, som blandades. Vi hade krånglat oss ur en förlängning och straffsparksläggning i semin och vi hade hållit nollan mot favoriterna WBA och vi står nu inför matcher mot United, Chelsea och Arsenal. Herregud! Vi måste värva! Alla dessa sakerna virvlade i huvudet, samtidigt som vi stod och sjöng och skrek medan vi tittade på spelarna som sprang runt på planen och var segerrusiga. Mest segerrusig av alla var Stephen Bywater som t ex struntade i arrangörernas försök att dirigera när segerchampagnen skulle öppnas. Han bara ryckte flaskan och sprutade ner lagkompisarna.
Efter 5-10 minuter råkade jag snegla bort mot den svartvita WBA-kortänden. Den var inte svartvit längre utan brandgul, eftersom alla fansen där naturligtvis lämnat stadion. På vår kortände tog det lång tid innan några fans gick. Alla ville vara kvar och dela glädjen med spelarna, som vid ett tillfälle också sprang bort, hela gänget, och tackade oss i vårt hörn.
När vi började gå mot utgången, så undrade jag i mitt stilla sinne hur man skulle bete sig när 70 000 personer ska åka från samma T-banestation samtidigt. Nu hade dock delar av problemet löst sig automatiskt eftersom WBA-supportrarna redan gett sig av när vi kom ut.
Riktigt alla åkte inte heller T-bana, men i alla fall åtskilliga tusen. Min oro/undran var dock obefogad för de rutinerade poliserna visste precis hur man sköter sånt smidigt. Man hade ridande poliser, som stod med jämna mellanrum på den breda vägen mot T-banan. Rätt som det var stoppade de folket, som hur lydigt som helst stannade. En bobbie till och med pratade och skojade med oss i sin megafon.
Det tog inte mer än 20 minuter så satt vi på ett tåg! Vädret och kylan som känts tuff tidigare var nu inget man ens tänkte på. Inte heller tänkte jag på skräckminuten, när jag trodde att jag skulle missa matchen. Matchen som är och kommer att förbli ett stycke Derby-historia.
