Sunderland AFC Klubbhistoria

Nedan presenteras hela Sunderland AFC klubbhistoria årtionde efter årtionde från den dagen då klubben bildades i Oktober 1879.

1879-1889

Sunderland Association Football Club grundades i oktober 1879 då skotten och universitetsläraren James Allen kallade till möte för att starta upp ett fotbollslag. Från första början var klubben kallad District Teachers Association Football Club och klubben var endast öppen för lärare. Efter första året tog man beslutet om att även personer som inte var utbildade till lärare fick vara med i klubben och namnet ändrades på samma gång till Sunderland Association Football Club.

Första arenan kallades Blue House Field och låg i Hendon där idag Valley Road Infant School ligger belägen. Efter två år på Blue House Field bytte man adress till en arena i Ashbrook men där stannade man inte länge innan det var dags att flytta vidare norr om floden till planer i stadsdelarna Roker och Fulwell. Där höll man till fram till 1886 då man flyttade till Newcastle Road. Runt planen fanns läktare som kunde ta in 15 000 åskådare.
År 1884 vann klubben sin allra första trofé. Eftersom det bildats så många fotbollslag runt om i landet skapade Football Association olika cuper runt om i landet. Sunderland var den första vinnaren i Durham Senior Cup.

År 1887 var klubben nära att gå i konkurs. Klubbar i England hade blivit tvingade att betala lön till spelarna sedan två år tillbaka. I Skottland existerade inte den här löneregeln ännu så Sunderland hämtade in nya spelare från Skottland som konkurrerade ut de lokala spelarna i laget. James Allen som var med och grundade klubben lämnade laget och de bästa lokala spelarna gjorde likadant. Tillsammans bildade dom en rivaliserande klubb som kallades Sunderland Albion. Staden Sunderland hade inte tillräckligt med pengar och resurser för att stödja två lokala fotbollslag och det var en stark rivalitet klubbarna emellan innan ett av lagen var tvungen att vika sig.

Sunderland A.F.C fortsatte att plocka in talangfulla unga skotska spelare till laget och man ansökte om att få gå med i Football League som var den högsta ligan i England. Matchträning saknades inte då Sunderland tidigare hade spelat många vänskapsmatcher mot ligalag. År 1889 spelade Sunderland mot Aston Villa och man vann matchen enkelt med 7-2. William McGregor, en högt uppsatt person i Aston Villa som grundade ligan sa, att Sunderland har ett lag med talangfulla spelare på varenda position. Året därefter så blev Sunderland godkända för ligaspel samtidigt som det gick utför för stadsrivalerna Sunderland Albion.

Ligan hade startats år 1888 med tolv klubbar från Lancashire och Midlands. Lagen var Burnley, Blackburn Rovers, Everton, Accrington, Preston North End, Bolton Wanderers, Aston Villa, Notts County, West Bromwich Albion, Stoke, Derby County och Wolverhampton Wanderers. Tanken bakom ligan var att lagen skulle få möta varandra regelbundet. Varje klubb spelade 22 matcher varav 11 hemmamatcher och 11 bortamatcher. Preston North End blev det första lag som tog hem titeln och vann även den stora FA Cupen. Året därpå stod Preston North End som segrare igen men tredje året blev det inte lika stor succé.


1890-1899

År 1890 var första året för Sunderland i ligan och man ersatte midlands klubben Stoke. Vissa klubbar gillade inte idén med att resa hela vägen upp till Sunderland för att spela match och därför fick nykomlingarna Sunderland gå med på att betala de andra lagens resekostnader. En man ur Sunderland leden sa ”-Vi är här nu och vi är här för att stanna”. Sunderland höll sig kvar i ligan i hela 68 år, ett rekord som först nyligen passerades av londonlaget Arsenal.

Första ligamatchen för Sunderland spelades på hemmaplan mot Burnley. Tyvärr blev det förlust med 3-2 inför 6500 åskådare på Newcastle Road. Spelschemat var riktigt tufft och redan två dagar senare förlorade man över Wolverhampton hemma med 4-3 då man tappat ett vad som såg ut att vara ett säkert 3-0 överläge. En ny skotsk målvakt vid namn Teddy Doig anlände till laget och han hade alltid keps på huvudet för att dölja sitt rakade huvud. Det sägs att när kepsen väl föll av under matchen blev han mer nervös över att hitta sin keps och blev okoncentrerad i spelet. Han må ha varit en speciell målvakt men utan tvekan en lyckad värvning och bra målvakt.

Ett fantastiskt fint facit är att Sunderland bara förlorade en endaste hemmamatch nästkommande sex åren. Sunderland har alltid varit ett hemmastarkt lag, kanske beror det på stadens läge högt uppe i nordöstra England vid kusten och passionen för fotbollen bland supportrarna som finns i staden.

Sunderland vann ligan år 1892, 1893 och 1895. Man blev den första klubben i historien att vinna tre ligasegrar och 1894 slutade man säsongen på en hedrande andraplats. Ligan utökades år 1892 genom att en andradivision bildades med tolv klubbar. Uppflyttning till första divisionen var inte automatisk förrän 1898 då man införde kvalspel. Ettan och tvåan i andradivisionen fick kvala mot lagen som kom nästsist och sist i förstadivisionen. Sunderlands bittra rivaler och grannar Newcastle United började i andradivisionen 1893 och blev uppflyttade fem år senare till förstadivisionen.

Klubbkaptenen Hughie Wilson blev den första Sunderland spelaren i historien att bli utvisad. Hughie Wilson blev utvisad i en match mot Stoke den 14 mars år 1896.

År 1897 hamnade Sunderland nästsist i förstadivisionen och var tvungna att vinna i kvalet för att få fortsätta spela i förstadivisionen. När artonhundratalet började nå sitt slut beslutades det om stora förändringar i laget både på och utanför plan. En ny och större arena byggdes i Roker Park år 1898. Arenan kunde ta emot 30 000 åskådare. Det blev storsatsning även i truppen när nya spelare köptes in för att ersätta de äldre spelarna. Den första matchen på Roker Park, den 10 september 1898 spelades mot Liverpool och Sunderland vann matchen med 1-0. Jim Leslie stod för målskyttet.


1900-1909

Nittonhundratalet började med stora förhoppningar efter framgångarna i ligafotbollen. Alex Mackie tog över tränarrollen efter Robert Campbell och under hans första säsong slutade laget på en tredje plats.

1902 var det dags igen att ta hem ligasegern när man slutade på 44 poäng. Från Tyne-Wear derbyt fick Sunderland ihop fyra poäng den här säsongen. En 1-0 seger inför uppskattningsvis 26 000 åskådare på St James Park följdes av ett 0-0 resultat på Roker Park.

Målvakten Teddy Doig spelade vid den här tidpunkten fortfarande i Sunderland och med sina 422 ligamatcher för Sunderland är det bara en annan målvakt, nämligen Jimmy Montgomery som slagit det rekordet på 1970-talet.

Klubbens framtid svävade på linan i och med en ekonomisk skandal. En full undersökning mot klubben genomfördes och avstängningar delades ut till blandannat direktörer och tränaren. Fred Taylor anlände och räddade Sunderland ur situationen liksom den nya managern Robert Kyle år 1905.

Sunderland var vid den här tidpunkten i stort behov av pengar. Budgeten var inte den bästa efter att man köpt Roker Park för £10 000. Spelaren Alf Common såldes till Middlesbrough för en transfersumma på £1 000. Det var den första värvningen i engelsk fotboll genom tiderna där kostnaden var fyrsiffrig.

När Robert Kyle kom till klubben var situationen knackig men han lyckades med att stabilisera klubben och köpte in ett par fantastiska nyförvärv till klubben. George Holley visade sig vara ett mycket lyckat köp liksom Thomson och Mordue. Äntligen var Sunderland tillbaka där de tidigare varit.

Höjdpunkten från den här tidsperioden brukar beskrivas vara det lokala Tyne-Wear derbyt mot Newcastle United. Lagen möttes på St. James Park och när slutsignalen ljöd så hade Sunderland besegrat sina grannar med hela 9-1, och det är ett rekord som står sig än idag. Hela åtta mål släppte skatorna in i andra halvleken.

1910-1919

Fotbollen stod i början av den här tidsperioden i skuggan av första världskriget. Ligan och FA Cupen spelades inte och fotbollsklubbarna, inklusive Sunderland förlorade tyvärr många spelare.

Säsongen 1912/1913 var kanske den bästa säsongen av Sunderland någonsin. Säsongen började knackigt med två oavgjorda matcher och fem förluster i dom första sju ligamatcherna. På de återstående 31 matcherna blev det hela 25 vinster och Sunderland deklarerades till ligamästare för femte gången i klubbens historia.

Det gick även bra utanför ligaspelet då man för första gången nådde FA Cup Finalen år 1913. Sunderland hade här chansen att bli den tredje klubben i historien som vunnit dubbeln som innebär att man vinner både ligan och FA Cupen under samma säsong. Motståndarna var Aston Villa som vunnit ligatiteln sex gånger tidigare och även vunnit FA Cupen fyra gånger tidigare. Aston Villa var även det senaste laget som hade tagit hem dubbeln. Matchen gick till historien med en rekordpublik på hela 120 000 åskådare. Det var även första gången i historien som FA Cup finalisterna bestod av ettan och tvåan i ligan. Aston Villa kom till spel med hela fyra spelare från nordöst och en av dem, Tommy Barber från Newcastle gjorde matchens ända mål. Förlusten var ett faktum och Sunderland spelade inte bra och lyckades inte att göra mål när Aston Villas målvakt var utanför planen i tio minuter för en skada.

Samma år ersatte man de gamla träläktarna på Roker Park med nyare och bättre läktare vilket innebär höjd kapacitet från 30 000 till ungefär 50 000 åskådare.

De svarta katterna förblev något av en gåta genom årtionden, enastående en säsong, mitten av tabellens mörker säsongen därpå. Innan 1910 talets slut vann man Durham Senior Cupen ännu en gång.


1920-1929

Sunderland var ett framgångsrikt lag under 1920 talet även om man inte lyckades att vinna ligan eller cupen. Noterbart är att man dock slog transferrekord två gånger om.

År 1925 Charles Buchan som var en av spelarna under den framgångsrika säsongen 1912/1913 såldes till Arsenal för en transferssumma på £2,000 plus £100 för varje mål han gör. Charles Buchanan spelade 379 ligamatcher för Sunderland och under sin tid i klubben lyckades han att göra 209 mål. Han var den första spelaren att nå 200 gränsen för klubben.

Ersättaren kom från Queen of The South och hette David Halliday, född i Dundee. Samtidigt värvade man sjuttonåriga Bobby Gurney från Silksworth. Båda skulle komma att hamna i Sunderlands historieböcker.

Under tiden så bildades det två nya divisioner i England. Tredjedivisionen för lag från söder år 1920 och tredjedivisionen för lag från norr ett år senare.

Säsongen 1927/1928 slutade dramatiskt i sista matchen mot Middlesbrough på bortaplan. Förlorarna i matchen skulle bli nedflyttade till andradivisionen. Efter stark press från hemmalaget lyckades Sunderland att vinna med 3-0 och man skickade ner Middlesbrough ur förstadivisionen.

Efter den här mindre lyckade säsongen blev managern Robert Kyle avsatt och ersatt av Johhny Cochrane som kom från skotska laget St. Mirren.

Säsongen därpå visade nyförvärvet framfötterna med 43 mål på 42 ligamatcher. Ett klubbrekord som håller i sig än idag. En ny läktare, The Main Stand byggdes på Roker Park och kapaciteten var nu runt 60 000. För att underlätta för de trogna supportrarna så infördes säsongsbiljetter.


1930-1939

1930 talet innehöll troligtvis de absolut bästa säsongerna i klubbens historia. Manager Johnny Cochrane ändrade strategi, satsade och byggde laget på unga lovande talanger.

Horatio Carter, liksom klubben född i Hendon spelade sin första match för klubben 1933 vid åldern 18 år. Innan säsongens slut var han med i Englands landslagstrupp.

En onsdagskväll i FA Cupen mot Derby County lockade 75 118 åskådare, ännu ett rekord som står sig ännu idag. Hur många åskådare som hade bra sikt framgår dock inte. Under samma period slog klubben ett mindre smickrande rekord också, nämligen minsta publiksiffra genom historien – endast 4000 åskådare.

År 1936 var Sunderland återigen ligamästare efter att ha gjort hela 109 mål under säsongen. Horatio Carter och Bobby Gurney svarade för 31 fullträffar vardera. Under säsongens gång hade man vunnit med blandannat 6-1 hemma mot West Bromwich, 7-2 mot Blackburn, 7-2 mot Bolton, 5-0 mot Portsmouth och 7-2 igen, mot Birmingham. Målvakten Jimmy Thorpe var diabetiker och dog ett par dagar tidigare efter att ha fått en spark under en match. Han blev tyvärr endast 22 år.

Detta år byggdes ännu en ny läktare på Roker Park, och läktaren kom att kallas Clock Stand. Precis som Main Stand var den designad av Archibald Leitch som var den mest kända arkitekten för sportarenor på den här tiden. Till en början fanns det inga sittplatser på Clock Stand utan endast ståplatser.

I Sunderlands andra FA Cup Final den 1 maj 1937 fick man lyfta bucklan efter en 3-1 seger över Preston North End på nationalarenan Wembley i London. Raich Carter blev utsedd till lagets kapten eftersom han var den ända lokalfödde spelaren i laget. Alex Hastings var normalt lagkapten men han hade ådragit sig en skada innan matchen. Bland de många stjärnorna i laget fanns Bobby Gurney med sina 338 mål i ligan och cupen vilket är klubbrekord. År 1939 gick han i pension när ligafotbollen återigen inte spelades på grund av kriget.


1940-1949

Fotbollen hamnade i skuggan av andra världskriget på 1940 talet. Sunderland nådde final i War Cup 1941/1942 men förlorade i finalen mot Wolverhampton Wanderers.

Len Shackleton värvades från Newcastle United för en rekordsumma på £20, 500. Han var en stor publikfavorit med sin teknik och förmåga att underhålla publiken. Han fick smeknamnet ”The Clown Prince of Soccer” och han skrev en bok med just den titeln. En av sidorna i boken var en beskrivning av klubbdirektörernas vetskap om fotboll. Det var en blank sida.

En mindre smickrande förlust inträffade mot Yeovil efter förlägning i FA Cupens fjärde omgång. Det var första gången som ett icke ligalag slagit ett förstadivisionslag.
Trots nederlaget mot Yeovil visade Sunderland klass och höga publiksiffror fyllde Roker Park. När 1940 talet närmade sig sitt slut visade sig att de höga transfersummorna hade lönat sig och Sunderland stod redo för att kriga om titeln igen.


1950-1959

1950 talet var ett turbulent decennium för klubben. Livet började återgå till det normala igen efter andra världskriget men en ekonomiskandal skakade klubben. För första gången på 68 år kom även nordöst klubben att åka ur den högsta divisionen. Ironiskt nog så fick Sunderland titeln ”Bank of England Club” i och med lyckade dyra spelarövergångar. Willie Watson var ett av de stora namnen i klubben under femtiotalet och han var en av få lyckligt lottade som spelade fotboll i det engelska landslaget och samtidigt cricket i landslaget.

Folk var sugna på fotboll igen efter kriget och det märktes på publiksiffrorna. Under första säsongen på femtiotalet hade Sunderland i genomsnitt 47,832 åskådare per match. Hela sex gånger dök över 60 000 åskådare upp. Man slutade trea den här säsongen och missade förstaplatsen med endast en poäng. Delar av Main Stand byggdes även om från ståplats till sittplats.

Året 1955 slutade man på en fjärdeplats i ligan och var nära att nå FA Cup final men åkte tyvärr ut i seminfinalen. Noterbart är att värsta rivalen Newcastle hade stått som motståndare om Sunderland lyckats ta sig förbi semifinalen.

Plånboken började bli tunn och säsongen 1957/1958 så letade man unga talanger och nyförvärv under nya tränaren Alan Browns regi.

Efter 68 år av framgångar så lyckades tyvärr inte The Black Cats att hålla sig kvar i högsta divisionen utan nästkommande år fick man kämpa för att ta sig tillbaka där man en gång varit.


1960-1969

1960 talet började i andradivisionen för Sunderlands del och nya tränaren Alan Brown byggde upp laget med yngre spelare såsom Jim Montgomery och Len Ashurst. För att laget skulle lyckas blandade han yngre med lite mer erfarna spelare som George Herd och Brian Clough Kapten var Charlie Hurley som var en stor publikfavorit på Roker Park med sitt starka försvarsarbete och ledaregenskaper.

Brian Cloughs karriär slutade olyckligt på Boxing Day 1962 i en match på Roker Park. Han fick utgå på grund av en skada som inte tillät honom spela fotboll igen vid 28 års ålder. Innan skadan hade han redan lyckats med att göra 28 mål den säsongen för The Black Cats och hotade David Halliday’s tidigare klubbrekord. Under hans arton månader levererade han 63 mål på 68 matcher, ett målsinne utan dess like med andra ord.

Trots avsaknaden av skyttekungen Brian Clough lyckades man år 1964 avancera till den högstadivisionen igen. Framtiden i högstadivisionen bådade gott efter mycket bra prestationer i cup-spelet mot Manchester United och Everton. Trots uppflyttningen valde tränaren Alan Brown att avgå sin post.

Sommaren 1966 var det VM-uppehåll och fyra matcher spelades på Roker Park som hade rustats upp innan mästerskapet med sittplatser på Clock Stand och ett tak över Fulwell End.
Efter fyra år bestämde sig tränare Alan Brown att ta över tränarrollen igen. Det gick inte så bra dessvärre för Sunderland när han anlände och man krigade i botten.

För andra gången i klubbens historia åkte man ur högstadivisionen då man hamnade nästsist på en 21a plats.

För supportrarna och klubben var det ett tungt nederlag och framgångarna liksom glädjen kändes långt bort.


1970-1979

Man skulle kunna säga det att Sunderlands jojo-åkande mellan divisionerna började här. Uppflyttningar och nedflyttningar var numera en vanlig företeelse fast 70-talet hade dock två väldigt speciellt ljusa stunder.

När laget kämpade i division league 2 anlände nya tränaren Bob Stokoe som tidigare spelat i Newcastle. I FA-Cupen hade laget kommit så långt som till femte omgången och där ställdes man mot Manchester City. Första matchen spelades i Manchester på Maine Road och den matchen slutade 2-2 vilket innebar omspel. Hela 51 782 åskådare hade tagit sig till Roker Park i Sunderland och såg på när Sunderland krossade Manchester City med 3-1 och avancerade vidare i cupen. Målskyttar för Sunderland var Billy Hughes gånger två och Vic Halom. I sjätte omgången väntades Luton Town hemma på Roker Park och där vann Sunderland med 2-0.

Att ta sig till semifinal i FA-Cupen när man kämpar om sin överlevnad i division league 2 är stort och gissa vad det betydde för arbetsklassen i nordöst. Arsenal väntade i semifinalen och av tradition spelades den på neutral mark, nämligen Hillsborough i Sheffield. Uppskattningsvis 55 000 åskådare såg matchen och Sunderland vann med 2-1 genom mål av Billy Hughes och Vic Halom. Sunderland var nu i final och fick besöka nationalarenan Wembley i London för att ta sig på tiden det begav sig en av världens bästa fotbollslag, nämligen Leeds United. Mängder av rödvitrandiga hade tagit ner sig till London och det var smockfullt med cirka 100 000 åskådare på plats. En av de största sensationerna i engelsk fotboll någonsin blev ett faktum när Sunderland vann finalen med 1-0 genom mål av legendariska Ian Porterfield. Det laget som spelade finalen kommer alltid att vara hjältar i Sunderland och det med all rätt.

I och med finalsegern fick Sunderland bege sig ut för att spela i Europa för första gången. Turen i Europa var spännande men blev kortvarig.

År 1976 vann Sunderland andradivisionen och det verkade som att laget var på väg tillbaka mot framgång. Förhoppningarna var stora men det gick inte så bra som det var tänkt i högre divisionen och tränare Stokoe avgick. Klubben blev nerflyttade under nya tränaren Jimmy Adamson. Den ända spelaren kvar från finallaget var målvakten Jimmy Montgomery som satte ett nytt rekord med 537 ligamatcher.

100 års jubileumet 1979 var tänkt att bli en fest men laget spelade fortfarande i league division 2 och publiksiffrorna minskade. Värt att notera är att Charlie Hurley blev framröstad som seklets bästa spelare.

Det händelserika decenniet och säsongen avslutades med att man blev uppflyttade efter att ha slagit West Ham United på Roker Park med 2-0 inför 47 129 åskådare.


1980-1989

Tränarna kom och gick under åttiotalet. Med tränare Ken Knighton i spetsen blev Sunderland år 1980 uppflyttade till football league division 1. Nästkommande tre åren kämpade Sunderland i bottenstriden med Alan Durban innan man åkte ur år 1985 med Len Ashurst vid rodret. Det var förövrigt samma säsong som Sunderland förlorade genom ett självmål mot Norwich City vid Milk Cup finalen på Wembley. 1987 var ett mörkt år i Sunderlands historia då man åkte ur igen och skulle därmed spela i division league 3 nästkommande säsong. Lawrie McMenemy hette tränaren under den här perioden. För att göra matcherna mer spännande hade man beslutat att introducera Play-off matcher för uppflyttning och nedflyttning. Sunderland var alltså ett av de första offren för att bli nerflyttade genom play-off.  Det blev en kort visit i League division 3 då Sunderland under tränare Denis Smith vann serien med en fantastisk målskillnad. Spelaren Marco Gabbiadini var allas favorit på Roker Park.

Nästkommande säsong 1988/89 hamnade Sunderland på en stabil elfte plats. Säsongen därpå gick ännu bättre då man lyckades att hamna innanför Play-off strecket på en sjätte plats. Första motståndet i Play-off spelet blev ärkerivalen Newcastle United. Första mötet spelades på Roker Park och där blev resultatet oavgjort, 0-0 och returmatchen på St James Park i Newcastle väntades. På St James Park slog Sunderland ärkerivalerna genom mål av Eric Gates och Marco Gabbiadini. Newcastle anhängarna invaderade planen i frustration. Det var nu dags för final på Wembley mot Swindon Town inför 72 873 åskådare. Sunderland förlorade matchen med 1-0 men besvikelsen blev till glädje när en ekonomiskandal upptäcktes i Swindons klubb. Sunderland var tillbaka i högsta divisionen igen, äntligen!

Under åttiotalet minskades kapaciteten på Roker Park efter att nya säkerhetsregler trätt fram. År 1982 revs halva Roker End och det innebar att kapaciteten sänktes till under 40 000 åskådare. Åttiotalet var mörk historia för arenorna i England. 1985 omkom 86 åskådare i en brand under en match i Bradford. Fyra år senare omkom 96 personer på Hillsborough i Sheffield på grund av för många åskådare som ville in på arenan.

Det inträdes nya regler och det beslutades även om att alla arenor skulle vara endast sittplatser senast år 1994. Beslutet var inte populärt bland supportrarna som gillade att stå upp och sjunga för sitt lag. Vid det här laget började Sunderland att planera en flytt från klassiska och stolta Roker Park i Roker, Sunderland.


1990-1999

Säsongen 1990/91 började inget vidare med endast en seger på de nio första matcherna. Säsongen avslutades på Maine Road i Manchester med en sjätte nedflyttning på trettiotre år för The Black Cats.

Säsongen 1991/92 gick inget vidare heller men man klarade sig undan nedflyttning genom att placera sig på en artonde plats av de tjugofyra lagen i serien. Säsongen var dock nära att sluta i stor succé när tidigare reservlags tränare Malcolm Crosby blev tränare och tog Sunderland till klubbens fjärde FA-Cup final någonsin. Liverpool väntades på Wemberly i finalen och Sunderland var det bästa laget i halvtid. Liverpool lyckades dock genom sin styrka och erfarenhet vinna matchen genom två mål i andra halvlek.

FA Premier League bildades säsongen 1992/93 och league division 1 var nu andraligan i seriesystemet. Den här säsongen slutade nästan i katastrof för Sunderland när man lyckades hålla sig uppe med en poängs marginal.

En medioker säsong 1993/94 följdes och man slutade på en säker tolfte placering i ligan.
Sunderland avslöjade en plan för en ny arena som skulle kunna hålla upp till 48 000 sittplatser, en stor parkering, privata boxar, resturanger och lounger. Arenan skulle byggas i Washington på en stort grönt fält. Projektet som skulle sätta Sunderland på kartan gillades och 96 % röstade positivt för nya arenan. Från början var det tänkt att arenan skulle placeras i Washington men det beslutades att den skulle byggas vid tidigare Wearmouth Colliery som endast låg ett par kilometer bort från Roker Park och stadskärnan.

Tränare Peter Reid anlände till klubben säsongen 1994/95 när det endast återstod sju matcher och Sunderland krigade i bottenstriden. Sunderland klarade sig kvar med nöd och näppe när man tog 5 poäng på de tre sista matcherna.

Det var inga större förändringar i truppen till säsongen 1995/96 och det konceptet blev en succé för nordöst laget. Sunderland vann 22 matcher och plockade 83 poäng vilket innebar att man blev uppflyttade till Premier League. Med en plats i toppsiktet och en ny arena på gång såg klubbens framtid oerhört ljus ut och invånarna kunde vara ännu mer stolta över sitt lag och staden Sunderland.

Många tårar föll säsongen 1996/97 när det var dags att ta farväl efter 99 år av Roker Park, en av englands mest kända fotbollsarenor någonsin. Tårar blev det även många sådana i sista matchen på säsongen när laget fick stryk i London borta mot Wimbledon med 1-0 vilket innebar att Sunderland åkte ur Premier League. Värt att nämna är att BBC gjorde en dokumentär om Sunderlands år i Premier League och följde bygget av nya arenan.

Supportrarna var imponerade när de vandrade in på nya arenan Stadium of Light vid första matchen, en vänskapsmatch mot Ajax från Holland. Första riktiga matchen på Stadium of Light spelades mot Manchester City där Sunderland vann med 3-1 genom mål av Kevin Phillips, Lee Clark och Niall Quinn. Sunderland gjorde en bra säsong och lyckades ta sig till Play-off där de först ställdes mot Sheffield United borta på Bramall Lane. Sheffield United vann matchen med 2-1 och Sunderland var nu piskat att vinna för att ta sig vidare till finalen på Wembley. Hela 40 092 åskådare hade tagit sig till Stadium of Light i returmötet mot Sheffield United. Sunderland vann drabbningen med 2-0 och gick därmed vidare med sammanlagt 3-2. Stämningen i den här matchen anses vara bland det bästa som någonsin hörts på Stadium of Light – och när Stadium of Light är på topp finns det inte många arenor som kan mäta sig med den ljudkuliss som uppstår.

Den 25 maj 1998 var det då dags för final i play-off mot Charlton Athletic på Wembley inför 77 739 åskådare. Mängder, mängder, mänger av supportrar hade rest ner till London och de som inte hade biljett cirkulerade i London och höll uppe stämningen. Sällan har Wembley skådat en sådan fantastisk fotbollsmatch som Sunderland vs Charlton var. Från neutrala ögon hade det varit en av de mest fantastiska fotbollsmatcher du sett. I halvtid var ställningen 1-0 till Charlton och vid 90 minuter var ställningen 3-3. När förlängningen var slut stod det 4-4 och drabbningen fick avgöras på straffar. Charlton vann straffläggningen med 7-6 och blev därmed det lag som fick ta sig till Premier League. Tungt för Sunderland som fick vänta ännu en säsong med att spela i Premier League på nya stolta Stadium of Light.

Säsongen 1998/99 var ett fantastiskt år för Sunderland. Man gick till semifinal i Worthington Cup och vann ligan överlägset med 105 poäng vilket innebar ett nytt rekord i engelsk fotboll. Hemma på Stadium of Light förlorade man bara en endaste match under säsongen. I inledningen på säsongen dröjde det hela 19 matcher innan man förlorade – ett fantastiskt resultat och det här laget var i en klass för sig. Ni minns väll spelare som Alan Johnston, Nicky Summerbee, Michael Gray, Alex Rae med fler?

Säsongen 1999/00 var det då äntligen dags för spel i Premier League. Säsongen började lite knackigt blandannat med en 0-4 förlust i öppningsmatchen mot Chelsea på Stamford Bridge. Klubben avslutade säsongen på en sjunde plats vilket innebar den bästa placeringen för klubben på hela fyrtio år. Anfallaren Kevin Phillips fick ta emot guldskon vilket innebar Europas bästa målskytt med sina otroliga 30 mål i Premier League. Framtiden såg ljus ut och klubben befann sig där den hör hemma.


2000 till idag

Som sagt så var sjunde placeringen den bästa sedan 1954/55 då Sunderland slutade på en fjärde plats.

Sammanlagt nästan 790 000 åskådare såg Sunderlands första år i Premier League på Stadium of Light vilket var den sjunde högsta siffran i klubbens historia. Sunderland missade europa på målskillnad men huvudaken var att Sunderland var tillbaka där de hör hemma och långt från nervösa nedflyttningsstrider.

Säsongen 2000/01 inleddes strålande då Arsenal gästade i öppningsmatchen på Stadium of Light. Ett kokande Stadium of Light med ett North Stand i toppform lyfte fram laget till en seger med 1-0. Jag kommer så väl ihåg den här matchen som jag då såg med en kompis som håller på Arsenal. Vi var 11 år då och på en marknad några månader tidigare hade vi köpt varsin Sunderland tröja. Efrer matchen så sprang vi iväg glada båda två faktiskt till fotbollsplanen och låtsades att vi var spelare som Niall Quinn och Kevin Phillips, ni vet som man brukade göra på den tiden när fantasin var stor och kreativ.

Säsongen var väldigt likt den föregående och man slutade återigen på en sjunde plats med 57 poäng, bara en poäng mindre än föregående säsongen. Sunderland missade europa en gång till i och med att Chelsea vann på Maine Road och Sunderland spelade oavgjort på Goodison park

Kevin Phillips blev legendarisk på Wearside genom att nå 100 mål för klubben och därmed den tredje Sunderland spelaren sedan kriget som lyckats med det. North Stand utökades dessutom vilket höjde kapaciteten på Stadium of Light till 48 300. Den sammanlagda publiksiffran blev den näst högsta någonsin i klubbens historia och man snittade 44 000 i stort sett varenda hemmamatch – fakta som återigen bevisar vad fotbollen betyder för folket uppe i nordöst.

Tränare Peter Reid skrev på ett nytt kontrakt och Sunderland var trea på listan med landets högsta publiksiffror, imponerande minst sagt.

Förhoppningarna för säsongen 2001/02 var skyhöga efter två sjundeplaceringar. Fansen hoppades på europaspel men Sunderland hamnade i mittentabellen och mot slutet av säsongen sjunk man ner till nedflyttningsstriden. Man klarade sig med nöd och näpppe kvar i Premier League på en sjuttonde placering. Peter Reid fick avgå sitt jobb och ersatte gjorde Howard Wilkinson. Klubben flyttade till en ny träningsanläggning nämligen Academy of Light. Tyvärr blev det inte bättre nästa säsong 2002/2003 med nya tränaren utan laget fortsatte i lika dålig form och Mick McCarthy fick ta över rollen som tränare.

McCarthy var ett populärt tillskott hos supportrarna men tyvärr för supportrarna så fortsatte Sunderland spela dåligt och i den 33 omgången säsongen 2002/03 så blev Sunderland klara för nedflyttning efter att ha förlorat med 2-0 på St. Andrews i Birmingham.
McCarthy gjorde stora förändringar i laget när det var dags för hans första hela säsong (2003/04) vid rodret. Fler än 20 spelare lämnade klubben och McCarthy värvade nio stycken nya. Två stycken irländska landslagspelare anlände till Sunderland nämligen Gary Breen och Colin Healy.

I FA-Cupen gick det bra och man slog ut Premier League laget Birmingham och tog sig därmed vidare till en semifinal där londonklubben Millwall väntade på neutral mark – nämligen Old Trafford i Manchester. Sunderland förlorade tyvärr matchen med 1-0 och man var ute ur cupen. I ligan lyckades man hamna på en tredje plats vilket innebar play-off spel till Premier League. 14 Maj 2004 reste man till Selhurst Park i London för att ta sig an Crystal Palace där man tyvärr förlorade med 3-2. Målskyttar för The Black Cats var Marcus Stewart och Kevin Kyle. Vid returmötet på Stadium of Light så var ställningen 2-1 till Sunderland vilket innebar att det totalt sett stod 4-4. Det gick till straffsparkar där Crystal Palace slog ut Sunderland – återigen en tung förlust på straffsparkar. .

Inför säsongen 2004/05 så värvade McCarthy friskt ännu en gång. Nya spelare som Dean Whithead, Liam Lawrence, Stephen Elliot, Steven Caldwell och Carl Robinson anlände till truppen.

Nyförvärven gjorde succé och på Upton Park vann man över West Ham med 2-1 nästsista matchen vilket betydde att man var seriesegrare. Sista hemmamatchen vann man med 1-0 mot Stoke och i tabellen blev man sju poäng före tvåan. Det blev fest hemma i Sunderland med kortege och överlyckliga supportrar. Äntligen var Sunderland tillbaka och det såg ljust ut.

Det blev ingen rolig säsong för Sunderland i Premier League säsongen 2005/06 och det kunde inte ha börjat sämre – fem raka förluster mot Charlton, Liverpool, Manchester City, Wigan och Chelsea. Efter 28 matcher med bara två vunna, fyra avgjorda och tjugotvå förluster så fick Mick McCarthy lämna tränarrollen. De sista tio matcherna fick Kevin Ball ta över. Sunderland slog sitt eget bottenrekord genom att endast plocka 15 poäng under hela säsongen.

Sommaren 2006 blev det stora förändringar i Sunderland AFC. Niall Quinn blev ordförande och man försökte att locka en världklass tränare till klubben men det gick inte som tänkt utan Niall Quinn utsåg sig själv till tränarrrollen medan de sökte efter tränare. Sunderland inledde inte säsongen 2006/07 i Championship speciellt bra med fyra raka ligaförluster och man åkte ur i ligacupen mot division 2 bottenklubben Bury.

Det var tungt att vara Sunderland supporter vid det här laget men som tur var presenterade Niall Quinn nya tränaren till klubben. På läktaren satt tidigare Manchester United spelaren och legendaren Roy Keane och såg på Niall Quinns sista match vilket var mot West Bromwich hemma mot Stadium of Light. Sunderland vann med 2-0. Det var just Roy Keane som presenterades som nya tränaren för Sunderland och förhoppningarna bland supportrarna steg. Roy Keane köpte in hela sex nya spelare innan transferfönstret stängde. Tidigare lagkamraten Dwight Yorke, David Conolly, Graham Kavanagah, Stanislav Varga, Ross Wallace och Liam Miller anlände till klubben. Effekten blev omedelbar och positiv. Man vann två matcher på raken mot Derby County och Leeds United med målskillnaden 5-1.

Tiden efter nyår gick laget som tåget i ligan och man följde upp med 17 raka matcher obesegrade. Fler nyförvärv anlände nämligen Jonny Evans, Danny Simpson, Anthony Stokes, Carlos Edwards, Stern John och Marton Fulop.

Det blev en oförglömlig säsong och när man vann över 5-0 i sista matchen borta mot Luton så säkrade man titeln och uppflyttning. Sunderland var nu tillbaka i finrummet och vilken succé från tränare Roy Keane som blev omåttligt populär på Wearside.

Säsongen 2007/08 började bra då man i inledningsmatchen på övertid slog Tottenham med 1-0 på Stadium of Light. Matchen såg ut att sluta 0-0 då Ross Wallace får bollen ute på högerkanten. Wallace snurrar upp motståndarförsvaren och med högerfoten levererar han ett inlägg som nyförvärvet Michael Chopra plockar ner på foten och iskallt placerar in bollen i det högra hörnet. Stadium of Light som redan kokade innan målet kokar över och jublet måste ha hörts ända bort till Newcastle. Till supportrarnas toner av ”NA NA NA NA NA NA KEANO” går Michael Chopra ut till omklädningsrummet tillsammans med en nöjd tränare Roy Keane.

I skrivande stund så ligger Sunderland på en sextonde placering i ligan och kämpar kring nedflyttningsstrecket. Sunderland hade inte vunnit på bortaplan under hela säsongen till den 31 omgången då man slog Aston Villa med 1-0 på Villa Park, mål av just det- Michael Chopra. I och med segern ser det ut som att Sunderland kommer att klara sig kvar i Premier Leauge den här säsongen och det är förhoppningsvis nu dags att jojo-åkningen mellan divisionerna avtar så att klubben kan bli en stabil Premier League klubb.

Källa: http://www.safc.com

HA'WAY THE LADS! 

0 kommentarer

Oscar Odenå2008-04-02 16:06:00