Lyon - Lorient
1 - 4

Magplask av Tottenham i premiären

När Chopra slog in segermålet och tillika matchens enda nätkänning kändes det helt naturligt. Optimismen innan matchen hade successivt förbytts i misströstan och det var bara rättvist och logiskt att Spurs fick lämna Stadium Of Light utan några poäng. Ibland är fotboll rättvist.

Med fler skadade än spelklara försvarsspelare tvingades Martin Jol ställa en backlinje på plan som vad jag vet är helt oprövad. Själv förvånades jag en del över uttagningen och hade väntat mig Rocha på plan när Dawson på matchdagen tvingades lämna återbud och när matchen är färdigspelad står jag fast vid att det hade varit ett bättre val än Anthony Gardner, som blandade ett hyfsat försvarsspel med några riktigt dåliga ingripanden. Som lök på laxen möblerade Jol också om på mittfältet och drog ut Jenas på högerkanten, en position som han har dokumenterat svårt på och han drog sig också ständigt in mot mitten. Jag hade under matchen svårt att avgöra om det var han eller Tainio som var tänkt att ta hand om högerkanten och jag är fortfarande inte helt säker.

Försiktig inledning
Tottenham startade matchen med att spela klokt, som det heter. Trevande och försiktigt och i det läget tyckte jag det var riktigt. Att möta en nykomling på bortaplan i premiären är svårt och det var viktigt att inte gå bort sig. Sunderland avvek dock från schablonbilden och spelade inte alls på adrenalin utan var måna om att inte spela huvudlöst och gå på en tidig mina i form av bortamål. Följden av det blev en tråkig inledning, en matchbild som skulle stå sig ända till slutskedet av matchen.

Pigg Malbranque
Under första halvlek stod Steed Malbranque på vänsterkanten för det mesta av den lilla kreativitet som fanns. Ofta i samarbete med Berbatov och med biroller av Keane. Högerkanten var dock helt död och den här matchen ställer frågan om bristen på vänsterspelare verkligen är det största problemet. Med Ghaly på väg bort från klubben är alternativen när Lennon är borta få och jag kan inte nog poängtera hur skevt det blir när man tar en fungerande innermittfältare och använder honom som en undermålig högermittfältare. Mittfältet anses vara en akilleshäl för laget och vi mår nog bästa av att hålla det så intakt som möjligt och inte experimentera på samma sätt som vi gjorde under de sämsta perioderna under förra säsongen.

Sömnpiller
Mot slutet av halvleken började man ana ett stundande spelövertag för Spurs och jag trodde och hoppades att vi skulle kunna mala ner Sunderland i andra halvlek och ta en rätt tråkig, men dock seger. Så blev det inte. Tvärtom utvecklade det sig till en av de tråkigaste och händelsefattiga matcher jag någonsin sett Tottenham spela. Det är tråkigt men än mer tråkigt är att Jol hade uppvisning i sin sämsta gren, nämligen matchcoachningen. När Roy Keanes aktivitet och byten gradvis fick Sunderlands spel att höja sig gjorde Jol byten som fick motsatt effekt. Först bytte han ut Tainio mot Darren Bent och hur kul det än var att få se honom planen innebar det att disharmonin på mittfältet förstärktes och den lilla rytm som fanns kom av sig ännu mer. Inte heller kändes det helt rätt att byta ut Berbatov som trots allt är en spelare som kan göra mål om bara en tendens till chans dyker upp. Bytet av Zokora mot Huddlestone var än mer obegripligt och jag skulle bra gärna vilja veta varför han gjorde det. Vad var syftet? Visserligen medförde det ett hyfsat långskott, men spelmässigt försvann bara det sista av den lilla rytm som fanns kvar i spelet. Martin Jol har uppenbara kvaliteter, men jag är innerligt trött på att ständigt se honom utmanövreras av motståndarcoacherna i de matcher som utvecklar sig till en taktisk kamp.

Stark Sunderlandavslutning
Med fem minuter kvar av ordinarie matchtid började Sundeland visa att det åtminstone fanns ett lag på plan som var intresserade av tre poäng. När klockan gick in på övertid stod det klart att enda sättet för Spurs att få med sig ett poäng från den här matchen var med andan i halsgropen. Först gjorde Robinson en avancerad räddning för att hindra sitt mål från att få påhälsning, men precis när klockan passerade de tre tilläggsminuterna kunde alltså inhopparen Chopra prickskjuta in segermålet med matchens sista spark. Bittert, javisst, men helt och hållet rättvist.

Våga vinn!
Så startade vi då säsongen på sämsta möjliga sätt och jag hoppas att spelarna och Jol tar sig ordentligt i kragen och ger svar på tal i nästa match hemma mot Everton. Vi har bara vunnit fem av sexton premiärmatcher i Premier League så det verkar vara mer regel än undantag att sparka igång med en förlust. Det fina är dock att det finns 37 matcher att reparera det på. Jag föreslår att man börjar med det direkt och pluggar på klubbens motto till nästa match.

"Audere-Est-Facere". Läs på och skriv det hundra gånger på svarta tavlan, alla inblandade. Räddhågsenhet och försiktighet präglar inget vinnarlag.