Spursnytt: Torsdag
Tottenham är vidare till UEFA-cupens gruppspel och Prins Boateng har äntligen debuterat. Så han är nog glad. Robinson är mer ifrågasatt än han var efter tuvan i Kroatien. Lika glad för det är han, men gladast är nog Martin.
Jol blir kvar. Eller..?
Efter Kabouls förlösande kvitteringsmål i den 93:e spelminuten i måndagens episka drabbning på White Hart Lane bildade spelarna en stor kramhög vid sidan av planen. Det oavgjorda resultatet, som lika gärna skulle kunna, om matchen hade utvecklats på ett annat sätt, ses som ytterligare ett misslyckande, firades som en moralisk vinst och mitt i spelarhögen log Martin Jol större än jag någonsin sett honom le. Det är inte svårt att förstå med tanke på den press han fått på sistone men, som Bror Hemming skrev efter måndagsmatchen, denna enpoängare kan, med tanke på den fantastiska upphämtningen och symboliska sammanhållningen mellan spelare, ledare och publik, vara minst lika viktig som en darrig trepoängare. Och Martin Jol får vakna ännu en morgon som Tottenhams manager.
Men ryktena kring Jols framtid vägrar att upphöra och när det nu börjat spekuleras i att Ajax tränare Henk ten Cate kan komma att ta över Chelsea så har det även viskats om att Ajax i så fall kommer att vända sig till Jol. Detta skulle enligt Football 365 vara ”a dignified exit”, alltså ett sätt för Jol att lämna Tottenham med hedern i behåll.
Själv har jag tröttnat på att diskutera Jols framtid lika mycket som Johan Mjällby tröttnat på att prata om fans som attackerar spelare på planen, men jag hoppas fortfarande att Jol stannar i klubben. Det sägs att styrka kommer inifrån och trots de usla resultaten i ligan så tycker jag mig se en sammanhållning och en glöd i laget som saknats under en längre period. Om det beror på Martin Jol eller ej låter jag vara osagt, men jag är rätt säker på att om spelarna skulle ha velat bli av med Jol så skulle han varit sparkad för länge sedan. Jol har än så länge spelarnas – och publikens – stöd.
…liksom Robinson…
Mycket går att säga om Paul Robinson, men att han har spelarnas stöd, det skulle jag inte svära på. Efter månader av tveksamheter, blunders och mediala sågningar har Robinson mycket att bevisa i varje match och jag försökte att inte tänka på hans agerande under matchen mot Aston Villa. Jag ville verkligen inte behöva fundera över hur långt ut han stod vid varje frispark, hur han timeade sina upphopp och hur han stod placerad i målet, men det är ofrånkomligt när man tvingats gå igenom dessa saker för sig själv efter varje match denna säsong. Paul Robinson står ovanligt långt ut ur målet. Punkt.
Med denna vetskap ofrivilligt i bakhuvudet såg jag alltså matchen i måndags. Och den kommer fortsätta sitta i en lång, lång tid framöver. Vad gör karln vid 1-1-kvitteringen? Hur kan bollen gå mellan benen på honom vid 1-2? Och varför hoppar han fram bakom muren istället för att ta sitt hörn vid 1-4? Samtidigt kommer alla tidigare tveksamheter under säsongen fram ur sina vrår igen. Varför styrdes bollen på Zokora i Evertonförlusten? Hade Robinson räddat om Nanis skott inte touchat vår spelare mot Manchester United? Var Fabregas skott otagbart? Är det alltid otur?
Målvakten är lagets viktigaste spelare. En målvakt som inte lyckas förmedla ett lugn och en stabilitet till sina medspelare kan göra hela laget nervöst och få ett vanligtvis toksäkert försvar att agera hönsgård. Jag tror att det bästa nu vore att vila Robinson några matcher, men jag förstår också att det är det sista en tränare vill göra. Men han har fått sina chanser, både en och två och tre stycken efter misstag både på klubb- och landslagsnivå. Det är dags nu.
Men icke. Ikväll stod han där igen, utan att hålla nollan. Igen. Men han har Jols stöd, och det är kanske tur för honom, för så många andras har han inte. Men jag vet också hur fort det kan svänga, hur fort skepsis kan förvandlas till tillit. För Tomas Ravelli tog det en 4 sekunder lång numera legendarisk utrusning mot Ryssland en midsommarafton i Detroit för att radera ut många år av tvivel. Så, Paul Robinson, gör en bragdmatch mot Liverpool i helgen, sedan kan du pensionera dig och bejublat leda Londons Stadskamp i många år framöver. Det kanske vore det bästa, för alla inblandade.
…och prinsen är tillbaka
Länge har vi väntat och idag fick han så äntligen debutera, den lovande mittfältaren Kevin Prince Boateng.
I kvällens 1-1-match mot Amor.. Anart… Cypern, startade Boateng till höger på mittfältet och gjorde en klart godkänd insats. Boateng ses främst som en central mittfältare som ska konkurrera med Jermaine Jenas om den offensiva kreatörsrollen på Tottenhams mittfält men kan alltså både spela till höger och till vänster. Med tanke på att kvällen mest handlade om att spela av 90 behagliga minuter under medelhavssolen och på grund av att både Jenas och Aaron Lennon dras med mindre skador, så spelade prinsen från start. Det ska bli mycket intressant att se hur mycket speltid han får mot bättre motstånd och om han kan utgöra ett hot för Jermaine Jenas som inte övertygat i början på säsongen. Personligen tyckte jag att Tottenhams mittfält såg riktigt starkt ut mot Villa och man dominerade konstant mittplanen, trots att Tainio inte gjorde en enda aktion rätt under sin tid på planen. Zokora och Huddlestone skötte sig utmärkt defensivt, även om en hel del finns att önska av de båda högre upp i planen. Men då även Jenas sjunker väldigt långt ner i planen och bara visar sig kring straffområdet vid en handfull tillfällen i varje match så hoppas jag att Zokora och Huddlestone, tillsammans med Prinsen, testas bredvid varandra flera gånger framöver. Kanske redan i helgen.
Cous!
/Calle
