Om att gråta efter ett 2-1-mål mot Birmingham
…hade jag ursprungligen tänkt kalla denna krönika. Sedan förstörde domaren allt. Men i sann Sir Alex Ferguson-anda ska jag inte älta om domarmissar efter en sanslös match (även om Adebayor skulle ha haft straff i anfallet innan). Nay, det finns saker som är viktigare än poäng en dag som denna. Så nu får det bli så ändå; den här texten handlar om att gråta efter ett 2-1-mål mot Birmingham.
Det hela hann knappt börja innan det började. Det var första dagen på sportlovet och jag hade så sakteliga vaknat till en livespelning av Editors (Birminghamband, för konspirationsteoretikern). I soffan halvlåg jag sedan och hoppades på ett tidigt gult kort efter en ful tackling av M. Taylor #2 i Birmingham på Mr. One chance One goal; Eduardo. Mike Dean håvade upp det röda och ja, ni vet resten. Eduardos fot har gått av, den är inte längre sammanlänkad med benen i övriga kroppen. Kanske den värsta skada jag har sett på en fotbollsplan. Det allra första allvarliga benbrottet på en av mina egna Arsenalspelare jag varit med om.
Spelarna vågade inte vara i närheten. Cesc och Senderos såg ledsnare ut än vanligt, rädda. Hela första halvlek var som en dimma. 1-0, och det var bara att vänta på att Wenger skulle få prata med spelarna i halvtid. Andra halvlek började och det var ett helt nytt Arsenal. Theo Walcott karatesparkade in 1-1 efter en hörna, och soloraidade sig fram till läge för vänsterfoten och 2-1 fem minuter senare. Denna Theo Walcott, lika gammal som jag själv. Han hade en timme tidigare sett sin lagkompis Eduardos säsong, EM-slutspel, år, kanske karriär, brytas sönder av en idiot till engelsman (Paul Kemeny lär i alla fall vara nöjd).
Det syns på Theo att han är känslig. Ögonen är snälla och han vågar inte riktigt i alla situationer ute på planen. Han har gjort sina två första Premier League-mål (Paul Kemeny lär vara nöjd här också) och Arsenal har 2-1 och 8 poäng ned till Manchester United. We’re gonna win the League, sjunger de tillresta Arsenalfansen och hela alltihopa, det sätt som vi rest oss på, spelarnas ansiktsuttryck efter Eduardos skada, Walcotts huvud i bröstet på betydligt längre Bendtner efter senaste målet, vad man bara kan anta att Wenger sade till pojkarna i pausen… jag fäller två tårar och förstår för första gången exakt vad min kärlek till fotboll, till Arsenal handlar om.
Champions League-titlar kan fara och flyga all världens väg. Så kände jag. För jag grät av lycka och kärlek, nånting annat än när man firar ett ligaguld.
Att Mike Dean inte pallade för trycket och blåste straff på övertid efter att Clichy virrat bort sig struntar jag också i. En dag kommer allt att vara tvärt om. Eduardos skada får en att se allt i lite större perspektiv. Och det gör det här – 2-2 mot Birmingham i slutet av februari – till lika stort som när Cesc saxar ned Cashley och vi vinner med 1-0 mot Chelsea.
Det gäller att se saker både större och mer ingående. Det gäller att repa mod, visa sin respekt, precis som våra spelare gjorde när 0-1 blev 2-1. Jag vet inte Gallas motiv till att ställa sig på andra planhalvan vid straffögonblicket, men jag förstår att det skulle bli för mycket för någon eller några av spelarna. Det var ju på tok för mycket för mig, som satt hemma framför teven, och som kan sätta mig vid datorn direkt och bara skriva av mig. Alla känslor, eller snarare avsaknaden av framträdande känslor, efter en dag då drömmar krossades och jag grät efter ett 2-1-mål mot Birmingham i slutet av februari.
Den här gången är det inte bara att ladda om.
Ikväll ber jag till Gud för att Eduardos fotbollskarriär inte är över redan nu. Be du också.
