Gästkrönika: Resan till Upton Park
Forumkändisarna Zamora och Mumlan drog till London för att se Premier League premiären mellan West Ham och Manchester City. Här följer Zamoras ocensurerade berättelse om resan, från dess början till dess slut.
Sällan har man längtat så jävla mycket efter en premiär, en premiär i Premier League alltså. Har ju varit på ett antal i Råsunda... Där vet jag hur jävla kul det är och hur man kan ta på förväntan och spänningen inför vad som komma skall.
Nu gällde det alltså West Ham mot Svennis Manchester City, kul med lite av ”svenskmöte” men jag var väldigt nyfiken på att se årets upplaga Hammers, dvs. de som inte har blivit drabbade av the West Ham ”curse” vad gäller skador. Helt sjukt att våra nyckelspelare blir skadade hela tiden.
Hur som helst, gled iväg tidigare på fredagen. Kunde fan inte jobba den dagen iallafall. Messen haglade mellan mig och Mumlan. Han åkte från Västerås, jag Arlanda. Satte mig på flygbussen ut och då kom verkligheten ikapp mig, mentalt slut, peppat så jävla hårt och varit speedad som fan på jobbet, lights out och jag knoppade en powernap på 5 min kanske.
Framme, kände mig pigg igen. Gled förbi säkerheten med mitt handbagage, var incheckad via Internet kvällen innan. Till baren, en Sofiero, swosch, en Henie, swosch, boarding. Mumlan körde samma race, fast på sitt håll. Kände mig full. Kände att jag luktade fyllgubbe, efter 2 bira bara. Valde en plats vid online check-in med extra benutrymme och två-säte bara, en tjej satt där när jag kom, kul, kanske man kan surra lite iaf. Hon skulle sova. Jag erbjöd min plats vid fönstret istället om hon ändå skulle slagga, hon blev glad, jag tänkte mest på att jag kommer att behöva pissa när som helst, igen. Barvagnen. En öl och en whiskey fick räcka. Landade, tjejen vaknade, då började vi prata o hon visade sig vara pratglad, skulle möta tjejgänget i stan och festa, jag berättade om mitt syfte. Slog följe genom terminalen, fan hade man velat surra någonstans var det ju i planet där det var tyst och trist. Aja skit samma, hon var trevlig och önskade lycka till.
Heathrow Express in till Paddington, bytte till tuben mot Kings Kross där vi bokat hotellet. Checkade in, kokade en kopp kaffe i mikrorummet på 1 kvadrat och messade Mumlan. Solen skiner, jag törstig. Han var precis framme, bra tajming. Ut på stan, käka kebab innan pubrundan. Pint, pint pint pint pint pint – fulla – Mumlan berättar skruvade historier och vi skrattar, hemåt – nattmat – hotellet. Hängde upp matchtröjan i taket, imorgon smäller det. Snark.
Lördag: Morgon, underbart och som vanligt inte dålig när man är utomlands eller så hade vi inte tid att känna efter, var för laddade. Tittade ut och det var klarblått och sol. English Breakfast och sedan svirade vi om till sedvanlig julgransklädsel. Åkte tidigt från hotellet. Men inte direkt till Upton Park utan vi hade bestämt oss för att åka till Barking. Kom fram, fotade och var turistiga geeks innan vi gick uppför trapporna till gatan. Direkt till vänster låg ”The Barking Dog”, perfekt. West Ham-supportrar var redan där, ett par tröjor men även utan. Gick in genom dörren och in till baren. Fick höra någon sjunga Zamoras sång i samma stund (hade namn och nummer på ryggen). Två pints för samma pris som en i stan, guld, blev dyrt kvällen innan. Satte oss utomhus i solen och drack och surrade skit, om West Ham, Barking och annat. Kom ut en snubbe och kläckte ur sig något otydligt om uppställningen, hörde knappt vad han sa. Vi svarade iallafall, ah turister måste han ha tänkt, och så blev det inte så mkt mer surr med den snubben. En risig dvärg till gubbe utan tänder gled fram till Mumlan och pratade på om Hammers. Jag fattade inte ett ord, det gjorde nog inte Mumlan heller. Jag går och pissar, tänkte jag som räddning. Träffade dvärgens kusse eller nått därinne som började surra med mig, fan då, man hör ju inte när ett fyllo surrar med en, än mindre när det är cockney-dialekt och inga gaddar med i bilden, jag sa ”yeah” till allt. Kunde ju ha slutat illa om man lovade honom gratis öl resten av dagen.
Vi drog till Upton efter det. In på shopen i vanlig ordning och kollade. Faaaan! Tröjtrycken är snyggare här än när man köper online. Ångest, med frakt och tryck kostade min nya tröja 950 spänn. Jag gick ut och lugnade ner mig. Då kom Eggert, jag passar på att kramas med honom och ber en vänlig själ ta en bild också. Supertrevlig gubbe Eggert. Sen gick vi till Boleyn och drack öl, utan Eggy. Det var mycket folk men sämre drag än vad jag räknat med, men det var ju trots allt Tottenham närmast i minnet jag jämförde med. Jag fick en hook-up på tröjtrycket och Mumlan orkade inte höra.
Drog in till match, satt på ena långsidan East Stand. Hyfsade platser med tanke på att det är över 25000 säsongare i år. Rätt kul men skumt att se Ljungberg i Hammers-tröja. Solen lyste upp planen och det var en skön känsla att vara där. Hela atmosfären liksom. Matchen har väl alla sett eller läst om och det var ingen höjdare om man håller på Hammers. City körde över oss fullständigt och vi hade inte något att sätta emot. Jag låter bli att kommentera. Efter 90+ - knäckta. Satt kvar en stund och smälte skiten. Gick ut samtidigt som City slussades ut, bra tajming, not. Såg en del dårar och de var inte blyga med att visa att de var där heller. Extra jobbigt att höra deras jävla sång och skit. Det blev lite allmän oro i luften men som vanligt var det lugnt kring arenan. Min hook-up om trycket gick inte över. Drog in i butiken och köpte bortatröjan och sen gick det mentala snedspelet över och välbehaget kom över mig. Mumlan var kanske gladare än jag. Han var kvar vid spelarparkeringen och fick autografer av Neil, Upson, Spector, Deano, Matty, Noble och Sir Trevor Brooking.
Vi var inte sugna på att åka in till stan så vi drog till Queens på Green Street. Där blev vi fulla (are). Något som är rätt märkligt är att det var flera st city därinne med gaddar av emblemet på vader o armar, bland Hammers. Jag och Mumlan fattade ingenting för inte väljer man att gå till Queens för segeröl… men vi sket i det. En som inte sket i det var en kärring (!). Hon skickade sin flarra mot ett sällskap och sen var cirkusen igång, men, utan bråk. Bara diskussioner. City-kärringen som var i det sällskapet började lipa. Hon som sulade flarran kom fram till vårt bord senare och bad om ursäkt för tumultet. Vi var ju packade och couldn’t care less. Mumlan sa att det inte gjorde något och jag instämde med min allra bästa cockney svengelska ”no worries, we don’t like those north cunts anyway”. Klart något händer när city-kärringen viftade med tröjan och dansade runt därinne. Vi blev förvånade att det inte spårade ur mer.
Sen lämnade vi East End och åkte mot hotellet. Bytte tröjor till nyköpta WH-pikétröjor och gick ut på stan som dom West Ham-nördar vi är. Körde en runda igen med ale efter ale precis som kvällen innan. Det som räddar en är ju att alen är runt 4.1-4.3% och glasen så stora att man hinner inte få mongofylla innan man är tokfull i magen.
Söndag, bakfull, deprimerad och vill bara hem, nyss. Mumlan drog mot Stanstead och jag mot Heathrow. 3 timmar satt jag på en bänk och tittade på en skärm – SK bla bla Stockholm, wait for info- och hade pröjsat stora pengar för att bli trollad hem. Crap.
Kontentan då. Jävligt roligt fram till förlusten.
