Kanonbloggen: Pinsamt Fröjdfeldt! Pinsamt Vink! Grattis Liverpool!

Ett forum för små som stora inlägg, men som på ett klassiskt Gunnersmanér nickas in i mål.

 Det är ju så inne att ha en blogg, så varför känna utanförskap? Redaktionen har bestämt sig och med the bistånd från vår redaktionsmedlem och IT-guru Neo Andersson, så kommer vi att blogga om Gunners så att det skvätter om det framöver. Det kommer att vara en blogg, som behandlar de fattiga och de rika, de undermåliga och överdådiga, det goda, det vackra, det eviga och så ibland kliver vi ut och ger andra lag och människor rejäla käftsmällar. Fast mest handlar det om Gunners, självfallet. Redaktionen bloggar och ni kommer se inläggen löpande i texten och om ni inte listar ut det själva, så ser ni vem som skrivit de vackra orden. Let's roll...

Pinsamt Fröjdfeldt! Pinsamt Vink! Grattis Liverpool!
(Nilsson 2 april 2008)

Det var ingen straff oavsett vad Bo Peterson säger i Viasats studio. Ja det knuffas en del men ingen av knuffarna Liverpools spelare delade ut, framförallt till Emmanuel Adebayor, gav frispark till Arsenal. Så inte ska det då heller vara straff. Men detta skulle hända så var det bara efter att domaren Pieter Vink lät bli att blåsa straff när hans landsman Dirk Kuyt rev ner Alexander Hleb i första matchen på Emirates Stadium.

Peter Fröjdfeldt lyckades dock inte med det som herr Vink gjorde och det var att stå emot hemmatrycket. Fröjdfeldts insats är beklämmande. Och man skäms för att man är svensk.

Nu är CL-äventyret över och det är två domarmissar som tvingar Arsenal ur det. Det är pinsamt att domare på den här nivån inte är bättre. Den ene gjorde allt för att stå emot medan den andre gav med.

Grattis Liverpool!

Men jag kommer inte hålla på er. Inte en chans. Inte den typen av taktiklåst fotboll. Ett fyrfaldigt...Hoof, hoof, hoof, hoof! (Lite humor bjuder vi på en kväll som denna.)

Visst är det en del bitterhet som infinner sig, men det beror mest på att den vackra fotbollen inte vinner och fotbollsvärldens fulhet - spel och domartabbar - får gå segrande. Livet är sällan rättvist. Jag undrar dock vad Liverpool gjort för att drabbas av all denna tur? I två matcher i rad drabbas Inter av utvisningar efter dubbla tveksamma gula kort. Och nu undkommer de en solklar straff och får själva en feldömd. Hur är det möjligt?

Ja ja vi lär aldrig få något svar på detta och det kommer att förbli ett av historiens stora mysterier. Nu är det som det är och man får bita ihop och ta nya tag. Ska be en liten bön till fotbollsgudarna ikväll. Vad jag ber om förblir min hemlighet.

Come on Gunners!

Brassarna vann på Emirates Stadium, men kanske inte i längden..

En lite blunder av Rami Shabaan, den gamle Gunnerskeepern, och Brasilien vann jubileumslandskampen på världens vackraste arena. Man kan inte anklaga matchen för att innehålla jubel och kaskader och samba, men lite småputtrig fotboll på sina håll och personligen tror jag att Lagerbäck har mer frågetecken efter matchen än innan. Men brassarna vann och vår egen Gilberto Silva fick speltid, vilket var glädjande. Han gjorde inte bort sig han heller. Lugn och beskedlig, enkla passar och bröt en del uppspel. 

Men vinner brassarna i längden på Emirates Stadium och hos Arsenal? Vi har två brassar i laget idag. Gilberto Silva och Denilson och jag är mycket tveksam till deras framtid i Gunners. Året har inte varit enkelt för dem. Inte alls. Det har inte varit lätt för någon central mittfältare i Gunners förutom Fabregas och Flamini, som i princip spelat alla matcher. Intressant är att såväl Rosicky, Hleb, Diaby, Gilberto Silva, Song och Denilson alla i grund och botten är centrala mittfältare. Dock har Wenger valt att sortera om dem en hel del. Men åter till brassarna. Gilberto Silvas tid i Gunners känns obönhörligen räknade. Minimalt med speltid detta år. Flamster knatar på på mitten. Visst; det pratas om Juventus och andra lag, men både Flamster och Wenger är nöjda med diskussionen och då lär han stanna. Gilberto Silva börjar bli till åren. 32-33 är ingen lder för en central mittfältare i och för sig, men skadorna kommer oftare och det tar längre tid att återhämta sig. han är dock en arbetshäst, trogen tjänare, som inte gnäller och har en mycket professionell moral. Som alla spelare dock, så vill han ju inte avsluta sin karriär på bänken utan spela. Känns definitivt som att Gilberto Silvas tid i Gunners är mer än räknade. Så har vi Denilson Pereira Neves. Så hyllad av många. Jag undrar varför och undrar om killen utvecklats något. Detta år är hans andra fulla år i Gunners. Han går inte direkt från klarhet till klarhet. Nu är killen bara 20 år gammal skall sägas, men när han väl ges tid att spela, så har det inte direkt blixtrat till. Tycker killen är bra med boll, men på tok för långsam och på tok för långsam med sina beslut. Årets säsong har dock givit en bra skjuts  i Carling Cup för brassen, men han har fortfarande att etablera sig som en riktig utmanare för Fabregas-Flamini centralt. Denilson kan gå på kanten även han, men det känns som hans färdigheter hamnar fel där. Kan man påstå att Denilson redan vid 20 års ålder stagnerat? Inte alls, killen var skadad en tid under våren och har fått arbeta sig tillbaka, men jag hade velat se Denilson ta ett avgörande kliv detta år. Att Wenger verkligen visat att "Denilson kan man också använda". Om den pressen bakifrån hade funnits och pressen från ett starkt andraled i det centrala mittfältet hade funnits, så¨kanske inte Fabregas-Flamnini gått på "tomme" i så många matcher, utan de hade kunnat ersättas  i några matcher då och då för att vila kropp, leder, ben, märg och huvud. Så vinner våra egna brassar i längden på Emirates Stadium? Det jag sett hittills denna säsong pekar inte på det, men Wenger brukar ha en något bättre känsla för sådant än vad jag har...


Skärtorsdagstankar
(Falk, 20 Mars 2008)

Hundar talar mat? Det regnar älgar från himlen. Lagom till påsk så dimper det med en älg på farstubron med ägg i munnen. Har alltid sagt att älgar lägger ägg. Det är nu inte det som avses utan det helt osannolika att Tottenham och Chelsea tillsammans lyckas skapa en intressant och spännande match. Jag kan inte tänka mig att det någonsin har hänt. Nyper mig kraftfullt i armen. Väldigt skönt. Åtta mål på korparenan norröver, det smakade godis och man får ovilligt med ändå glatt tacka Spurs för att de ytill slut fick ihop ben, ansikten, anleten och kroppar och skickade in den sista bollen på Allraam Eest Grants Chelsea. Toppstriden tätnar, men ManU ser ohyggligt starka ut. Hur i självaste lilla älgkalven de kunde åka ut i FA-cupen kan nog bara de själva beskriva. Bowlingkäglan Ronaldo är som vanligt livsfarlig. Nu är det dags att få upp frukosten. 

Walcott till landslaget? Självfallet. Här finns ungdom, här finns speed, här finns oftast bollen med. Han brukar få med sig bollen lika ofta som den där John Lennon och Aston Villas Agbonlahor. In med Walcott och låt beckham spela sin 100e landskamp nu då. Capello? Fast den trötte italienaren kommer säkerligen att vägra. 

Satt kraften i håret? Adebayor har klippt sig och är så gullig att man vill sätta sig i knäet på honom, stoppa in fingertopparna i afro-krullet och bara linda upp hårtussar på fingrarna, leta efter pennstumpar, en liten skatt eller kanske den frisbee som försvann i somras. Dreadlocksen ligger hos frisören och gör troligtvis en jäkla massa mål. "Bollen hamnar i straffområdet och Mr Dreadlock glider fram och trycker upp den i krysset. Måååål." Eller har Adebayor bara varit för jäkla usel. Killen har gjort 20 baljor detta år. Bra så, men det krävs kontinuitet för att bli en ny storstjärna. Som någon bloggare skrev. Marcus Stewart och Darren Bent har också gjort 20 baljor. Och de finns vardå...idag? Adebayor måste framför allt lära sig offsideregeln. Det verkar som att han hade håltimme när denna lärdes ut. Ta av dig mössan och Ipoden, för helvete, nu pratar vi offsideregel. Det krävs en monumental uppryckning från Adebayors sida och varför inte mot Chesea. Han brukar kunna göra mål mot stora lag och det är läge igen således.

Påsken kommer med stormsteg. Jag skall hämta äggen från älgen. Sedan kommer påskabordet, som är en stående tradition i Falk-familjen. Jag brukar bjuda in en 10-12 personer till en liten fest, vi pratar, äter och har det trevligt. Förra året kom en av grannarna fram och gav mig en liten vänskaplig puss på kinden. Det var mysigt. Ännu mysigare var det när jag sedan blev uppbunden på något kors och fick en tistel i pannan. Inte för att jag förstod vad som skedde och en av mina kompisar förnekade det inträffade tre gånger. Hursomhelst, så var det en kul liten tradition och jag hoppas att få uppleva den igen. 


En Mozart utan melodi
(Falk, 12 Mars 2008)

Vem skall trösta Knyttet? En klassisk barnbok från Tove Jansson, allas vårt Mumintroll. Alla har vi ett litet knytt i oss som behöver tröstas, när saker och ting är eländigt och miserabelt. Spursfansen kallas för "The Knytts" lokalt, just för att de lever i en miserabel värld. Vi har Tomas Rosicky.  Moldaus egen Mozart som tappat sin Stradivarius i floden. Mr Hamstring. Ursäkta mitt enkla och korta raljerande, men jag börjar att tröttna. Trodde att Ljungberg-eran var över i klubben. Inget ont om Freddie, han är en legend och ett fantastiskt Arsenalnamn. Jag dyrkar honom helhjärtat. Rosicky har dock inte ens kommit i närheten av hans legendstatus och så är han bara sönder. Som ett meccano utan skruvar. Man får inte ihop det. Det är sträckning, det är muskelbristning, det är fotvrickning, det är svullnader. Vad är det för fel? Tjecken kom med en skadelista från tyska ligan. Redan i BVB Dortmund var han skadad en hel del, men nog kunde man hoppas att detta skulle försvinna när han kom till Gunners, men icke så. Det har nog förvärrats. Det har pratats om att  hans lårmuskulatur behöver estra träning, då hans muskelfibrer inte riktigt har den elasticitet som krävs och därför skadas han konstant. Senaste utspelet var att hans kropp inte är anpassad  till det engelska spelschemat, ty iTyskland lägger man sig på rygg och spelar Fia med Knuff under januari. Snälla nån, du är professionell fotbollsspelare och borde ha vett nog att veta hur man håller igång under en säsong. 

Tyvärr börjar både fans och kanske även fotbollsledningen att tröttna på den skadebenägne tjecken. Han inkasserar en furstelig massa pengar för sitt spel, men spelar mycket lite. Det är synd, ty när Rosicky är bra, så är han grandios och en fantastisk playmaker med ett skott, som laget behöver. Ifjol röstade vi krönikörer fram honom till "årets spelare" i kanonligan och även i år så har hans spel varit bitvis mycket bra, men så var det ju detta med skadorna. Han har gett ordet "Hamstring" ett ansikte. Tyvärr.  Det som i min värld tidigare bara var ett litet djur kallat Hamster med eltejp på sig är nu en bild i mitt ansikte på Tomas Rosicky.  Tyvärr igen. Han behövs i vårt Gunners. Vi behöver en vänsterkant med lite finess, vi behöver en tjeckisk Mozart som kan spela en vacker melodi.En frisk Tomas Rosicky ger laget en extra dimension med sitt skott, sina passningar och rörelse, men tyvärr börjar man bli missnöjd och missbelåten. Så se till att friskna till, att  rätta till musklerna och ut på planen. Spela en vacker melodi för oss.

Stolthet och kärlek
(Falk,4 Mars 2008)

När natten nu omsluter oss, så stannar kärleken och stoltheten kvar i luften. En kärlek som spirar som skickas, som söker sig till ett London-lag, som några minuter sedan spelat en röd-svart skjorta av ett lag med äldre herrar från mode-staden Milano. Det var inte direkt modernt spel de bjöd på, oldboyslaget från Milan, som såg väldigt gamla och till och med unge Pato verkade ha åldrats betänkligt när Hleb, Fabregas, Clichy, Sagna, Adebayor med fler bjöd upp till en sådan dans att det kommer att införas en ny dans kallad the Gunner Rock. Fabregas mål från 35 meter sjönk var som en projektil från en hederlig gammal sjörövarkanon. Adebayors mål bar ungdomlig Walcottism. Detta underbara lag, som mot Aston Villa gav mig en extra rynka på knäet och ett grått hår i ankeltrakten, visar nu upp ett europeiskt spel som kan bära hela långa jävla vägen till Champions League vinst. Nu skall vi inte bli överentusiastiska och bygga upp förväntningar, men spelar man så här mot Milan på bortaplan, i Milan och på Giuseppe Meazza, så kan man avgöra alla matcher. Detta var fullkomlighet, detta var en sanndröm, detta var en rödvit tröja med ett hjärta som bultar för hela England och för en enveten fanskara, som bara vill ta hem titlar på titlar på titlar, detta var poesi med målchanser, ribbträffarm rackarrökare, säkert försvarsspel och snurrfinter, detta var en farten och fläktens seger, detta var  en seger som troligtvis skickar Ancelotti från Milan. Vi slår ut fjolårets mästare ur cupen, det mäktiga AC Milan, och vi gör det i lejonets kula och vi gör det fullständigt ärorikt och välförjänt. När nu mörkret lägger sig över europa, så stiger jublet upp från Milano, från London och från alla trogna goonershjärtan. Mörkret sänker sig, men stoltheten och kärleken lever kvar. Fy satan vilken match de gör i Milano. Vad stolt jag är över att vara en gooner.

Om Andy Gray

Jag må vara en romantiker alt en nevrotiker (samma sak..eller>?>), men jag saknar Andy Gray. Eller en typ av Gray. En idiot, ett vansinne, en spelare som bodde i straffområdet, han tältade där,han hade inmutat område där. Jag inser - innan alla mailar-att Gunners inte spelar så idag, men jag saknar typen i engelsk fotboll.Aset. Idioten. Andy Gray. En spelare som gick upp i närkamp med en motståndare och motståndaren kom ned med ett brutet ben. Fantastiskt. Inte så, men tanken.Andy Gray var stenhård och han var inte ensam. De kom i flock. Peter Withe, Frank Stapleton, Mark Hughes,Bob Latchford, John Ritchie med flera. De fanns där. Kroppar som en kolgruva. Kroppar som ett fjäll. Hårda som 20C minus och som om de alltid funnits. Andy Gray. Målskytt o c h vinnare hos Villa, Everton, Wolves, varb är du Andy, och varför utbildar du inte folk i  straffområdesteknik, ty du var kung. Andy Gray - som en sten.

Theos insats försvann i tacklingens vågor
(Falk, 26 Februari 2008)

Jag serverade min dotter risgrynsgröt här på morgonen.
Vi brukar äta det i Falkfamiljen. Inte jag förstås. Jag äter alltid nyfångat kött till frukost. Men min dotter fick risgrynsgröt med kanel och mjölk. Hon åt så det knakade och minsann rann det inte en liten rännil med mjölk i mungipan. Der intressanta var att min son, som är knappt tre, sade det vanliga: "Jag då, pappa" och jag serverade honom risgrynsgröt, som han aldrig sett, aldrig förstått och aldrig tidigare haft en aning om. Nu åt han inte detta utan trots att jag jag höll skeden märkligt länge i munnen på honom och låste fast hans armar, så kom gröten upp. Nästa gång kan det bli sondmatning. Men detta får mig osökt att tänka på matchen mot Birmingham. Theo Walcott. Inte för att han äter gröt - kanske han gör förresten något äckligt engelskt-, men för att han stod och tittade sig omkring och sade "Jag, då?". Jag tror inte för ett ögonblick att han sade det, men det känns som att i gooners i alla fall borde lyfte på blicken något från det brutna benet, Taylors vansinnesdåd, den löjliga tre-matchers-avstängningen, Bissen Larssons tarvliga uttalande, Wengers inte speciellt trevliga uttalande om Taylor och faktiskt konstatera att 18årige Theo Walcott gjorde sina första två mål i Premier League. Man glömmer lätt bort detta. Walcott blixtrade till vid två tillfällen, rullade in sina två första episka mål i PL och jag tror att- samtidigt som hans tankar var med kroaten- att några stenar lyftes från hans axlar. Äntligen brst bubblan och målen kom. Jag tror och hoppas att detta kan vara början på en härlig tid för snabbe, unge och spirituelle ynglingen, som varit lika ojämn som Vasaloppet utan snö. Man glömmer gärna bort att Theo Walcott ännu inte fyllt 19 år. 19 år. Han är fortfarande en spirande, lovande talang med många år framför sig. Kan hans två mål sätta fart på karriären ordentligt? Vi får hoppas det och att Theo kan fylla den plats som Eduardo lämnade efter sig. Walcotts insats försvann i tacklingens vågor, men när vågsvallet har lagt sig så kliver en välfriserad Theo upp med en surfbräda, blöt i håret och redo att ta sig an nya utmaningar med högburet huvud.

Inte på det sättet, tack
(Falk, 17 februari, 2008)

Gunners kan förlora mot Manchester United. Det är egentligen helt acceptabelt om man ser till det faktum att Manchester United är ett av världens bästa fotbollslag och en förlust på  bortaplan mot dem behöver man inte gräva ned sig för. 

Men inte på det sättet.

Pojklagsmisstag, idiotiska tacklingar och ett rent uselt backspel. Pinsamt visades vår bräckliga backlinje upp och Hoye och Traoré som ersättare, när ManU spelar en fantastisk offensiv, det funkar helt enkelt inte. För en gångs skull måste jag ifrågasätta varför inte Eboué gick ned på högerbacken och Hoyte flyttades över, eller att senderos-Gallas gavs plats centralt och Kolo flyttades ut på kanten. Man kan spela med juniorer och second-string, men inte på Old Trafford, med 80 000 i ryggen, som precis förlorat mot manchester City, som ligger fem pinnar efter i tabellen och sombara vill döda allt hopp, det unga Gunners har när det gäller en titel. Det var tyvärrr som att skicka lamm till slakten och det känns som att någon har tagit tag i testiklarna och malt dem i en pepparkvarn. Det skulle kunna vara det skönaste man upplevt, men inte då. En smärta, ilska, förbannelse och ett jävelskap, som man gärna vill vara utan. Som min kollega Chippy menar- man kan aldrig förlora mot ManU, det går inte. Det finns inget lag man hellre vinner mot än ManU. 0-4 på Old Trafford är oerhört smärtsamt. Utspelning, blottläggandet av oerfarenheten och den geniala bortplockningen av allt vad offensivt spel hette. Visst vi hade en hel bataljon av spelare borta, men kanske Wenger borde ställt upp laget annorlunda baktill för att säkra. 

Inte på det sättet skall vi förlora. 1-5 mot Spurs kan jag köpa alla dar i världen. Vad är Spurs? Ett korpgäng från förorterna som aldrig har vunnit något eller kommer att vinna något av värde. Att förlora mot ManU är värre. Mycket värre. Framför allt på det sättet. Om vi hade stått upp, kämpat, bitits, tacklats och skapat en massa målchanser, så hade livet sett enklare ut, men nu..inte på det sättet. 

Livet går dock vidare. Det brukar vara så. Efter regn kommer solsken och i veckan möter vi AC Milan på hemmaplan. Gunners har visat tidigare under säsongen att man har moral och tänder till. Så måste också ske nu. En vecka med ny kamp är på gång och Gunners måste visa tänderna ordentligt. 0-4 mot ManU var en skuffelse, en pinsam uppvisning av vårt kära lag. Det enda som lindrade smärtan något var att Liverpool åkte mot Barnsley. Det är inte ens pinsamt. Det är löjeväckande.



Jag vill inte bry mig men det är svårt
(Nilsson, 16 februari 2008)

Inför lördagens FA-cupmatch mot Manchester United så vill jag inte bry mig. Men det är svårt att låta bli. I mina ögon så är det enkom ligan som är prioritet den här säsongen - i alla fall som saker och ting har utvecklat sig. Hur det går i eventuellt cupspel är sekundärt. Frågan är hur klubben resonerar?

Jag vill inte bry mig men skadeläget har gjort att jag börjat känna något inför matchen och det kan bero på faktumet att man ju gärna vill slå Man Utd. När man då går på knäna på grund av skador så känns det plötsligt som att matchen fått vikt. Det ska den dock inte ha. Detta är i alla fall vad jag intalat mig. Och det är den inställningen jag haft den senaste tiden. Utgången i matchen är inte viktig. Matchen på onsdag är viktigare. Inte för mig men för klubben. Och det beror endast på ekonomiska faktorer. Visst vill Monsieur Wenger ha en Champions League-skalp i troféskåpet innan han packar ihop sina prylar och lämnar klubben någon gång i framtiden. Men CL-tiden är inte nu. Däremot är det ligatider. För nu när man sitter i pole position så är det min uppfattning att man ska utnyttja det läget och att då lägga allt för mycket krut på FA-cupen och även CL känns onödigt.

Sedan kan man ha åsikter om att FA-cuphelgen läggs innan en CL-vecka. De engelska klubbar som är med i CL har säkerligen ett öga på kommande veckas match. Något måste man prioritera och tyvärr är det (med all sannolikhet) FA-cupen som får stryka på foten. Och anledningen stavas: e-k-o-n-o-m-i. Sorgligt men sant. Utvecklingen har gått fort för det känns inte som att det var särskilt längesen som FA-cupen kändes viktig och statusfylld. Inte längre. Jag gråter inte om man vinner FA-cupen, men jag tänker inte gräva ner mig om man åker ur mot Man Utd. Något som hade varit ett faktum för en sisådär fem+ år sedan. Med det skadeläge vi har måste man prioritera något och det är i min bok inte FA-cupen och ej heller CL. Men även om skadeläget inte varit som det är så hade jag ändå inte lagt samma vikt vid FA-cupen och det beror på den ligasituation vi är i. Hade vi inte haft ledningen så hade nog FA-cupen känts något viktigare. Dock inte nu. Men visst är det svårt att inte bry sig även om man intalar sig själv att inte göra det. Vi möter ju Man Utd och det väcker känslor. Jag ska ändå försöka att ha en förhållandevis sund inställning till matchen och försöka att inte bry mig. Hur svårt det än är.

*********************
Så blir man titan
(Falk, 15 Februari 2008)

Mitt fantastiskt rika liv bjuder alltsom oftast på titanrika upptåg. Härom dagen bjöd jag in mig själv till en tjänsteresa av det mera karismatiska slaget. En resa som danar karaktär, en resa för titaner, en resa som gjord för att fostra gooners helt enkelt. Tjänsteresor, sägs det, kan vara glass-resor, glidarresor med golfutrustning, en pool på hotellet, ett par pilsner på en exotisk, möjlighet till tax free och annan shopping och kanske lite sightseeing på vägen. Självfallet jobbas det också, men för många förknippas en tjänsresa med mycket av det andra. Mina resor går oftast till England och det flaxas in med diverse flyghjälpmedel till den vackra staden London. Så ock denna gång. Normalt flygs det till Heathrow, man tar en hyrbil, åker till Bristol, bor på hotell en eller två nätter, träffar kunder och annat folk, åker tillbaka till flygplatsen och flyger hem. Samma sak denna gång, men lite titansk njurning på vägen. Av personliga skäl fick jag ta mig till Stansted, landade 11 på kvällen, fick tag på hyrbilen, körde runt hela London på M25, som i och för sig var helt ren på bilar, så man kunde - likt Niki Lauda- lägga upp bilen i cruise på cirka 160, pilla sig i naveln, glida förbi infarten till Barnet, där London Colney ligger. (Passade för övrigt på att öppna rutan och vråla - Come on you reeeeds." precis då. Dagen efter förstod jag att jag hade väckt tre stycken av traktens kossor, som mjökade surt i ett par dagar. ) Anlände på hotellet i Heathrow, där mitt hotellrum naturligtvis var felbokat. Somnade strax efter halv två. Halv sju ringer klockan, frukost och in i bilen. Var   Bristol runt halv elva, lunchen bestod av en påse chips och en normalt sett engelskt vidrig trekantsmacka för övrigt och sedan blev det möte fram till nio på kvällen. Jag ställde sedan in Warp Speed i min bil, förflyttade mig medelst ljusets hastighet till flygplatsen. I säng strax före tolv. Klockan ringer halv fem, för flyget tillbaka går halv sju. Det kallar jag för glidartripp och en resa för gooners. Knappa tio timmar i bingen på två nätter. Inga galanta damer överhuvudtaget. Det säger sig naturligtvis själv eftersom man är i England där låren går rakt ned i stövlarna. Det var något som skapar titaner och jag kan ha sett ett gäng titaner promenera runt Emirates Stadium, som jag såg från luften. Fantastiskt vacker arena. Intressant att se hur nära det vackra ligger det otäcka och mediokra, eftersom man ser White Hart Lane inte långt därifrån. Emirates får dock inget besök under helgen, då kanonjärerna drar sig nprrut för att slå ut de röda kasperdockorna från Manchester ur cupen. Man bär med sig Ryan Giggs hårresande miss för några år sedan och hoppas att Adebayor kan göra processen lika kort med ManU, som han gjorde för några år sedan. På ett sätt är detta säsongens viktigaste match hittills. En kraftmätning som kommer att ge viss fingervisning. Vissa tidningar pratar om "jakten på en trippel", vilket är fantastiskt prematurt, men kommer inte bort ifrån att denna match lyfter bort en av möjligheterna för ett av lagen. Clash of the TItans kallas denna i folkmun och med en cupdrabbning, så blir det en minnesbeta och en exodus. Att åka till den amerikanska folkgrytan Sold Trafford och möta flickscouten Kristina, ordekvilibristen Rooney och killen man köpte för att ställa en pilsner på - Tevez, är en härlig resa och en fantastisk match. Man kommer inte ifrån att man imponeras av de röda djävlarna för deras kontinuitet och moral, men samtidigt är det inget lag jag mindre vill möta i en cup. Clash of the Titans på gång, mina damer och herrar. Jag gjorde en titanresa i veckan, gör ni något för att bygga upp titanskheten i kroppen inför matchen?

*********************
Vilken trevlig söndag
(Falk 11 Februari, 2008)

Det har inte bloggats på ett tag. Så nu ökar vi trycket å det väldigaste och konstaterar att det var en härlig söndag. Solen gick upp i öster, kråkorna drillade, en liten mask utanför mitt fönster hade precis fått ungar och hade jag inte grävt upp en potatis just där, så hade den nog inte blängt så där syrligt på mig. Efter en begravningstripp till Skåne i helgen och en mörkare tid, så kom söndagen farande. Den brukar komma efter lördagar och dyker precis in före måndagen. Söndagen var en uppladdning inför måndagen, som söndagar är. Måndag betyder jobb och jag brukar vara först in på jobbat, koka kaffe, göra tolv armhävningar, pynta chefens kontor med Arsenalflaggor, öppna upp valfritt kontor och brunstvråla "Chelsea - hahaha". Gårdagen var fylld av glädje. Barne strålade hela dagen. Min minsting, tvåårspojken, ägnade i princip hela dagen åt att säga "nej, vill inte" och slängde legobitar på TVn. Inte så lustigt, då jag satte honom framför Chelsea-Liverpool, som måste vara strax efter Sverige-Turkiet EM2000 i underhållning. Inte lustigt att det är tomt på läktarna. Det känns som Bälinge-Mallbacken har mera fotbollsunderhållning. Fullständigt profillöst. Det märks att Drogba, Essien och andra är borta. Nu gjorde Mikel vad han kunde för att bita medspelarna dock. Matchen innan var ännu trevligare. Att se ett krampaktigt ManU förlora hemma, det kan jag göra varje dag. Det var lite tryck från hemmalaget, men farligheterna duggade inte direkt tätt. Micah Richards är en bra mittback konstaterades. Synd bara att han är engelsman. Förr eller senare hamnar även han på en bar, i klammeri med rättvisan, en och annan pin-up-dam eller man i knäet och polissaker. 

Oavgjord på Stamford Bridge innebär att Liverpool får börja se sig bakåt. Lagen kommer bakifrån och jag räknar världens-hemskaste-skäggväxt-Benitez timmar på posten. Champions League kommer att bli hans avgörande timmar. Eftersom Pool åker i åttondelen, så är Benitez ute ur laget till första Mars. 

Samtidigt laddar Gunners för att ta ytterligare ett steg mot ligatiteln. Seger mot Blackburn ikväll och vi dansar iväg fem pinnar före förföljarna. Fem pinnar är dock inte så mycket med tanke på att vi möter både Chelsea och ManU borta under våren. Vi skall dock vinna först. Gunners form är på uppåtgående anser jag. Det känns som att en del spelare är på väg in i en mångfacetterad spelkonst. Fabregas är på väg framåt, Hleb likaså. Problemet är alla skador. Tiotalet man är borta och skadehelvetet verkar inte ge sig. Det blir tufft mot ett Blackburn, som aldrig spelar fotboll utan är folkilskna i gemen. David "I need to prove someting" Bentley kommer att sparka på allt och om Gamst spelar, så är han precis lika folkilsk. Spänning ikväll. 

Gårdagens söndag var dock en god dag. Solsken, glädje, bra resultat men dåliga matcher. På kvällen sen såg jag ett låst spel i African Cup of Nations och ett Egypten, som spelade ett försvarsspel av guds nåde. Alex Song har överraskat stort i kamerun för övrigt. Det glädjer.  

Ikväll bänkar vi oss. Med chips och en kasse lättöl. Nu tar vi ut stegen. 

*********************
Den begränsade Flamini utan gränser
(Falk, 30 Januari, 2008)

Intressant hur en spelare kan utvecklas så brutalt över en sommar. Slutet av säsongen 2006/2007: Mathieu Flamini kändes som en hyfsat upp-hottad Senderos. Allt kunde hända med Flamini på planen; bollarna studsade hur som helst, hans passningsspel var fullständigt undermåligt, skotten bristfälliga och han kändes som att han verkligen var på väg ifrån klubben. Man brydde sig inte riktigt. Det var bitvis tröttsamt att se Flamster försöka sig på 80 meters passningar som gick rakt upp mot närmsta månbas eller hela tiden spela en Daniel Andersson-passning i sidled cirka två meter. Det enda man visste säkert med Flamini var dock att han förmodlugen var svettigast av alla på uppvärmningen, han hade de ackraste polisongerna i hela Premier League och att han sponsrades av Duracell.

Enter 2008 och killen är ovärderlig i Gunners. Halva kungariket är på jakt efter honom och Wenger hoppar som en ung pojke på cirkus av glädje över Flaminis uteckling. Diarra lämnade klubben på gund av Flaminis utveckling och säkra spel och helt plötsligt har vi en av ligans bäste defensia mittfältare. Flamsters utveckling sitter troligtvis delvis i håret. Jag har alltid trott att det bor en inneboende liten kraft i hans pollisar. Jag försöker själv att odla mina pollisar och känner mig enormt löpvillig. Men det är inte hela hemligheten. Flamini valde att stanna kvar i Gunners och då Gilberto Silva var borta första delen av säsongen, så klev fransmannen fram. Men han har förändrat sitt spel. Han har helt plötsligt insett sin begränsning. Just att han inser vad han är bra på och inte försöker sig på stordåd i form av dribblingar, långa passningar, tekniska sordåd gör just Flamini mycket bättre. Han utnyttjar det han kan -löpvillighet, brytningar, bollfiskande, säkert kortpassningsspel och en sjuhelvetes moral- och har helt plötsligt blivit en spelare som på sin position kan bli precis hur bra som helst. Den begränsade Flamini kan således bli en spelare helt utan gränser för hur bra han kan bli och det är en fantastiskm utveckling och nu är det bara för Wenger att lyfta fram plånboken och betala för Flaminis kunnande. 

*********************
Walcott- Snabb, snabbare och sen då?

Förunderligt hur en spelare som är så snabb som Walcott kan stå helt stilla. I sin utveckling menar jag. Visst killen fyller 19 om några månader och borde ha framtiden för sig. Naturligtvis är det så, men jag undrar samtidigt hur länge man får tillåtas vara talang utan att ta det där avgörande steget. Har årets insatser varit ett steg framåt? Delar av hösten var det naturligtvis, men å andra sidan blixtrade Walcott till förra året också och stod för härliga framspelningar i framför allt Champions League. Senaste matcherna har han, trots sitt flipperspel mot Spurs, sett mycket medioker ut och han gör gång på gång samma fel. Han feltajmar sina löpningar, glömmer bort bollen och vips är bollen borta. Pojken måste långsamt lära sig när han skall springa, åt vilket håll han skall och när han skall leverera bollen, annars blir det pannkaka och det är bara att kliva av. Intressant är vidare att se hur många gånger Walcott varit bra när han startat matcherna. De flesta av dessa matcherna  är i Europa och i våra egna cupmatcher. I bara ett fåtal av dessa har han kunnat hålla klassen uppe. Slavia Prag hemma var naturligtvis en ren fröjd för ögat. Premier League är fortfarande ett grått skynke.

Wenger håller naturligtvis sin skyddsling om armarna. Till skillnad från andra talanger hos Gunners- typ Bentley, Pennant så verkar Walcott ha huvudet med sig och har tagit till sig att skaffa sig bra rådgivare och lyssna på Wengers råd. Wenger skyndar långsamt med Walcott i laget. Hyfsat sparsamt med speltid. Fast jag börjar långsamt vilja se en utveckling till det bättre. En stegring av kombinationen löpning och bollbehandling. Om man vill se planlös bollförflyttning, så kan man se på Liverpool och andra. Walcott har en stor talang, men han måste ta ett steg till nu om han skall bli den store spelaren som Wenger skall bygga sin kant på. Visst, han är knappt 19 och Pires var 28 när han kom till Gunners. Walcott lär dock inte stanna tills han är 28 i Gunners om han inte utvecklas ordentligt. Sätt igång motorn nu, Theo och ge oss lite löpningar med kvalitet.

*********************
Dags att visa bredden
(Falk, 7 Januari 2008)

Var så glad denna morgon när min yngste son visade att uppfostran är någonting fint. Morgonmålet var avklarat och så skulle kläderna fram. Jag plockade fram de kläder som min kära sambo lagt fram, samma som igår(inte så skitiga ännu nämligen) och min son- 2 år- fullständigt vägrade. Likt Butterfly Flip. Han stegrade sig likt Ruud van Nistelrooj, föll framlänges i ett tokgråt(liknande Kristina Ronaldo där, som också faller för ingenting) och skrek "inte ha dem, inte ha dem". Vis fader som jag är så undrade jag vilka kläder som skulle passa istället. Inget svar. Han låg kvar och bölade som en nyfälld Gerrard. Han ställde sig då upp på alla fyra och sade skakigt "fobbolltöja, baba", varpå undertecknad med ett leende, som visade mer tänder än Susanne Sjögren på TV4, plockade fram den rödvita kanondressen och sonen hoppade upp och ned av lycka. "Fobbolltöja, fobbolltöja.", ropade han och jag undrade kallt om det går likadant till i omklädningsrummen i Premier League. Blir alla spelare lika glada när de får en matchtröja? Carlos Tevez skulle eventuellt kunna ha min sons tröja för övrigt.  

Det är digra tider i Gunners just nu. Det är nu Traorés knogjärn behövs. Undrar just om han letade efter dessa under matchen mot Burnley igår. Han såg lite vilsen ut. Men det är en intressant och spännande tid för Wenger just nu. Det är sex-sju matcher på en månad, flertalet cupmatcher, en del skador och så är det African Nations Cup. Till detta är det Silly Season och en del spelare vill och behagar flytta på sig. Vi har tjatat om att det är en bred trupp hos Gunners och vi visar det i carling Cup gång efter annan, men det är i de närmaste månaderna som rättvisa skall skipas, pojkar skall bli män, ryggar skall rakas och njurpajen skall ätas. Första hindret var Burnley, vilket med ett mycket reservbetonat lag passerades likt Gärderud i OS-finalen. Skall man dra några större växlar av den bitvis magra insatsen av Gunners. Något litet kanske, eftersom man här och var kunde ana problem med tempo och positionsspel från Traoré, Denilson och i viss mån Diaby. Tur är att våra forwards var så kliniska i avsluten. 

Med så många matcher, skador, matcher av cupkaraktär och en del nyckelspelare borta, så tarvar det att vi verkligen kliver fram och visar bredden. I Carling Cup har vi gjort det tidigare i direkt avgörande matcher. Kan vi bibehålla samma moral, karaktär och vinnarmentalitet även den närmaste månaden? Utan skador på nyckelspelare och med rätt användning av spelarmaterialet så kan detta bli en mycket bra månad. Det är en viktig tid framöver. Dags att visa bredden, pojkar.  Precis som min sin när han väljer kläder på morgonen. "Fobbollstöja, baba"

*********************
Den kroazilianske kirurgen
(Falk, 30 December 2007)

Jag vet inte hur det är att vara kirurg. Lång kockutbildning och så en jäkla massa tur troligtvis, eller något annat. Det jag dock förstår är att när det väl hettar till, så måste man göra saker rätt, annars blir saker ödesdigra. Kanske inte lika ödesmättat på fotbollsplanen, men nog får man kirurgiska vibbar när man ser Eduardo da Silva på fotbollsplanen.  Killen spelar större delen av matchen någonannanstans och så när det hettar till, fram med skalpellen, två snabba snitt och smack-smack. Jag imponeras storligen av denne kroatiske brazilians fantastiska målsinne. Det är en väldig skillnad på honom och de övriga forwardsen i Wengers armada. Säger inte att han är bättre och bör spela från start, men han har kvaliteter utöver det vanliga. Framför allt hans rörelse runt boxen och när han väl får bollen i rätt läge. Till skillnad från många andra i laget; Adebayor, Bendtner, Hleb och Rosicky, så behöver bara Eduardo en touch för att eventuellt lägga bollen till rätta alternativt dra till bollen mot mål. Det finns en målgörarinstinkt som saknas hos många. Nästan alla av hans nio mål denna säsong har varit likadana. Vänsterskott förbi målvakten efter snabb mottagning. Ofta när målvakten är på väg åt ett annat håll eller är skymd. Han hittar luckan och då smäller det. Det är kliniskt, det är kirurgi, det är något utöver det vanliga och mycket imponerande. 

*********************
Dessa gnälliga snorungar utan tidsperspektiv..
(Falk, 29 December 2007)

Som trebarnsfar så vet jag vad gnälliga ungar är. Det är Bolibompa, stövlar som inte passar, snoriga näsor, att de inte gillar att pappa tacklar med dobbarna, att jag fuskar i Fia-med-knuff och annat. Gnäll och gnäll. Nu är man släkt med dem, så det går ju inte att sälja av med dem. Sätta ut dem i skogen funkar inte heller. Skogen är för nära huset. Nu sprider sig gnället till Gunners. Spelare som inte får speltid, som vill iväg, som inte får sin chans. Lassana Diarra och Abou Diaby verkar vara spelare av samma typ. Får man inte spela, så gnälls det. Jag gillar inte detta gnällspikssymptom. Tyvärr kommer det med en snabb framgång, som dessa gossar har. På tok för snabbt har grabbarna gått från ingenstans till att bli landslagsmän, firade stjärnor och med på tok för mycket pengar. Till detta- antar jag-giriga agenter. Vad gossarna måste inse är att "Rom byggdes inte på en dag.". Diaby har inte ens spelat en hel säsong för klubben. Han var skadad större delen av förra säsongen och har varit av och till med skador. Diarra kom i Augusti och då han knappt spelat hos Chelsea, så tar det tid att få upp matchtempo och att hitta koppling till lagets spel. Det är lite tidigt att börja gnälla om speltid. Man måste samtidigt också- precis som Wenger mycket riktigt säger- inse att man går inte rakt in i ett världslag och tar en ordinarie plats. Varken Henry eller Pires, som var firade stjärnor gjorde detta. Allting tar sin tid. Det som är tragiskt är att spelare som Diarra och Diaby inte verkar ha denna tid utan vill profitera på sin framgång så fort det går.Fotbollsspelare behöver inte vara en färskvara. Med en spelstil som dessa har, så är det definitivt inte.Annat kan det vara med en forward, som gör 25 mål en säsong. Han kan vara stum i flera år efteråt. Detta skapar onekligen ett problem för Wenger. Två stycken gnällspikar som vill spela, skapar oreda i klubben och osämja. Skall de säljas, spelas eller fostras? Tror inte Wenger, som också har Gilberto Silva på sidospår för närvarande, väljer att avyttra dessa båda under januari. Inte med CL, FA-cup, carling Cup och Ligaspel. På sikt, om de fortfarande bara är komplementspelare kommer de nog att avyttras och ersättas med någon med förbättrad attityd och som inte löper risken att förpesta tillvaron för övriga i klubben. Kanske Wengers erbjudande till Beckham att träna med dem kan ge pojkarna en bild över hur man kan fundera och vilken inställning man kan ha till lagspel, klubb och fotboll. Beckham är för övrigt också trebarnsfar och även fast våra likheter slutar där, så vet han oclkså hur man handhar gnälliga snorungar.

*********************
Rotation, s'il vous plaît
(Falk, 27 December 2007)

Dags att göra en Benitez. Gillar absolut inte att göra en piggy-back på Liverpool(inte doggy-style, det är något annat och inget jag behagar göra på Liverpool, mon dieu, vilka sjukdomar skulle man inte få då..) och börja snurra laget. Det är trötta ben, intensiteten finns inte och uppfinningsrikedomen är som bortsopad. Vi säger med medn en mun att vi har en bred trupp och visar upp elva nya ansikten i Carling Cup. Efter stenhårda matcher mot Spurs, en julhelg som väntar med två nya matcher och sedan en FA-cup, så kan det vara läge för Wenger att skifta runt en del i laget. Nu fick Diaby en halvtimme. Gjorde inte så många glada kanske, men det var ett gott tecken. Bendtner har fått kliva in i båda matcherna. också ett gott tecken. Jag tycker att Wenger skall våga rotera. Både Flamster och Fabulous Fab ser trötta ut efter en hel matcher och ohyggligt springande. Det gtar på krafterna att möta lag som Spurs, Portsmouth som backar hemåt och sista kvarten mot Pompey igår var ingen lek. Jag följde Flaminis löpningar och det var nästan som att se klassiske anrike Hans-Peter Briegel på 80-talet. Det enda som saknades var de nedrullade strumporna. Men även Flamster behöver vila. Låt Diarra, Gilberto, kanske en Song(-och en dansman) ta lite tid centralt. Även Eboué, Rosicky, Hleb, Adebayor, Sagna, Clichy med fler behöver hämta andan. Säsongen är lång, matcherna är många. Laget behöver lite injektion i form av nya ansikten, nytt tänkande och ny kraft under någon match eller två. Tankarna är naturligtvis - Everton borta är svårt, West Ham hemma är London-derby, sedan kommer FA-cupen borta mot Burnley och då kan det finnas tid för respit. Jodå, kanske det, men jag tror att en del av spelarna behöver kliva av nu innan det kommer skador och förslitningar. Under jul- och nyårshelgen är tempot som allra högst och många av spelarna har spelat massor. Så varför inte starta rotationen nu? 

*********************
Now that's what I call a North London Derby
(Falk, 23 December 2007)

Äntligen ett North London Derby värt namnet. Som i ett klassiskt grekiskt hjälteepos fanns det hjältar, förlorare, hybris, katharcis och peripetier. Efter att ha blickat mot Barnet och Brentwood för bättre motstånd i norra London visade äntligen Spurs att det faktiskt bodde en "fighter" några kvarter norröver. Juande Ramos kan ha någoting intressant på gång och kanske med lite tur och bättre matvanor så kan man ta sig till UEFA-cupen igen. 

På Emirates Stadium igår så föddes ett par nya derbyhjältar som gamla kanonjärer (typ undertecknad) kommer att berätta för sina barnbarn framför lägerelden. Namnen: ;Manuel Almunia och Nichlas Bendtner. Stora matcher föder stora hjältar och vem kunde ana när säsongen började att man skulle prisa Manuel Almunia, som inför säsongen var aktuell för andra klubbar. Almunias straffräddning var enastående även fast Robbie Keanes straff var rätt skral. Men just den räddningen innebär en peripeti(vändning) för hela matchen och när Keane sedan lämnar in, så går Bendtner upp på hörnan och fullständigt massakrerar Spurs. Hjälte nummer  två är född, samtidigt som den störste förloraren lämnade planen. Ett sådant epos. 

Spurs stod emot bra denna dag. Juande Ramos har fått bra stil på laget och man måste lyfta på hatten för det Spurslag som ställdes mot ett nästan fulltaligt Gunners. Man måste inse att det saknades ett halvt fotbollslag med försvarare hos motståndarna och ändå höll man emot mycket bra. Det var nog kanske deras orutin som mot slutet gjorde att Bendtner nickade in segermålet. Spurs spelade mycket bra i försvarsspelet, den nye mittfältaren O'Hara ser onekligen intressant ut och vad beträffar Boateng, som jag definitivt inte trodde skulle ha en framtid i engelsk fotboll, så är det bara att inse att någon annan vet mer än undertecknad och det är naturligtvis svårt att begripa. Får ta en panodil till kvällen. Längst fram visade även Robbie Keane med klacken fram till målet att det finns en slags touch någonstans i den kroppen och Berbatov är enorm med bollen, men borde hålla igen truten.

Gunners hade svårt med farten. Det tog ända in i andra halvleken innan farten kom. Fabregas finess-rikedom vid första målet tyder på en sjunde dimension och visst var det den vackra fotbollen som avgjorde. Aaron Lennon kom absolut ingenstans och det var en fröjd att se Clichy fullständigt massakrera denne ynglings försök. 

Ett North London Derby som detta kan komma i mängder. Två lag som krigar utan att det är blodvite, två lag som visar upp en finessrikedom, hjälyar som föds, förlorare som direkt får se ondskans fula ansikte, två tränare med respekt för varandra och Gunners som segrare. Det är vad jag kallar ett North London Derby och vi ser redan fam emot nästa drabbning i Carling Cup.

*********************
Som ett sårat djur
(Falk. 10 December 2007)

Det var väl kanske det bästa som kunnat hända. Rättmätigt stryk mot Boro och vi rider inte längre på framgångsvågen. Den senaste tiden har inneburit att man likt Fuglesang har tagits tillbaka till jorden igen. Alla gooners var ute i orbit och såg en "invincibles-säsong" framför sig igen samtidigt och flertalet spelare fick hyllningskörer som liknade inget annat. Gunners har spelat bra första delen av säsongen, inte tu tal om det, men med tvp stenhårda bortamatcher mot Newcastle och Middlesbrough, så fick vi bekänna färg. Nordengland i December är inget ställe jag skulle vilja tillbringa en tid. Folk lär bitas där uppe och exempelvis Gareth Southgate ser nybiten ut även han. Men kämpa kan de och de kliver in med närkamper och arga spelare. Det är en sådan match, som man svagt kan medge att Gunners skulle haft några halvmediokra engelska spelare, som hjärnlöst går in i närkamper och sparkar, knäar och käftar. Eboué gjorde vad han kunde och även fast det inte var snyggt så passade han väl in i matchens struktur. 

Denna förlust har dock något gott med sig. Gunners blir revanschsugna och vilddjuret i laget är uppretat. Efter veckor av hyllningar och sittandes på ett podium, så har man nu fått stryk ett par gånger, spelat hemsk fotboll och fått en hel del kritik i pressen. Nu är det dags för Gunners att ta fram den sabeltandade tigern i sig, vässa klorna och  bita tag i Romans ihopköpta armé, som tyvärr går sdom slåttermaskiner för närvarande. Men jag tror att det kan bli helt rätt. Gunners ett lag på nedgång och som vill vända och visa fansen på Emirates mot Chelsea- laget utan vänner. Det sårade djuret Gunners kommer att repa mod och nu blir vi mycket farliga.

*********************
Kan Englands olycka också bli Gunners olycka?
(Falk, 22 November, 2007)

Trots att jag är en vän av Premier League, så måste jag säga att jag var inte särdeles olycklig när England inte kvalificerade sig för EM-slutspelet. Inte för att jag ogillar det engelska landslaget. Inte alls. Tycker det finns en hel del sköna spelare och det hade naturligtvis varit mumma att se Walcott i EM. Men det jag ogillar är denna fantastiska självgodhet och självbelåtenhet som omkringgärdar det engelska landslaget och i viss mån deras fans. Det måste vara svårt att inse att man inte vunnit ett enda dugg sedan 1966. Det som är än mer tragiskt är att man singulärt har några av europas bästa spelare på sina respektive positioner. Både John Terry, Rio Ferdinand, Ashley Cole, Frank Lampard, Steven Gerrard och Wayne Rooney är i sina ljusa stunder mycket bra och skickliga spelare, men man faller på hybris, dåligt management, bedrövlig taktik, enormt skrala målvakter , mindre begåvade komplementspelare och en skyhög press. Känns skönt dock att McLaren och hela engelskheten får sig en rejäl knäpp på näsan.  

Tyvärr dock så kan Englands olycka på sikt bli Gunners olycka. Man kan säga vad man vill, men nog vill man se de bästa spelarna i ett EM-slutspel och ett slutspel utan England, dess fans, sånger, partys, skandaler etc, känns lite andefattigt. naturligtvis kommer diskussionen att blossa upp om varför inte England gått vidare, vad det beror på etc och naturligtvis kommer man att söka en del svar i antalet engelska spelare som spelar i topplagen i Premier League. Diskussionen har varit  uppe tidigare av Bladder, Fat-ini, Gerrard med flera och ni kan ju bara ana vad som kommer nu från råbrittiska tränare som Coppell, Allardyce, McLaren, Royle med flera. Klart som korvspad att det kommer att blåsa kring Gunners internationella lag och kraven på en ökad engelsk inblandning kommer att bli större  och större. Snöbollen är således  igång och man undrar var det slutar. Idag finns inga sådana regler i England och man skulle naturligtvis få problem med EUs arbetsdomstolar och lagar om fri transfer av arbetskraft.  Den stora internationella lavinen av spelare dock har kommit de senaste 7-8 åren. När Gunners tog ligan 1998 så hade man 7-8 engelsmän i laget och under hela nittiotalet så spelade i princip alla topplag med helengelska/helbrittiska lag. Historien visar dock att England, trots att man under 80- och 90-tal spelade utan i princip utländska spelare, så gick det inte mycket bättre.

Gunners internationella prägel idag är det naturligtvis fritt att ha åsikter om. Gunners håller nog långsamt på att förändras i ungdomslagen med en ökad brittisk prägel. Helt klart bygger man upp för en framtid där ökade krav finns på engelska spelare och man kan hoppas att det inte bara är spelare som Pennant, Sidwell, Harper, Bendtley och några till som fostras fram utan spelare liknande Ashley Cole, som kan visa att brittiska spelare är bra nog att slå sig in i Gunners. Theo Walcott är på mycket god väg- som 18åring- att etablera sig som på en stark position och bakifrån kommer spelare som Rodgers, Lansbury, Gibbs, Hoytes, Murphy, Agogo, Emmanuel-Thomas med flera. Tror dock inte för ett ögonblick att vi inom några år kommer ha en brittisk prägel i laget, men kanske fler brittiska spelare som slåss om platserna. Idagsläget dock så låter Wenger de spelare spela som tillför laget energi, kunskap och spelkvalitet. Detta är oberoende av deras internationella tillhörighet. Så är det idag och så borde det vara. Men, med tanke på Englands olycka kan detta ändras och det är bara att hoppas - vilket jag gör och tror- att Gunners är förberedda för en ändring i kraven och att Englands olycka inte blir Gunners olycka på sikt.

*********************
Spurs närmar sig Gunners
(Falk, 19 November 2007)

Det verkar som att vansinnet har krupit upp ur kloakerna i de norraste delarna av Norra London. Sist jag flög in över London, vilket var för några veckor sedan, så såg jag WHL och lade märke till att hur man än tittar på det så börjar man att skratta högt. Ännu mera intressant är att se Post-Jolismen som numera präglar Spurs. Efter att i åratal ha värvat skräp, så började man under Martin Jol och Damien Comolli att plocka talanger från när och fjärran. Talangerna skulle i en bra tränares hand kunna utvecklas till hyggliga spelare. Nu hamnade de i Martin Jols grodlika händer och förvandlades till samma skräp som Spurs tidigare värvat. Hissen ned till de nedre regionerna. Enter Juande Ramos. Först begår han ett milt helgerån då han officiellt säger att han gillar hur Gunners spelar fotboll. Varför hissade man inte upp hans klockspel i närmaste flaggstolpe och tvingade honom göra avbön. "Mister Ramos, at Spurs we do not say nice things about Gunners. Comprende?" . Sedan kliver man in i London Council och hämtar den politiker som lobbade mest för Emirates Stadium och ställer mot väggen "Nå, vi vet att vi har en skrattretande arena, men ni vill vi bygga om den. Likt Gunners. Hjälp till.". Efter detta kommer nästa utspel och det kanske mest skrattretande. Nu vill Spurs värva alternativt låna talanger av Gunners. Här gör vi "piggy-back", så det skvätter. Denilson, Traoré, Diaby och kanske Hoyte skall vara av intresse för Damien Comolli. Vansinnet glider in över WHL och stannar. För det första, så måste dessa tre grabbar se det som en stor förolämpning att Spurs är på jakt efter dem. För det andra, så kan de titta närmare på s.k talanger inne hos Spurs. Inte så mycket vidareutveckling där inte. Den så högt skattade Zokora exempelvis måste känna sig grundlurad fullständigt. Aaron Lennon har stått still i över ett år och spelare som Kaboul, Huddlestone stampar så mycket på stället att de börjar få elefanthud på fötterna. För det tredje så tror jag näppeligen att Wenger,  mitt under säsongen, släpper iväg dessa talanger. Under January, februari, Mars har vi mängder av matcher- liga, carling Cup, FA-Cip, Champions league och dessa spelare är ypperliga att spela i dessa matcher. 

Nu kanske ändå detta sker, då Wenger är mån om stämning i klubben och att folk skall få spela och då Wenger känner både Ramos och Comolli väl, så kanske ett utbyte sker. Det intressanta i denna lilla historia är dock hur Spurs sakta men säkert väljer att följa en väg som kan leda till en del framgång istället för att gå den hederliga Spursvägen, som leder till degenerering, inavel, förtappade och missnöjda spelare, titellöshet och sparkade tränare. Långsamt följer Spurs ett beprövat koncept och det måste smaka riktigt illa för Spursanhängare att man följer Gunners väg. Fy och usch. Men kanske, kanske om sidådär 20 år så kanske Spurs tack vare detta har arbetat sig upp till en fjärdeplats i ligan och får spela i Europa igen. Men kom då ihåg vem impulserna kom ifrån. 

*********************
Några tankar om Spanien - Sverige
(Ruben, 17 november 2007)

Det är EM-kval och därmed speluppehåll för Arsenal. Som svensk följer man ju gärna svenska landslaget, särskilt när det ställs mot Fabulous Fabregas Spanien. Här är några tankar direkt efter utskåpningen i Madrid.

1) Varför fick Marcus Rosenberg starta? Han har aldrig gjort en bra landskamp och är värdelös på de oändliga långbollarna från backlinjen. Allbäck är bäste målskytt i kvalet och en betydligt bättre target player.

2) Kan någon minnas när Erik Edman INTE slog en passning bakåt? I modern fotboll förväntas ytterbackarna vara offensiva. Edman lever fortfarande på sitt inlägg till Henke mot Bulgarien...

3) Det spelar ingen roll hur mycket tuggummi han tuggar och om han har tredagars skäggstubb. Andreas Isaksson ser ut som en skitnödig och livrädd skolpojke och ger inte försvaret fem öres trygghet.

4) Har Chippen nånsin gjort en bra landskamp mot vettigt motstånd? Och får man inte lära sig i pojkfotbollen att man rensar inte bollen rakt ut i straffområdet?

5) Tur att rasisten Aragones envisas med att Barca-Xavi ska styra Spaniens spel. Hade han givit uppgiften till Super-Cesc hade siffrorna blivit mycket större.

6) Italienske domaren Rosetti är pinsamt usel. Det är faktiskt tillåtet att tackla i fotboll.

7) Petter Hansson avstängd mot Lettland. Vem bryr sig? Killen har gjort EN bra landskamp. Någonsin! 

8) Sverige släpper in två mål på hörna mot Spanien. Om vi inte kan försvara oss på fasta situationer, hur ska vi då ha minsta chans att ta poäng?

9) Matchens behållning: Att läsa "Fucking pussy" på Allbäcks läppar efter en närkamp med Sergio Ramos. :D

*********************
Om hur man kan läsa Reading
(13 November 2007)

Som gammal läppläsare så såg jag det tydligt. Wenger ställde sig upp efter 42 minuter och tjoade "Boîte à Concombre" till sina spelare. Vips formades laget till en anfallskohort. Adebayor hittade Hleb, som hittade Flamini och det var mål. Jag tydde läpparna likdant inför 2-0-målet. "Boîte à concombre" är franska för "Gurkburk" och det som Bengt JOhansson, den legendariska handbollsledaren kallade sina anfallsformationer. (Bengt Johansson, inte Bengt "jag har bara tårar" Andersson från fotbollsgalan.) . Det måste nämligen Wenger ha sett på  när han sakta men säkert dyrkade upp Coppell-muren. Inför matchen laddade Reading med Pink Floyds "the Wall" och ELOs "Don't Bring me Down" , men Wenger läste in sig på gamla handbollstricks och tog sig både igenom och runt muren. 

Det var annars en medioker tillställning på Madejski stadium. Reading backade hem med hela laget och halva publiken. Gunnarsson bet alla han kunde och Hunt såg mer galen ut än vanligt. Man satt och väntade på att gurkburkarna skulle komma och det fanns bara ett par möjligheter. Misstag av Reading-försvaret, Hahnemann får frispel, väggspel och genomspringningar, fast situation eller långskott. Wenger valde väggspelsformationen och man såg på de första två målen att det kunde funka. "Boïte à concombre" har nu fått en mening även i England och är det något lag man måste lära sig att läsa, så är det just Reading.

*********************
Alla dessa afrikaner...
(Falk, 10 November 2007)

Här sitter man i Sverige, som svensk och åker  till det engelska London i engelska Prmier League, betalar engelska pund till en engelsk steward och får se...ett lag där inte en spelare kommer från England. Ve och fasa? 

Rubriken säger det mesta. I do not care about..varifrån pojkarna kommer. Jag håller på Arsenal. De kan rulla in ivorianer, greker, norrmänn(hoppsan), tjecker, vitryssar, my god, vi spelar för Arsenal. Detta är en känslig fråga, vilket medges. Samtidigt som vi kramar ivorianer, byter julklkappar med spanjorer och äter julskinka med ryssar, så undrar världen: jamen engelsk klubb då? Idag säger vi. F-k off, men framledes? Som det är idag så kraftsamlar Wenger kring spelare, som läser hans uppgift. Det är svart-vitt-grönt-gult´och andra möjligheter, men framgent? Vill inte världen se den bästa fotbollen spelas? Hur kan den inbegripa engelska ungdomar? Det hänger inte ihop alls. Vi vill se Gunners´spela den roligaste och bästa fotbollen  i världen. Om han så måste hämta en spelare från Uzbekistan eller Bosse från Karlstad. You know what? I do not care.

********************* 
Man kan inte bita sig i tungan hur länge som helst
(Nilsson, 6 november 2007) 

Jag har verkligen försökt bita ihop och gå vidare men nu går det inte längre utan jag måste få lätta hjärtat och säga: Knip igen Alex Ferguson!

Den rödnäste skotten skrädde inte med orden efter lördagens tungviktarmöte, och då handlade det inte om Calzaghe mot Kessler utan röd-vita mot röd-svarta. Nu är ju i och för sig Kessler röd-vit men det är ändå inte honom det handlar om. Ferguson ansåg efter matchen att domaren Howard Webb favoriserat Arsenal så pass att han kände sig tvungen att basunera ut det. Jag brukar själv inte vara sen att kritisera domare som är enögda åt något håll, men då brukar det faktiskt också finnas fog för min kritik. Men i Fergusons fall så finns det inte mycket som stödjer hans ilskna utfall. Snarare tvärtom.

Han ansåg bland annat att Louis Saha skulle haft frispark innan Arsenals andra mål, men SkySports motbevisade (på sätt och vis) Ferguson genom att sätta klocka på situationen och det hann gå 1.34 innan målet och dessutom föregicks det hela bland annat av en inspark. Så att det skulle påverkat målsituationen så som Ferguson ville få det till känns ganska överdrivet. Vad skotten däremot missar är att Alexander Hleb får en ordentlig knuff i ryggen av Wes Brown innan Uniteds första mål. Rätt ska vara rätt Mr Ferguson. Domaren favoriserade verkligen Arsenal...

Att Ferguson dessutom hade mage att kritisera Arsenals supportrar bakom avbytarbänkarna för att ha smädat United-bossen är inget annat än så magstarkt att jag måste uppsöka en toalett och välkomna Ulrik. Tydligen har Ferguson lika dålig hörsel som Arsene Wenger har syn för tydligen har han inte hört hur hans lags egna supportrar i åratal sjungit pedofilsånger om fransmannen. "I didn't hear that."

Nu har som tur är Ferguson inte fått något medhåll från brittiska sportjournalister som tvärtom kritiserat honom för uttalandena och dessutom har det höjts röster om att FA borde granska honom. Bara att hålla med särskilt efter att Wenger fick böter för att talat sanning när han kallade Ruud van Nistelrooy för "fuskare". Ingen hemlighet att han var det men Wenger straffades ändock. I och för sig helt rätt men det förelåg ändå sanning i uttalandet. Hos Ferguson föreligger det bara en vanföreställning om att alla domare är emot United. Detta ligger så långt från verkligheten att man funderar på om han verkligen är vaken under sitt lags matcher. Men det är väl ändå som den filosofi vi supportrar ofta anammar: Man ser det man vill se.

*********************
Har Lehmann rätt?
(Falk, 5 november 2007)

Jag har skrikit mig hes för att få Lehmann att hålla tyst. Efter att han blivit skadad har spanjoren Manuel stått i tiotalet matcher och vi kan konstatera att Gunners fortfarande förlorat. Senast var det nära, men det löste sig med Gallas mål i slutminuten. Men man undrar långsamt om tyske Jens har rätt i sina påståenden. Vad påstod han i alla sina salvor? Jo, att Almunia inte vunnit en viktig match för Gunners. Jag funderade inte så mycket på det då, men långsamt slänger man en tanke. Gunners har spelat ett tiotal matcher med Almunia. Inte en enda gång av dessa matcher, som vi vunnit har vi varit tillbakapressade och man har tackat spanske Manuel för poängen. Sevilla, Slavia Prag, Steaua Bukarest exempelvis var klara segrar och i ligan har vi endast varit tillbakapressade i de två senaste matcherna och då har vi inte vunnit. Lehmann däremot under sina år i klubben har räddat oss vid flertalet tillfällen och med bakgrund av det som hände mot Manchester United, då Almunia kom ut ur målet som en iller och släppte målet, så undrar man: Har Lehmann rätt? Står Almunia pall i de tuffare matcherna? han var ute och flaxade vid två tillfällen och vid ett tillfälle blev det mål. Nackhåren reste sig, då jag kände igen mig från 2-4-matchen på Highbury för två år sedan, då han gav bort tre poäng. Wenger var inte helnöjd och jag tror nog tysken är tillbaka vid rodret inom kort.

*********************
Hur långt som helst
(Falk, 1 november 2007)

Man hade kunnat tror att detta var det ultimata eldprovet för Wengers Young Guns. Att åka till Sheffield i slutet av Oktober. Smådisigt, regnigt, ett motståndarlag som vill visa de små snabba benen att det gör ont att spela i en stålstad. Istället blev det helt tvärtom. Sällan har jag sett en sådan lekfullhet på banan. Det var en genant utspelning och det mest fascinerande var att anfallen kom från alla håll. Från höger med Walcott och Diarra, från vänster med Gibbs och Diaby. Centralt från Denilson och då har jag inte ens räknat in Bendtner och Eduardo, där den sistnämnde gjorde årets mål på Bramall Lane. Eldprovet i Carling Cup får vänta. Det intressanta är att  år efter år knallar Wengers unga lag långt i denna s.k "korp-cup". Egentligen måste de vara egenerande för lagen som faktiskt satsar på cupen att Gunners med ett lag, där halva laget knappt får ta körkortslektioner, spelar ut motståndarna så kapitalt. Först the Magpies  och nu the Blades. Skator och stålmän biter inte på små kanoner. Det är så mycket spel och tanke i laget och man blir glad när man se en spelare som Song (går inte att missta sig på det håret), som inte spelat mycket detta år, men som går in som mittback och är precis hur säker som helst. Som sin mer våldsamme farbror Rigobert, fast mer a som en song- och en dansman. Fabianski med pondus och med härlig precisoon i sina utkast och utspark. Sedan var det härligt att se Lansbury Barazite och Merida få några minuter. Måste söka upp Lansbury frisör och se till att Lansbury får pengarna tillbaka. Inte ens i London är detta modernt. Laget har tagit sig till kvartsfinalen. Lottning inom kort. Åtta Premier League-lag är kvar i cupen. Blir det 6-3 på Anfield igen i kvarten månntro? Hur långt kan detta räcka i år? Jag tror på i princip hur långt som helst. Precis hur långt som helst.

*********************
Om Tottenham och Liverpool
(Falk, 26 oktober 2007)

En blogg får handla om allt mellan himmel och jord eller hur? Men helvetet då? Jag dristar mig till att dräpa i en fredageftermiddag med lite späda tankar om två av de saker som ligger mig inte direkt närmst om hjärtat, men med ett snabbt kast i en liten dypöl- nämligen Spurs och Liverpool. Vi börjar med det första av sorgebarnet: Spurs. Återigen har man lyckats att misslyckas. Det är helt osannolikt hur man år-efter-år kan prestera så in-i-bänken förnedrande. Man har genom åren haft premier Leagues sämsta värvningsfilosofi efter the Magpies och när man nu med Damien Commollis hjälp lykcas att lura til sig skapliga talanger som Bale, Huddlestone, Dawson och Kaboul, samt fyller på med Bernatov, Defoe, nej då tillsätter man Grodan Boll som tränare och skickar laget ned i botten av tabellen. Som älskare av fotboll och av Norra London, så kommer jag att börja att skicka brev till The North London council och be dem dra strecket för denna del lite längre söder ut. Spurs vanärar oss. Det är tragisk och tragikomiskt på samma gång. Egentligen borde Jol ha nobelpris, ty det borde vara omöjligt att ligga lägre än 10-12: plats med detta lag. För fotbollens skull, så hoppas jag på att Spurs tar sig samman och rör sig mot sin patenterade tionde plats, långt från Europa och samtidigt enkelt att avfärda i North London Derby. Som det är nu så är det synd och skam och vem det än är som tar makten, måste göra det bättre än vad som nu sker. 

Så Liverpool. Michael Thomas 1989 gav mig det mesta. Slutet på Liverpools storhetstid. Ett knä i skrevet på det lag jag ogillar mest och Gunnersk framgång. Sedan dess har man inte repat sig. Någon tapper kille ropar på Istanbul här och var och så bedrövad var det länge sedan jag var. Liverpool väcker min själ och skakar om den. Jag blir helt enkelt glad när Liverpool får stryk och jag anmälde mig direkt som förste rivare när jag förstod att Anfield Road skulle försvinna. Har köpt en slägga och kommer att stå på första parkett när rivningen sker. Att jag ogillar Liverpool ligger historiskt. Är man uppvuxen på 70-talet och med bror och kompisar som Pool-fantaster visste jag klockrent på vilket lag jag inte skulle hålla. Att Pools spel under 70-talet är som Gunners idag är en annan sak. Jag förstår att folk inte gillar Gunners heller. Nästan. Precis som en del tycker om oss gooners, så tycker jag att Pool-anhängares självgodhet är tröttsam. Man har svårt att förstå hur någon någonsin skulle kunna tycka illa om Liverpool och visst är det svårt. Detta lag med sådana härliga personligheter, som världens mest schysste spelare-Steven Gerrard? och världens sämsta kombination av teknik och längd-Crotch, samt halva Spanien, världens kaxigaste norrman och en numera klippt oduglig finne, som gör fler mål i egna målet än vad Gerrard gör i det andra. Spelargalleriet är högst osympatiskt. Benitez får gärna hålla på med sina spelarrockader ett tag till och förstöra lagkänslan i laget. Gör en Souness. Gillar Souness.  Liverpool får mina känslor att svalla. 

Ser fram emot en seger i helgen. Det goda segrar alltid mot det onda. 

*********************
Om oproportionerlig eufori
(Falk, 25 oktober 2007)

Så var Gunners bäst i världen igen. Eller? Jo, laget under Wenger prisas till höger och vänster. 7-0 på Slavia Prag, 3-0 på Sevilla, tiotalet rakra segrar och spelet sitter som en smäck. Wenger 3.0 är på gång med språngsteg och viss kan vi som supportrar se med glädje på det som sker. Men, sakta i backarna. Låtom oss inte springa iväg och tro att vi är bäst i världen. Vi kanske är det just nu, mycket troligt, men samtidigt måste man med en nykter syn se på att vi har spelat 6 matcher av tio av liga matcherna på hemmaplan.Två av tre i Champions League på hemmaplan och matchen i Carling Cup på hemmaplan. Visst har vi vunnit allihopa och det är fenomenalt trevligt, men vi skall inte glömma bort att vi inte har mött Manchester United, Liverpool eller Chelsea. Vi skall fortfarande norröver och möta Magpies och Middlesbrough och Everton är svåra på Goodison Park. Jag delar mångas supportrars glädje och tycker att det Gunners gjort under hösten har varit fantastiskt. Fabregas framstår som europas bäste centrale mittfältare för närvarande, Alexander Hleb är bitvis alldeles enastående och de många unga spelarna som är på gång- ja en ljusnande framtid har vi onekligen. Dock vill jag inte ikläda mig de ibland nästan oproportionerliga eurforiska känslorna om Gunners för närvarande. Har vi satts på prov ännu? Tveksamt. Skall vi slå oss för bröstet ändå? Jodå, självklart, men med balans.

*********************
Om Eboué och framtiden
(Falk, 22 oktober 2007)

När han kom fram i början av 2006, så tyckte jag att det var en riktigt härlig spelare. Offensivkvalitet, skottvillighet och så ett par ordentliga inlägg, som Henry gjorde mål på. Emmanuel Eboué gick rakt in i hjärtat och man såg en härlig, rosaskimrande framtid med honom på högerbacken. Nu har det gått nästan två år och långsamt börjar man tröttna på killen. Han har för mycket later och teatraliska saker för sig. Redan förra året började man se tendenser till filmningar, rullningar i gräset som en fälld vattenbuffel och skrik på domare och motståndare. Hans utvisning i Carling Cup var rent ut sagt ko-dum. I helgen mot Bolton såg man ytterligare bevis. Wenger spelar honom på högerkanten, som alternativ till Hleb. Han gjorde ingen dålig match mot Bolton, men inte heller  någon uppseendeväckande. Det jag såg mest var hans dramturgi när han blev fälld. Han faller med benen rakt ut som om han blivit skjuten av hagelbössa. Han blev fälld och då såg det ut som att benen gick av.Han reste sig senare och joggade på som om inget hade hänt. Jag är trött på detta teatraliska spelsätt. Det hör inte hemma på planen. Att en spelare får en knuff, blir fälld är en sak, men man skall inte spela med som Eboué gör. Jag börjar långsamt tro att ivorianen inte har i klubbens framtid att göra. Med Sagna,Hoyte, Hleb, Walcott med flera, så tror jag att Eboués chanser i klubben blir få framöver, såvida han inte riktar in sig på det han är bra på. Offensivt spel, framåtanda,och ett jävlaranamma.

Så Eboué upp till kamp, sluta med dumheterna och rikta in dig på fotbollen istället. Om inte´så ser jag framemot en pjäs  i London's West End kallad "The falling ivorian".

*********************
Om Bird Flu
(Falk, 17 oktober 2007)

Jag älskar kyckling. Grillad, stekt, rostad, på spett, i ugn, på gaffel. Kyckling är gott. Det växer små fjädrar på min rygg. Tyvärr så börjar ordet kyckling bli lätt vanvördat. Dels så finns det fågelviruset, kallat Bird flu, och dels kallar man spelare och idrottsmän, som inte pallar en frostnatt, för kyckling. De blir lätt skadade, trillar och slår sig och verkar alltid ha en muskel som ingen annan har, som lätt blir ansträngd.. Nu vill jag inte alls mena att vi har dylika spelare i Gunners, men långsamt börjar vissa spelare att kännas som kycklingar. Ifjol och åren innan det hade vi Ljungberg. En härlig spelare med många positiva egenskaper, en kämpe, en lirare, en alfahanne. Men tyvärr en kyckling. Han gick sönder på nu och då, mest nu och är även i West Ham sönder mest hela tiden. Han garvar hela vägen till "cash machine". Tyvärr verkar Ljungberg haft Bird Flu. Han har smittat av sig och man kan efter ett par års empiriska studier att Tomas Rosicky, Philippe Senderos och William Gallas har små ludna fjädrar på kroppen. Pojkarna verkar vara- trots i alla fall Senderos och Gallas uppenbarelse - ganska klena i muskler och kropp. Rosicky har enligt press och media sedan födseln en skum muskelstruktur, Gallas sträcker ljumsken titt som tätt och senderos en klen rygg. Tycker det är mycket synd naturligtvis för alla tre spelarna är goda representanter för dagens härliga Gunners och jag saknar både Gallas(faktiskt), Senderos och naturligtvis Rosicky på planen. Hoppas på ett snabbt tillfrisknande, men räknar kallt med att Bird Flu visar sitt ilskna ansikte igen. 

*********************
Håll käften, Lehmann
(Falk, 14 oktober 2007)

Så trött jag börjar bli på Jens Lehmann. Kan han inte remitteras till närmaste tandläkare och få en sån jäkla bedövning, så att käken blir stum i flera månader? Om man slår upp ordet "självinsikt" i Oxford Dictionary, så är det ingen bild på Jens där inte. Jag gillar Lehmann, som målvakt, men som människa verkar han vara som de flesta tyska målvakter, historien sett. I krig med allt och alla. Om man spärrar in Jens Lehmann ensam i ett rum, så slutar det med att han slår sig själv på käften och stämplar sig själv på världens längsta tå. Sedan han blivit skadad i armbåge och hälsena har han varit arg. Riktigt arg. Först på Almunia, sedan på Kahn och sedan på Almunia igen. Lehmann gjorde ett par inledande ingripande som var helt under isen. Blackburn och Fulham. Sedan blev han lägligt skadad och Gunners har vunnit allt. Är det då inte självklart att Almunia ser sig själv som nummer ett? Lehmann kan ifrågasätta det, men på rätt sätt. Istället ger han Almunia en tysk kanonad, som inte ligger Blitzen långt bakom, och rör upp damm, ilska och dåligt humör. Dagens Arsenal-lag bygger på god harmoni, lagmoral och känsla. Det samma gäller egentligen i Jogi Löws tyska landslag. Lehmann håller långsamt på att göra sig själv till "persona non grata" både hos Wenger och Jogi Löw. Så för din egen och för andras skull Jens, håll käften.

*********************
En kinesisk Arsenal
(Falk, 9 oktober 2007)

Inte bara att vi äger mittens rike på fotbollsplanen, nu öppnar vi upp mittens rike geografiskt också. Klubben  i vårt hjärta väljer att invadera Asien mer och mer. Vi stödjer fotbollsakademier i Thailand och Vietnam sedan tidigare och nu öppnas en enormt intressant hemsida på det kinesiska språket. Efter att Chelsea och ManU bland annat redan klivit runt och stört kineser med diverse lockrop, så visar nu Gunners att det även finns bra klubbar som är villiga att investera i Kina. Den ädle mannen Keith Edelman menar att det troligtvis finns 4 miljoner Arsenal fans i Kina, som man kan nå på detta sättet och då har han inte räknat in flera hundra tusen tibetanska munkar, som, smyghåller på klubben. 

Arsenal i Kina. Om nu klubben följer samma strategi som man gjorde med Inamoto i syfte att sälja tröjor, så tar man över ett gäng kineser, sätter dem i reserv- och juniorlaget, allokerar dem ett eget tröjnummer, typ 88(vilket är stort i Asien) och säljer något fantastiskt med tröjor och andra souvenirer. Ser fram emot ett par röd-vita pinnar och en liten kinesisk mur i rött och vitt. 

*********************
Roy Keane - Hat och respekt
(Falk, 5 oktober 2007)

Nu sitter jag inte på läktaren som kollegan Hjalmarsson gör. Mot Sunderland. För två år sedan gjorde jag det och såg en härlig upplevelse. Om två veckor sitter undertecknad och herr Ruben på läktaren och skriker så att gomseglen hamnar på avbytarbänken. Sunderland är dock en klassiker för Arsenal. Tyvärr för alla svarta katter, så betyder Sunderland= Alan Sunderland. Mannen med världens största mikrofonkrull som avgjorde FA-cup-finalen 1979. Dagens Sunderland för alla gooners betyder Roy Keane och då kliver vi upp ur skyttegravarna, sätter på oss de allra vassaste dobbarna, skriker Alf-Inge och kallar killen "moron". Roy Keane för en gooner är ett rött skynke. Under alla år killen gullade med Sir Alex, var han en stor idiot, en dåre, en vanskapt människa som bara hade ett syfte; sänka Vieira och Gunners och därefter trampa med en stor jävla dobb i genitaliepartiet. Oh,vad jag ogillade Roy Keane. Det var nog så att jag ogillade alla som hette Keane. Som tur är för Robbie Keane, så hamnade han i Spurs, så han får sig en känga per automatik. Som alla vet är han lika ofarlig som Victoria Svensson. Roy Keane däremot  är inte ofarlig. Har hört att antal barn har minskat betydligt i Sunderland på sistone. Vad äter Keane? Under de värsta åren av diskussionerna mellan Gunners och ManU, dvs 1999-2004, var det extremt. Keane, Neville och gudvadallahette, var det absolut det värsta jag visste(skillnad idag?), men Keane var värst. Ett as, som man fullständigt avskydde. "Plocka honom, Vieira." Tankarna var många. Tyvärr stod irländaren oftast upp med en glöd som var enastående. Men,ingen tomteklubba till honom. 

Med avstånd till kraken, så inser man snabbt att han älskade den klubb han spelade för. När man läser itervjun i The Times inser man det:"It was brilliant, absolutely brilliant.Usually my preparation for a game on a Saturday if we were playing Arsenal would start on the previous Sunday. Your body just knew you were going to play Arsenal, just psychologically, your body would get ready for it. It was the same for all the players, and I am sure it was the same for the Arsenal players. Those games were brilliant, absolutely fantastic, the best. United against Arsenal - if you could go back for one game, then that would be the game. They were brilliant. It was a brilliant rivalry between the fans, the players, the managers. Both teams were usually fighting it out for the title - it was fantastic. You would give anything to play in one of those games again. But stuff like that has gone - those rivalries have gone. They still want to beat each other, but there is not that real intensity that there was then.” Respekt. Skulle han spelat för Gunners hade han varit en legend. Nu gjorde han inte det och spelade för Mordor. Han skall naturligtvis steglas, hängas upp med tjära och fjädrar och böras genom landet med en skylt som gifter bort honom ed Alf-Inge Haaland. 

Nu kommer Keane till Emirates Stadium som tränare. Inte direkt älskad. Personligen måste jag dock säga att man med avstånd har skaplig respekt för Keane som person och som spelare. ManU var enormt bra under tio år och det var Keane som var det smörjmedel laget behövde. Att jag sedan är glad över att Gunners klipper dit fyra baljor på Sunderland och skickar hem honom utan ett av de sju liven är något helt annat och helt naturligt. Keane var en komplett idiot och dåre på planen, men för sin glöd, ledarförmåga och fullständiga hänsynslöshet, finns dock en hel del respekt. 

*********************
Åh, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två
(Falk, 3 oktober 2007)

Gunners i österled är som när vikingarna åkte tillMiklagård en gång i tiden. Det är full fart, det är skövling och inte ens Röde Orm på sin tid hade kunnat formulera sin kanonad bättre än på det sättet Robin van Persie gjorde mot Steaua Bukarest. En stjärna föll i öst och i väst gick hoppet upp för avancemang. Rudyard Kipling, som inte vara skrev Djungelboken sammanfattade det med rubriken, fast det kanske inte riktigt blir så. Med Usmanovs inträde i Gunners och hans mycket tappra försök att charma Gunners och ledningen så kan väst och öst mycket riktigt mötas. Usmanov vidhåller att han "is in it for the money", men också för att han gillar Gunners. 23% blir troligtvis 25 % inon en snar framtid och Mr Plexi spelar sia kort väldigt väl för närvarande. Han vet precis vilka strängar han skall spela på och hans senaste uttalande om David Deins framtid är ytterligare en del i den ryska charmkursen. Kipling kanske har fel ändå?

*********************
Polisonger vartän jag ser
(Falk, 30 september 2007)

The Flamster regerar.Som en hamster utan hjul springer Mathieu Flamini runt på mittfältet och jagar boll. Han har inte bollen så mycket, men hej vad han springer. En stor polisong jagar dig. ::OOH nej...". Som två hängande fläskstekar från öronen. Flamini går från klarhet till klarhet. Han håller på att bli en Keown, en Cygan. En talanglös spelare, som jobbar sig in i artärerna med sitt slit och sitt bolljagande. "They seek him here, they seek im ther, the darned frenchies seek him everywhere."(Ur röda nejlikan. Men sanningen är den att Wenger har svårt att flytta på Flamini, som match efter match, kliver fram och tar kropp, boll, gräs och spelare. Mot West Ham var han och luktade på dett röda kortet. Alan Wiley ropade till sig honom vid ett flerpal tillfällen. Läpplösare som jag är, så sade Wiley "Nice sideburns, Mathieu, where do I get such similar ones?". Flamini går frå tackling till tackling närmare och närmare hjältestatus. Tidigare fanns Ray Parlour med som ettermyra. Liknande Flamini, så har Parlour ingen eller en bristfällig fanclub. Det är dock snart dags nu. Jag har uppmanat frisörerna lokalt att bojkotta polisonklippning. Så snart blir det polisonger, vartän jag ser....

*********************
Arsenals lycka sporrar andra
(Falk, 27 september 2007)

Emirates Stadium har blivit som Joakim von Ankas kassavalv. Med över 200 miljoner i skattkistan är Gunners en klubb som omsätter mycket pengar och Wenger får en stor krigskassa att nyttja. Det blåser moderna, friska vindar hos Gunners och naturligtvis är då inte andra sena att haka på. Rick Parry i Liverpool exempelvis nämner att han ser på Emirates Stadium som ett mycket lyckat kast. Här kan det alstras pengar för konkurrenskraft och han kan inte vänta tills nya arenan i Liverpool i Stanley Park är färdig. Jag kan inte heller vänta tills Liverpool börjar riva Anfield Road. Jag har en biljett till Liverpool som väntar och rustad med en slägga och bulldozer kommer jag inte kunna hålla mig ifrån att riva eländet. En sann glädje.

*********************
De fyra musketörerna 
(Falk, 27 september 2007)

Under 1600-talet var Frankrike i gungning. Under Richelieu motades bönder och lågt stående människor bort under dennes skräckvälde och det behövdes fyra starka män- kallade de fyra musketörerna för att räda folket. Ja ungefär så skrev han- Alexandre Dumas. Hur mycket som stämmer i sagan, ja det vet man nog inte så riktigt, men det man vet är att de fyra musketörerna har återuppstått under mottot "En för alla- alla för en". I en tid av turbulens i maktens korridorer, med Uzbeker med Trocaderobottnade-glasögon, en blåhårig David Dein och en ameriakn med tysk mustasch, så kliver maktens herrar fram och knyter ihop sin pakt ytterligare. Lady Nina, Danny Fiszman, Richard Carr och PHW tar beslutet att inte sälja några aktier under ytterligare ett år. Först April 2009 kan man nu fundera vidare på det. De fyra musketörerna har återuppstått för att rädda världen från ondskefulla människor. 

*********************
Om Mourinho
(Falk, 21 september 2007)

Man är lite kluven. Att the Special one försvinner från Chelsea kom kanske inte som en enormt stor skräll, men att det kommer nu gör det och det är med blandade känslor man konstaterar det. Själv var jag i England när det hände och det slog nmed som en bomb på BBC och SkySports. "Breaking News" och en massa intervjuer med fans och stora banderoller. Jag har sagt det förut, om Mourinho hade varit Arsenals tränare, hade han varit ikoniserad. Fullständigt. Hans arrogans, sätt att pika andra lag och tränare och fullständiga storheten i en viktoria, det hade varit mycket högt stående i en klubb som Gunners. Nu var dock problemet att han var tränare i Chelsea. Det nyrika Chelsea, som inte vunnit en en vettig trofé på många år. Helt plötsligt fick en ryss för sig att skaffa sig en ny leksak och Mourinho var mannen som förde laget till de stora höjderna. Tyvärr blev nog inblandningen av ledningen med dyra nya spelare och bristen på gladfotboll det som till slut fällde Mourinho och fick honom att flytta på sig. Chelsea var ohyggligt svårspelade. En tung koloss med skickliga spelare på väldigt många platser. Tyvärr blev det en koloss, som manglade sina motståndare, mer än att man lät gladfotbollen, med mycket mål, snabbt spel och illusionister glädja fotbollsvärlden och fansen. Men Mourinho lämnar ett avtryck efter sig. Även fast jag i väldigt många krönikor har skickat iväg kängor mot portugisen, så har jag en oerhörd respekt för hans fotbollskunnande och om det är med viss kluvenhet jag konstaterar att portugisen försvinner från Premier league. Jag ser det med en glädje, eftersom jag tror och hoppas det dröjer innan Chelsea får upp farten igen och med stor besvikelse för att den rike mannens pengar och vilja tyvärr gick före tränarens sett att se på hur fotboll skall spelas och vem som skall spela.  Jag tackar för underhållningen.

*********************
Att suga på karamellen
(Falk, 17 september 2007)

Då är vi bäst i världen igen. Vi leder Premier league efter storstilade insatser. Fabregas vräkte in bollen bakom Robinson och Adebayor gjorde årets mål på WHL. Paul Robinson kände sig som kollegan Crusoe. Han kan prata med lagkamraten Defoe om det. Kanske på fredag. Gunners leder ligan. Det var inte igår det. Det var snarare ett par år sedan och genast skrivs Gunners lag upp. "En ny generation", "Wengers 3.0", och att man inte saknar Henry alls. Jag manar till besinning och ber er notera att det är fem matcher spelade, tre av lagen vi mött ligger bland de sex sämsta i serien. Visst Gunners har visat upp en härlig moral och attityd. Man har kommit tillbaka från underlägen och flera av spelarna har imponerat storligen. Sagna-Clichy på kanterna måste vara ligans bästa ytterbackar. Sagna imponerar något oerhört. Inte för att kapningen på Huddlestone var så trevlig, men han visade likt NHL att man inte tår några dumheter med målvakten. 

Kom bara ihåg att efter solsken så kan regn och skyfall komma. I veckan möter vi Sevilla. En förlust där lockar kanske fram gamar, korpar och gekkoödlor igen. Fast än så länge leder vi ligan, är obesegrade, spelar bra fotboll och då suger vo ordentligt på den karamellen.

*********************
Segerreceptet
(Andreas, 15 september 2007)

Jag inviger för min del Kanonbloggen med ett litet segerrecept jag hittade efter att ha surfat runt på Svenska Fans och på ett visst forum hittat den exakta taktiken för hur vi ska ta segern. Läs och begrunda.

Lasagne
400 g köttfärs
2 gula lökar
2 vitlöksklyftor
Smör
1 burk krossade tomater, ca 400 g
2 msk tomatpuré
2 tsk oregano, basilika, timjan
1 krm svartpeppar
1 grönsaksbuljongtärning
9 lasagneplattor

Ostsås
3 msk vetemjöl
7 dl mjölk
3 dl Riven gratängost
1/2 tsk salt

Gör så här
Sätt ugnen på 225°.
Skala och hacka löken och vitlöken.
Fräs mjuk i smör i en stekpanna.
Lägg i köttfärsen och stek den under omrörning så att den smular sig. Tillsätt krossade tomater, tomatpuré, oregano, peppar och buljongtärning.
Låt såsen koka ca 5 min. Vispa ut mjölet i hälften av mjölken i en kastrull. Häll i resten av mjölken och låt det koka upp under vispning.
Låt såsen koka ca 3 min. Rör ner 21/2 dl av osten och smaksätt med salt.
Varva köttfärssås, ostsås och lasagneplattor i en smord ugnssäker form. Avsluta med sås. Strö över resten av osten.
Grädda i nedre delen av ugnen ca 30 min.

*********************
Paul Kemeny
(Englund, 14 september 2007)

Jag tänkte inviga bloggen med en reaktion på vad Paul Kemeny sa i Euro Talk i måndags. Eftersom att jag varit bortrest så såg jag programmet mycket senare än alla andra. Jag antar att han fått mycket skit för sitt uttalande om att Arsenal inte kan vinna Premier League utan engelska spelare. Det är så korkat att jag inte vet vad jag ska säga. Allt jag kan säga är att under Arsenals obesegrade säsong (03-04) så hade man två ordinarie engelsmän, det var Sol Campbell (som sedan blev petad av Senderos) och Ashley Cole (som var skadad en hel del). Andra engelsmän som fanns i truppen var Keown och Parlour, men de spelade inte särskilt mycket. Visst, Pennant och Bentley var också med, men de gjorde endast något inhopp, det var allt. Kemeny pratade ju ändå om en centra engelsk linje med engelsmän som är ordinarie á la Terry, Lampard eller Ferdinand, Neville, Carrick, Rooney osv. Nä, det var oerhört korkat sagt. Tack för ordet!

*********************
Landslagstankar
(Falk, 13 september 2007)

Diarra på högerbacken? En intressant upplevelse anser jag, men samtidigt känner jag att det blir en skaplig köbildning på den sidan. Diarra är en kompetent spelare (vet inte om jag eventuellt kan ha antytt det när han spelade  i Chelsea, i så fall ber jag om tillgift), men känns mer som en central defensiv mittfältare. Han är mångfacetterad dock och kan se att Wenger vill bygga in honom som bistånd till Gilberto Silva.  

Frankrike torskade mot Skottland och jag ber till de stora gudarna att Skottland inte tar sig till EM-slutspelet. Sponsorerna har ingen som vill trycka namn på tröjorna. "Kris Boyd?" "Kein text, meinherr?" "McFadden-Shirt? How much?" "Nicht für alle Gelder in Kleinland." Men å andra sidan, skottar är snåla jävlar och skulle väl inte ha råd att köpa tröjorna ändå. Varför inte Skottland då? Jag tänker nog mest på name-dropping egentligen. Dagens les Bleus är en halvtråkig maskin, som inte uträttar så mycket. Egentligen är det bättre om inte les Bleus går dit, ty då kan Gallas, Sagna Diaby, Clichy, Flamini och Diarra ligga i St Tropez och dricka papaplydrink och återhämta sig inför nästa säsong.. Jag hänger med. Flamini kan behöva någon som vaxar hans polisonger. Min rygg behöver rakas också.

Sir Alex var i London och försökte värva en ny spelare. "So, my friend, try to tackle me like Gary Neville." å killen sparkade ned honom på tåget. Innan Sir Alex meddelade polisen att killen var ett råämne på högerbacken, hade killen hamnat i Towern uppbunden i sina genitalier. 

Till helgen är det North London  Derby och Darren Bent ger luft åt sina teorier att Henry gick för billigt. Må så vara hänt, men å andra sidan är Bent, som alla andra halvmediokra engelska spelare, hyggligt "overrated och overpriced".  Det känns inte som jag ligger och skakar i sömnen och drömmer om Darren Bents eskapader i Gunners försvarsområde. Mer ängslig är jag för WHLs publik, som kommer att få påhälsning av Bent, då han inte kan stanna när Clichy har snott bollen av honom vid mittcirkeln. 

Vi rundar av detta första inlägg med att kallt konstatera att Nichlas Bendtner inte har det lätt för närvarande. Man undrar vad som försigår i dennes skalle. Först hyllad målskytt i Birmingham, debut i danska landslaget. Sedan återbördad till Gunners och bänk och B-lag och bänk i Danmark. Det kan inte vara lätt för dansken för närvarande. Kanske han får chansen på bänken mot Spurs. Kanske hans danska skalle kan göra 4-0 i andra halvlek. 

Sådärja. Hoppas blogginläggen passar en välmående kanonjär. Mer kommer. Var så säkra. På återseende.

0 kommentarer

Redaktionen2008-04-08 22:55:00