För hundra år sedan - den stora cupskrällen
...spelarna hyllades som hjältar vid hemkomsten, två dagar senare. Pokalen visades upp i en parad genom gatorna i Wolvo och Pastor Hunt bars av jublande supportrar...
DEN STORA CUPSKRÄLLEN
För exakt 100 år sedan, den 25 april 1908 inträffade en av de största sensationerna i FA-cupens historia. En sensation som gått till historieböckerna, inte minst pga EN speciell spelare. En spelare, vars osannolika första mål på elitnivå inspirerade ett helt otippat lag, att försvara sig emot och besegra kanske tidernas största favoriter (åtminstone dittills…).
FOTBOLLSENGLAND FÖR 100 ÅR SEDAN
1908 hade fotbollen i England utvecklats till en professionell sport. Redan på 1880–talet togs det första beslutet att tillåta proffs och 1888 bildades den första ligan. Före detta fanns endast cupturneringar och sporadiska ”vänskapsmatcher”. Seriespelet ”uppfanns” mest av ekonomiska och praktiska skäl. De klubbar som hade betalda spelare behövde fasta, regelbundna intäkter för att kunna betala lönerna. Ett på förhand fastställt spelschema (som anpassades efter de lördagar som var fria från cupomgångar) underlättade mycket för proffsklubbarna.
Ligasystemet hade utvecklats på de tjugo åren. Från den första ligan med 12 klubbar fanns det nu två Divisioner med professionella klubbar, plus en mängd lokala serier, företrädesvis med amatörer och halvproffs. Även i förstadivisionen förekom en och annan amatör, men de var mycket sällsynta.
Proffsligan bestod nästan uteslutande av lag från Midlands och norra England. I söder hade gentlemännen/amatörerna och ”Old-Boys”-klubbarna (dvs aristokraterna som tidigare spelat fotboll som pojkar vid sina internatskolor) fortsatt ett starkt fäste. Bara två lag från London fanns tex i proffsligans Division I; konkurshotade Woolwich Arsenal och Chelsea.
Tidens ledande klubb var Newcastle United. De var regerande ligamästare och spelade fem cupfinaler på sju år! Just det här året var det en annan bekant klubb som vann ligan, nämligen Manchester United. I våra dagar låter det som en väntad vinnare, men faktum är, att bara fem år tidigare hade klubben stått på ruinens brant och räddats av en grupp lokala affärsmän. Det var också då man bytte namn från Newton Heath till det nuvarande Man U.
Wolverhampton Wanderers, som var en av ursprungsklubbarna i den första ligan, var detta år mittenlag i Division II (känns det igen!?). Bradford vann tvåan detta år och i divisionen återfanns numera bortglömda storheter som Glossop och Gainsborough Trinity. Någon tredjedivision fanns inte. Det skulle dröja till 1920 innan det som hette Southern League (där spelade 1908 klubbar som Tottenham, West Ham, QPR, Portsmouth och Reading) omformerades till Division III.
Arenorna, om man kan kalla dem så, på den här tiden hade mycket spartanska faciliteter. Kanske en liten, enkel träläktare utan tak, i övrigt stod man på små sluttningar som omgärdade planen. Molineux (som ju från början var ett privat parkområde) hade en enkel läktare utefter Waterloo Road (där Billy Wright stand finns idag). Där Stan Cullis idag står staty, stod på den tiden en laduliknande byggnad som kallades för ”Cow Sheds”, ett namn som hängde med långt efter att ladan försvunnit. Spelarna bytte om i en barack som stod längst ner på Molineux Street (nordöstra hörnet av planen).
FA CUPEN 1908
Trots den utvecklade ligan var FA-cupen fortfarande det största man kunde vinna. Finalen spelades på den här tiden i Crystal Palace Pleasure Park (har inget med dagens CPFC att göra). Parken var enormt stor och hade ibland långt fler än 100.000 besökare på en dag! Här fanns en fotbollsplan med omgivande vallar som gjorde det möjligt för de flesta av parkens besökare att faktiskt se matchen. Även här fanns en liten läktare, med sittplatser reserverade för de rika, de priviligierade, de förnäma gästerna – kort sagt för den tidens ”prawn sandwich brigade”.
På vägen till finalen hade Wolves besegrat Bury (fyra i Div I), Bradford City (etta i Div II), Swindon (Southern League) och Stoke (Div II). I semifinalen besegrades Southampton (Southern League) på Stamford Bridge med 2-0. Det hade varit täta matcher hela vägen fram till finalen, totalt hade Wolves gjort 9 mål i turneringen.
Dominanterna Newcastle hade på sin halva gått fram som en ångvält och målat hela 18 gånger. I semifinalen på Anfield utklassade man Fulham med 6-0. Efterföljande onsdag vann Fulham mot Wolves i ligan med 2-1, så förhandstipsen inför finalen gick inte precis i Wolverhamptons favör.
Träningsmetoderna på den här tiden var uppenbarligen inte som idag. Visst tränade man teknik, dribblingar och passningar, men styrke- och konditionsträningen hade kanske till och med undertecknad pallat med. Det sägs att Wolves tränare tog laget på ”långa, stärkande promenader” på landet kring Matlock, där man laddade upp under en vecka inför Den Stora Matchen. Promenaderna genomfördes med spelarna iklädda väst, kostym och keps…
FINALEN
I Wolverhampton rådde cupfeber. Express & Star hade upprättat en svindyr telefonlinje och erhöll löpande rapporter från matchen. Ställningen anslogs på en enorm griffeltavla som hängde utanför tidningens kontor på Queen Street. En gamla tiders storskärm, alltså! Foton visar en gata fullständigt packad med folk som följde matchen. Ett chartrat specialtåg avgick på morgonen mot London. Loket var utsmyckat med en banderoll; ”Here come the Wolves” och resan kostade en normal veckolön.
På finaldagen betalade ”bara” 75.000 personer inträde till Crystal Palace (lägsta publiksiffran på flera år). Kanske beroende på den förväntade enkla vinsten för Skatorna (”Newcastle should win in handsome style”). Eller, kanske mera troligt, pga den urusla väderlek som föregått denna dag.
För årstiden kallt och ruskigt väder, snöfall, storm med snöblandat regn och rena skyfall hade förvandlat planen till djup lervälling. Megafavoriterna Newcastle bad därför om tillstånd att få fotograferas tillsammans med pokalen före matchen, så man skulle få en snygg bild, med rena dräkter… De förvägrades detta men deras trumpna miner mjuknade något då solen, oväntat och lagom till matchstart bröt igenom den svarta himlen. Spelet kan börja!
Matchen startar och Newcastle inleder bäst och tar befälet. Wolves spelar förresten i sina vanliga randiga tröjor, Old Gold & Black. Newcastles svart-vita skator äger matchen och det är bara en tidsfråga innan bollen skall hamna i nätet bakom Wanderers målvakt Tommy Lunn. Supportrarna som har svårt att inte halka omkull på de leriga och halkiga slänterna kring planen försöker gjuta extra mod i sina hjältar men det ser svårt ut. Newcastle är nog alltför starka, i alla fall. Men än så länge är vi med i matchen. Klockan tickar på. Minuterna går och Wolves lyckas mirakulöst nog freda sitt mål. Fem minuter före pausvilan är matchen fortfarande mållös.
REVEREND KENNETH HUNT
I Wolves lag, ny för säsongen, spelar en av de få amatörerna i hela ligasystemet, en blivande pastor vid namn Kenneth Hunt. Mild och förlåtande i sin yrkesroll förstås, men en hårdför och tuff halvback på fotbollsplanen. En duktig spelare, billig i drift (begär bara betalt för sina reskostnader till bortamatcherna för att bevara sin amatörstatus) och därmed mer än välkommen i en klubb som brottas med ekonomiska svårigheter. Hunt har ännu inte gjort något mål för Wolves. När en Newcastleförsvarare rensar bort bollen tar pastorn ner den, 40 yards från målet. Han bestämmer sig för att göra ett försök. Månne ber han också en kort bön till sin andliga manager? Nåja, han skickar hursomhelst iväg ett hårt skott. Den genomblöta och blytunga bollen är hal och svårstoppad. Newcastles målvakt är maktlös. Bollen glider mellan hans händer och vargarna leder sensationellt finalen!!!
Newcastlespelarna förbannar sin enorma otur och innan de hämtar sig har George Hedley spätt på till 2-0 med ett nytt överraskande mål. Storfavoriterna är i chocktillstånd när de går in i omklädningsrummet för en kopp te. Förutom varmt te erhåller de en skållhet hudflängning av sin tränare och de kommer ut i andra halvlek, fast beslutsamma att visa var skåpet egentligen skall stå!
Andra halvlek börjar som den första och Newcastle pressar konstant mot Wolves mål. Och se – nu får de till det! Tommy Lunn tvingas kapitulera för James Howie och det står 2-1. Det har nu visserligen dröjt ända till 73:e minuten innan reduceringen kommer, men nu är jakten igång på allvar! Newcastle känner att de har vind i seglen och bombarderar Wolves mål. ”Öka farta sista kvarta”!!!
FIGHT FIGHT WHEREVER YOU MAY BE...
Wolvesspelarna försvarar sig desperat. I sina genomblöta och smutsiga dräkter kastar man sig, tacklar, tuggar lera, fläker sig, blockerar skott och tuggar mera lera, alltmera tillbakapressade. Newcastles spelare känner att de är överlägsna i striden och trummar på med hela laget. Alla, inklusive backarna, är nu anfallare med siktet inställt på att kvittera. Så, fem minuter före full tid, får en jagande Wolvesförsvarare fatt på bollen i eget straffområde. Han skickar med sina sista krafter bort bollen från dyngan framför mål. Bara bort med den! Bort! Långt!
Bollen dimper ned framför fötterna på vargarnas högerytter Billy Harrison. Han befinner sig på egen planhalva en bra bit från mittlinjen. När han väl får kontroll på bollen och tittar upp ser han till sin förvåning och förtjusning att samtliga Newcastles spelare är kvar runt Wolves straffområde. Försvararna har blivit alltför optimistiska och övermodiga i sin jakt på kvitteringsmålet!
Harrison sätter full fart mot Newcastles mål. Skatornas försvarare jagar desperat den undflyende vargen. Bollen fastnar i lervällingen. Backarna närmar sig. Deras skor klafsar i blötan. Billy gräver loss bollen ur dyn, sparkar den framåt igen och kutar efter. Lerkokorna sprätter åt alla håll. De jagande backarna flåsar honom i nacken. Skall de hinna stoppa honom innan straffområdet? Svaret är….nej!!! Harrison håller undan, överlistar Newcastles landslagsmålvakt Gardner och Wolverhampton Wanderers är i ledning med 3-1. Tidernas finalskräll är ett faktum!
...WE ARE THE BOYS OF THE BLACK COUNTRY
Wolves supportrar vrålar sig hesa av lycka – och patriotism! Det faktum att laget består av idel engelsmän till skillnad mot Newcastles lag som innehåller sex skottar spelar uppenbarligen en rätt stor roll för segerkänslorna. Resan hem till the Black Country blir förstås att äkta segertåg (!).
Spelarna hyllades som hjältar vid hemkomsten, två dagar senare. Pokalen visades upp i en parad genom gatorna i Wolvo och Pastor Hunt bars av jublande supportrar, sittande på deras axlar upp till Molineux Hotel, medan de sjöng ”Boys of the Old Brigade”.
“It seems about a hundred years ago”
//
WELO THE HISTORY WOLF
Källor: diverse böcker och sidor på nätet, plus en nypa egen ”inspiration”.
*Reverend Kenneth Reginald Gunnery Hunt, prästen som tände det nederlagstippade Wolves och visade vägen med sitt livs mål, är den siste amatören att ha gjort mål i en FA-cupfinal. Han spelade 61 matcher för Wanderers. Amatör som han var vann han olympiskt guld för England 1908 och spelade landskamp mot Sverige 1909.
** Vissa källor hävdar att Wolves ledde med 3-0 innan Newcastle kvitterade. Men berättelsen blir ju inte lika spännande då… jag litar i detta fall till Wikipedia; ”1908 FA CUP FINAL”
