Resa till London och Arsenal-Bolton del I
Det finns stunder i livet när en krönikör går på stadens gator som en vanlig man. Detta är berättelsen om en sådan händelse.
"Have you seen the old man
In the closed-down market
Kicking up the paper,
with his worn out shoes? "
Ralph McTells odödliga litterära begåvning ger en inblick i livet i London och "let me take you by the hand and lead you through the streets of London..", så skall undertecknad ge er en beskrivning om hur det kan gå till i London ett par varma dagar i Oktober, när Arsenal krossade Bolton, England förlorade Rugby-VM och man skakade hand med en legend med nio fingrar. Välkomna till London.
40 årsdagen
Våren var minst sagt hektisk för undertecknad. Knappt hängde man med i knoppsprickning, snösmältning och att gräshopporna fick ungar så vaknade man en dag och kände sig fantastiskt gammal. Aldrig i mänsklighetens historia har jag varit så gammal. Över en natt. Jag fyllde nämligen 40. Vän av ordning räknar tillbaka åren och hamnar på 1967, dvs sex år efter att Spurs sedan vann en ligatitel. Så jävla gammal är man alltså. Fyrtioårsdagen kom som ett släggkast av Jurij Sedych (Ja inte av Sune Blomqvist, ty han nådde bara 55 meter, till skillnad från starke Jurij som på sin dopade tid nådde över 86 meter) rakt i buken. Nu tror ni säkert att jag hade världens kris. Tonade håret, rakade rygg och pung, plockade ögonbryn, började däjta tonåriga fotomodeller och knallade onkring med en pudel i läderväska på stan. Men eftersom jag redan har gjort detta sedan jag var 15, så har jag förmodligen haft världens längsta fyrtioårskris. Pudeln bytte jag dock ut som 25-åring till en irländsk varghund, som jag knölade ned i en Samsonite-väska modell stor istället.
Presenten
Nåväl. 40årsdagen kom och det var presentdags. Hela dagen var ett enda stort rus. Visst vippade pappsen i sig lite skumpa, var ogin mot några av grannbarnen(det får man vara som jubilar) och var illuster, men det mest fantastiska kom när presenterna skulle fram. Min vackra sambo undrade långt tidigare vad jag önskade mig som stor jubilar och hela min barnsakara undrade. En cykel? En fettsugning? Könsbyte? Jag var dock stenklar. En resa till London. Klockrent. En resa till London med familjen tyckte min mor och far lät trevligt. Förstående föräldrar. Kanske därför jag är så välartad? Tyvärr blev de dock skelögda av förvåning när jag kläckte ur mig" Resa till London för att se Arsenal-". Samtidigt som jag hörde hur min mor och far diskuterade hur arvslotter kunde förändras, så såg jag tre små tindrande par ögon förvandlas till ögon som förmedlade blixtar och min elvaåring väste "gubb-j" och måttade en glidtackling. Som tur är är min sambo väldigt förstående och sade "jaja, vi kan följa med när du fyller femtio." (Troligt! Då åker jag på VM-final. Hö-hö) Själv valde jag att ta med mig min gode kamrat Jakob (som vi väljer att kalla Chippy härefter), då vi har kamperat ihop på såväl VM, EM, landskamper och en och annan extremt hårresande semester i Florida.
19 Oktober
Resan
Matchen vi valde var Arsenal- Bolton, som gick av stapeln 20 Oktober 2007. Uppladdningen till just dagen hade varit skakig. Biljetterna hade inte infunnit sig. Beställda via Arsenal Sweden och med många telefonsamtal mellan oss och fanklubben, så var vi försäkrade om att biljetterna skulle dyka upp dagarna innan match. Vi hade avresa en fredag och på torsdagsmorgonen hade det dykt upp nada biljetter. Jag trodde att den kanske åkt in i min Kamratposten-tidning, men icke. Inga biljetter och där stod vi med flygbiljetter bokade, hotell bokat och vad skulle jag göra med mina "tusen-nålar", som indiern Singh utlovat i Camden Town?
Några snabba samtal senare, så var vi dock försäkrade om att biljetterna fanns att hämta - matchdagen- på supportershopen på Drayton Park. "Lovar ni?" "Vi lovar", sade Arsenal Sweden och jag lovade mig själv att framkalla Egyptens gräshoppor om så inte var fallet. Senast jag försökte kom det två förvirrade fluglarver från Prag.
Den 19 Oktober åkte vi ändock till London. Rock'n Roll hela dagen. Utresan var som vanligt från Nyköping och det var två trötta gentlemen som äntrade Skavsta på morgonen. Nyköping i oktober känns ibland som att man skulle vilja vara med på det gästabud som Birger Jarls kompisar hade och självmant hoppa i vallgraven. Det är blött, det är dystert och numera på Skavsta, enormt mycket folk som skall flyga till hela Europa, instuvade med minimal rörelsemöjlighet på Ryanairs Boeingflygplan. När man väl gränslat sätet som man gränslar en islandshäst, så kommer man inte loss. Väl i London, så tar man naturligtvis pendeln till Liverpool Street Station och det är här äventyret börjar. Pulsen i London är enorm. Det är full fart, tunnelbanor till höger och vänster, bussar, taxibilar och folk som är på väg någonstans. Överallt också frågande turister med guideböcker, väskor, kameror och naturligtvis de vilsna japanerna. "Wakarimash? Hai."
Vi bodde i Bayswater. Vårt sökande på nätet hade givit ett gott hotell bara fem minuter från Bayswayer och Queensways tunnelbanestation. Vi inkvarterade oss. Dubbelrum med Twin Beds (tro inget annat!) och Falk och Chippy var i London. Det hängdes upp sedvanliga Gunnersprylar på hotellrummet. Blev dock lite förnärmad när Chippy tyckte att min "Gunners Ladies"-vimpel kanske inte skulle ta den största platsen över sängen. Nedrigt. Nåväl. Två distinguerade gentlemen i färd att intaga London. Färdiga att intaga staden att dinera med drottningen, garva åt Spurs och hänga knäveck i Towern.
London
Dagen fördrevs primärt i shoppingens tecken. Ett par mycket intressanta sportaffärer fick sig en rejäl stänkare av våra kreditkort som glödde. Det finns ett par glimrande sportbutiker, där man kan handla Gunnerspryler centralt. . Själv köpte jag en gammal kalender från 2004 med ett galant mittuppslag(en utvikt Cygan).Jag fick den ganska billigt, men räknar kallt med att använda den runt 2010 igen, då datum och dagar stämmer igen. London och shopping I love it. Men sedan också naturligtvis måste kroppen ha sitt och efter flygplatsluft, tåg och tunnelbana är naturligtvis törsten svår och vi valde att vippa i oss ett par pints på vägen. The Green Man bredvid Oxford Street kan alltid rekommenderas. Känns som att pubägaren där måste vara gooner. Vad man naturligtvis undviker är The Tottenham vid Tottenham Court Road. Sist vred jag huvud så långt bort ifrån den att det blev nackspärr.
Som vuxna generaler så hade vi också andra saker på agendan. Turism. Jodå. Det är helt sant. Westminster Abbey var inbokad med guidad tur. Den påläste känner också igen den från da Vinci koden, som guiden sade. Både Chippy och jag nickade instämmande och tänke på när Paolo da Vinci i Sampdoria gjorde sin patenterade överstegsfint på 60-talet. En av kyrkvärdarna gav oss en och en halv timme extrem njutning i form av påläst guidning.Westminster Abbey är en helt makalös kyrka. Byggd i flera steg och av olika kungar i England. Den förenar både två och tre olika byggstilar och har varit föremål för vigsel och kröningar vid olika tillfällen. Elisabeth IIs kröning på 50talet lockade över 25000 till kyrkan, som normalt sett bara tar ett par tusen. Fantastisk guidning och mycket rekommendabel för den som är intresserad. Man känner sig sakral i hela kroppen.
Tanken på biljetter fanns dock där i den sakrala kroppen konstant. det kunde väl inte vara så att vi förpassat våra småtjocka lekamen till London bara för att åtnjuta matchen på the Gunners? Inte väl? Snälla...
På kvällen gick vi också en "London Pub Walk" med en guide, som också gav oss fantastiskt mycket. Guiden var amerikan, men var ruggigt påläst. Gillar pålästa guider som kan ge dig det lilal extra om varför en lampa lyser grönt när andra är röda, varför en staty står vänd åt väster exempelvis. För ynka 6 Pund fick vi tre timmars vandring med historiebeskrivning, intressanta anekdoter och besök på tre-fyra pubar runt området Tate Gallery. Området ligger i slakthusområdet och är väl värt ett besök för sin gamla, rustika stil och en av pubarna bjöd på inte mindre än 120 Microbrews. Yummi. Det kändes inte direkt som att det var ett område som Tony Adams skulle besökt, men nära på.
Dagen avslutades med en pasta, en flaska rött och sedan kom John Blund.
In the all night cafe
At a quarter past eleven,
Same old man is sitting there on his own
Looking at the world
Over the rim of his tea-cup,
Each tea last an hour
Then he wanders home alone
(McTell igen)
20 Oktober
Matchdag.
Vi knallade över vägen och knaprade i oss en English Breakfast med oerhört vederstyggliga bönor, några jävla svampar(de tar jag, sa Chippy) och så rostat bröd, korv, kotlettbacon med mera. När man sitter så där i Bayswayer, så blir man religiös. Pulsen utanför i arla morgonstund, städningen i full gång, rulljangsen i affärerna öppnar. Solen skiner och man vet att det är match om några timmar. Man undrar om Adebayor har samma uppladdning. Flätar han håret just nu? Rakar Kolo ryggen och flätar Fabregas ihop fjunen under näsan till en vildvuxen tysk mustasch?
Biljetterna?
Efter Piccadilly Line ut till Gunners( jag ville hoppa av vid Highbury&Islington, men fick en kraftfull Chippy-blick som sade "Vi går inte längre än vi behöver") och hoppade av på Arsenal. Klockan var 10h30, solen sken och runt gamla Highbury började försäljarna hopa sig. Gamla matchprogram, halsdukar, egenhändigt gjorda piratkopior på tröjor, rött och vitt överallt. Gillespie Road är härligt innan match och ändå hade inte de normalt sett äckliga korvarna börjat bjudas ut till försäljning. Vi såg en liten hund iklädd rött och vitt till och med och barn som äldre damer började krypa ur sina vrår iklädda rött och vitt. Kändes lite som "Tipp-tapp, tipp-tapp". Gamla matchprogram är alltid godis. Här finns det godsaker och rariteter från 70-tal, då det var som en halv Bustertidning, som knappt satt ihop, fram till nu när allting är gjort med datorer på glansiga sidor och man nästan förväntar sig en naken Pudel på mittuppslaget. Det kryllade inte av folk, utan lite mera avmätt stämning, upptrappning.
Biljetterna då?
Jodå, vi knallade ned till Drayton park och fiskade mycket riktigt upp dem till slut. . Djungeltelegrafen hade gått mellan Sverige och London och visst fanns det ett par ståtliga tickets för två ursvultna fotbollsfans. Vänligen förpassade av en engelsk ung dam med ben som två Redwoodträd. Sedan blev det en titt på klockan, en promenad kring gamla Highbury, en titt på det mäktiga Emirates innan våra blickar möttes och en unison "pilsener-blick" infann sig. Under våldsamma slagrop "Ropen skalla, pilsener åt alla", så knatade vi mot The Gunners.
Nästa steg i reseberättelsen med matchen, stämning, vad sade irländarna? och Chippys eminenta utläggning kring en legend och möte med ett gäng världsmästare kommer inom kort till en dator nära ditt hus.
