Vem bestämmer vad i Spurs idag och igår?
Ramos har makt, Jol fick inte makt. Comolli ville ha makt, snodde den av Jol, men blev av med den till Ramos.
Att komma med mössan i handen eller att bli övertalad kan i arbetslivet innebära en enorm skillnad i löneförhandling. I fotbollsvärlden är det samma sak.
När Jaques Santini valde att lämna Spurs efter bara några månader fick Jol ta över det då sjunkande skeppet på nåder. Jol hade under sin tid ett fungerande samarbete med Frank Arnesen när det gällde värvningsstrategi och vem som skulle värvas. När sedan Arnesen under mycket uppmärksammade former lämnade Spurs för Chelsea värvades Damien Comolli för att sköta sportschefsjobbet som till stor del handlar om vem som skall värvas, detta brukar ske i samförstånd med lagledningen.
Efter att Jol fått sparken, till stor del för att ingen av nyförvärven inför denna säsong lyft laget, så framkom det att Jol mot slutet inte haft något att säga till om i samtalen angående värvningar. Jol var mot slutet a Dead Man Walking.
I stället värvade Spurs en coach man verkligen ville ha. Man kom till Juande Ramos med ”mössan i handen”. Ramos tackade ja.
För första gången på länge har Spurs nu, en coach med en maktställning i klubben. Han bestämmer, inte bara över laget, men också över vem som skall värvas. Detta blev synligt när Luca Modric värvades nyss. Den som drev igenom detta var inte Comolli, som man skulle förvänta sig av en sportchef, utan istället vad det the Chariman David Levy som slutförde överenskommelsen med Dynamo Zagreb. Detta var Ramos inte sen att stryka under, genom att han offentligt tackade Levy för att han agerat så snabbt i affären.
Hur ser hierarkin ut inom Spurs idag? För att förstå det anser jag att man måste först gå tillbaks till Santinis dagar. När Santini, Jol och Arnesen värvades, tänkte man i Tottenham att dessa tre skulle fungera som ett team, Arnesen skulle göra det han med så stor framgång hade gjort i PSV, Santini skulle vara ansiktet utåt som, med sitt gedigna CV, skulle locka stora spelarnamn till Spurs och Jol skulle vara Tommy Söderberg och krama och stå för den goda stämning som uppenbarligen inte snobb-Santini inte kunde ordna.
När sedan Santini gick och Arnesen också lämnat fanns bara Jol kvar. Det enda rimliga Spurs borde gjort, mot bakgrund att Jol fört laget till två raka 5 platser, en position som allt mer börjar betraktas som en ligavinst bland alla andra som inte är topp fyra, vore att säga:
”Mister Jol, du har bevisat att du kan lyckas med detta laget. Du är den mest framgångsrike Coach vi haft sen Bill Nic. Du är oerhört uppskattad av oss och detta vill vi bevisa genom att ge dig mer makt i klubben och vi vill nu göra allt vi kan för att värva de spelare som du vill ha inför nästa säsong”.
Precis tvärtom vad som hände. Istället klev Comolli in i handlingen, började jobba för värvningen av en ny coach, värvning av spelare han gillade och underbyggandet av Jol´s ställning i klubben var i full gång.
Detta ledde givetvis till att Jol fick kicken, spelarna som den inkompetente Damien Comolli värvat misslyckades (alla utom Bale) och den tränare som Comolli och många andra ville ha kom tillslut nämligen Ramos.
Jag gillar Ramos, jag tycker han e grym, nästa säsong kommer bli oerhört spännande. Men Jol har lyckats med det ingen i modern tid lyckats med, på allvar hota topp fyra klubbarna på allvar två säsonger i rad, nåja, första säsongen mer än andra kanske, men ändå.
Om man ser på hur Arsenal och United sköter sina klubbar, så finns det ingen som har mer makt i klubben än Wenger eller Ferguson. De spelare de vill ha, gör klubben allt de kan för att värva. Det skulle bli ett enormt problem om en sportchef skulle resa sig i klubben och börja ha en egen agenda. De skulle aldrig gå och det gick inte heller i Spurs. Jol fick gå.
De som sedan hände, var att man fick övertala Ramos, som var i en förhandlingssituation som inte gick av för hackor, att ta över ett grovt underpresterande Tottenham och lämna ett Champions League Sevilla som älskade sin tränare och som innehåller några av Europas mer spännande spelare. Detta ledde dels till att Ramos fick en väldigt hög lön, men också den handlingsfrihet som en coach i Premier League behöver för att kunna lyckas med det svåra att hota de fyra topp klubbarna.
Detta innebär nu, tror jag, att Ramos har mycket mer makt i Tottenham än någon tränare haft de senaste åren. Detta leder till att han kan värva de spelare han vill, efter de spelsystem och sätt som han vill ha och använda sig av och han behöver inte kompromissa särskilt mycket med Comolli om hur eller varför.
Jag tror att denna maktställning verkligen kommer att gynna Spurs de närmaste säsongerna. Man får en enhetlighet som innebär helhet och långsiktighet. Detta förlorades när Jol inte fick de förtroende och makt som han gjort sig förtjänt av. Jol hade fört Spurs till ett läge som vi som följt laget över tid drömt om så länge. Men klubben själv sköt den utmaningen i sank när man värvade Comolli och gav honom den makten som Jol istället skulle haft.
Med Ramos så började man om och i vår och i sommar kommer han att förändra spelartruppen och spelidén och träningen för att nå topp fyra på det sätt som han vill. Jag hoppas det kommer att lyckas, men Jol var redan där. Han hotade topp fyra som ingen annan Tottenham coach gjort på flera år, trots detta blev han knivhuggen i ryggen av den klubb som han tjänat så troget.
Ramos har idag den ställning i klubben som Jol förtjänade, med förtroende, makt och frihet att pröva sina idéer över tid. Jag hoppas han kommer lyckas, men jag kommer alltid undra – Vad hade hänt om Jol fått den makt han behövde och förtjänade och om han fått värva de spelare han ville inför denna säsong istället för Prince-Boateng och Darren Bent.
Nu sitter Ramos vid rodret och styr ohotad M/S Spurs ut på de europeiska haven, alla ombord är glada, utom Damien Comolli vars ställning i klubben har gått från att vara en maktperson till att mer likna gör-som-du-blir-tillsagd-annars-behöver-du-inte-komma-imorn-pojkvasker.
Ramos är rätt person, men de var Jol också.
________
Klubbens agerande kring rekryteringen av Ramos engagerar och delar fansen. Så även i White at Harts redaktion. Fredrik Jonasson skrev om frågan den 11 februari 2008:
Länk: Jag känner skam som supporter
