Mardrömmen som blev till verklighet – Leicester City till League One
0-0 mot Stoke i säsongsavslutningen räckte inte och nu får vi rikta in oss på Yeovil, Hartlepool och Swindon istället.
Målskillnaden landade till slut på -3, poängskörden på 53 p. Det är förvisso i normala fall inget facit värdigt nedflyttning, men naturligtvis med råge underkänt ändå. I augusti förra året satt vi och hoppades på play off, kanske automatisk upplyttning till och med, och med den hektiska, snudd på sinnessjuka transfersommaren bakom oss verkade detta helt plötsligt inte allför avlägset.
För det är ju onekligen så att vi har några mediokra säsonger bakom oss. Alltsedan 18:e-platsen i Premier League 2003/2004 har Leicester varit en klubb på dekis, fast förankrad i andradivisionens nedre regioner och dessutom med ekonomiska problem. Därför kändes Milan Mandaric' storslagna planer som en skänk från ovan och en strimma av hopp trängde igenom negativiteten och uppgivenheten i staden och dess fotbollslag.
Det blev inte som vi hade tänkt oss. I förhandsrapporten inför premiären mot Blackpool skrev undertecknad följande rader:
Därför är årets City oförutsägbart, på ett underbart härligt sätt. Klarar den till mer än hälften nya truppen att svetsas ihop som ett lag? Drar alla starka viljor i klubben åt samma håll? Hur reagerar oprövade Allen på pressen som tränare på högre nivå? Vad händer om han får sparken och spelare sticker? Kris i Leicester?
Sådärja, då fick jag med både den optimistiska och pessimistiska sidan av mig själv. Nej förresten; jag är odelat positiv. Det kan bara inte bli flopp, starka tävlingsmänniskor som Mandaric och Allen skulle aldrig tillåta det och jag litar på dem till 100 %.
Scenariot som målades upp i det första stycket var ungefär det som hände några veckor senare. Allen fick sparken under mystiska omständigheter och min tilltro till den kontroversielle serben har jag fått ångra i efterhand.
Så varför gick det som det gick? Förklaringar finns det säkert gott om, syndabockar likaså men först och främst måste Milans anställningsstrategi vid managerförhandlingar ifrågasättas. Tre tränare har fått jobbet, två försvann lika fort som de kom och även om Holloway stannade ett tag, var hans resultat de sämsta.
Där kommer nästa del in i summerandet. Ian Holloway, en karismatisk manager med fina meriter från jobb i Plymouth, är snabb i käften och kanske hjälpte det till att övertyga Milan om att han var rätt man att leda Leicester City uppåt i tabellen. Att han misslyckades totalt står ställt utom alla tvivel. Hade han försvunnit någon månad innan upplösningen i ligan hade vi kanske haft kvar vår status som Championship-lag vid denna tidpunkt och där måste Milan återigen ta på sig en del av ansvaret som inte hade mod nog att sparka Ollie. Förklarigt visserligen, men ett felbeslut i efterhand.
Den mest kritiska delen i raset ur divisionen kan vara värvningarna. Pengar fanns det som bekant gott om i somras – kanske lite väl mycket för många var de som skrev på kontraktet, tränade på anläggningen och blev kvar just där. Egentligen var väl Márton Fülöp den ende som lyckades leva upp till förväntningarna. Olika källor ger olika svar angående vem som värvade vem, men det står klart att betyget återigen blir IG.
När januarifönstret öppnade tog en ny manager hand om spenderandet med samma resultat. Visst gjorde Steve Howard hattrick borta mot ligavinnarna och nog förtjänade Zsolt Laczko de stående ovationerna han mottog i debuten mot Coventry, men däremellan var allt svart. Becksvart.
Framtiden då? Fotbollen går ju vidare och även om livet i League One säkert är allt annat än glamoröst ska säsongen spelas och en direkt återkomst till The Championship kräver en ödmjuk inställning. Numera är vi ett hett villebråd för de mindre klubbarna som vill ta en rejäl skalp. Men med en ny manager och förnuftigare spelarköp ska det nog gå vägen. För som ordspråket säger:
Foxes never quit!
