Krönika: Säsongen som Gud glömde
Sheffield Wednesdays säsong 2007-08 kan summeras med tre S: Skador, Streckstrid och Strul utanför planen. Det tänkta jakten på play off uteblev och i stället säkrade laget kontraktet först i sista omgången. Trots detta vädrar krönikören morgonluft för Wednesdays räkning.
En synnerligen dramatisk säsong avslutades för ett par veckor sedan. Sheffield Wednesday kämpade kring nedflyttningsstrecket hela säsongen, men slutade på 16:e plats i den oerhört jämna tabellen.
Denna placering hade på förhand känts som ett litet misslyckande, men sett till hur säsongen artade sig blev den i stället en enorm framgång.
Men vi tar det hela från början. Efter sex omgångar i League Championship stoltserade Wednesday med noll segrar. Kolumnen för antalet förluster visade en mindre smickrande sexa, vilket innebar nytt klubbrekord. Först i höstens sjunde match, hemma mot Hull, bärgades säsongens första seger.
Francis Jeffers hade värvats och målats upp som antingen en frälsare eller en rejäl chansning. Hans tidigare skadejournal torde ha avskräckt Wednesday, eftersom Hillsborough verkar ha en skadeförbannelse över sig. Det var just Jeffers som med sitt första mål i wednesdaytröjan satte 1-0, vilket också blev slutresultatet mot Hull.
Fler nyförvärv; i förlustmatchen mot Bristol City i början av september introducerades två nya spelare på Hillsborough. Holländaren Etienne Esajas och engelsmannen (med nigerianskt påbrå) Akpo Sodje hade värvats och började på bänken.
Undertecknad såg matchen hemma hos redaktionskollegan ManBehavingBadly i Gävle och stiftade bekantskap med herrar Esajas och Sodje när de byttes in i andra halvlek. Dessa spelare skulle innebära något av en vändpunkt för säsongen. Den snabbe och tekniske Esajas var den som imponerade mest i början, även om det till slut var Sodje som får anses som den bästa värvningen. Han sköt Wednesday till nytt kontrakt med sina sju fullträffar.
Skador och Sheffield Wednesday har gått hand i hand de senaste säsongerna. Som supporter är man nästan förvånad när skadelistan understiger ett tvåsiffrigt antal namn. Kommer på rak arm inte på någon spelare förutom målvakten Lee Grant som inte varit skadad någon period under säsongen.
Och om man slår upp "skador" i ett lexikon är det stor chans att artikeln illustreras med en bild på Francis Jeffers, som numera är mer känd för sina enorma skadeproblem än för sina prestationer på planen. Denne forne stortalang (som fick Arsenal att hosta upp åtta miljoner pund för att köpa honom från Everton 2001) var skadad i tre perioder och mäktade bara med tolv matcher (varav tre inhopp) samt två mål för Wednesday.
Inte ens den nye skyttekungen Sodje fick gå skadefri. Han skadade ankeln vid två tillfällen och när han haltade av Molineux den 29 januari, i förlustmatchen mot Wolves, var det det sista vi fick se av Sodje den här säsongen.
Med tanke på de skadeproblem som åter var ett faktum på Hillsborough var det kanske inte så konstigt om resultaten i matcherna inte var till belåtenhet. Det kan hända att minnet sviker mig, men jag har för mig att managern Brian Laws kunde ställa upp med samma startelva två matcher i rad vid endast två eller tre tillfällen. Detta på grund av skador eller avstängningar. Spelarna får inte direkt någon chans att spela ihop sig när de går sönder stup i kvarten.
Men det går att ställa till det för klubben även utan att vara skadad. Fråga bara Chris Brunt och Glenn Whelan, två av de mest lovande spelarna som klubben har haft de senaste åren. Dessa båda herrar skulle leda Wednesday mot play off i år, var det tänkt.
Brunt gjorde bland annat ett berömt uttalande om att "Jag drömmer om att spela upp den här klubben i Premier League". Men efter säsongens första match vägrade den nordirländske landslagsmannen att spela mer för klubben och såldes till West Bromwich för tre miljoner pund, en affär som West Brom tjänade mest på.
I januari var det dags igen. Den här gången var det Whelan som vägrade skriva på något nytt kontrakt och ville bort till varje pris. Han skeppades iväg till Stoke för rena rama reapriset, 500 000 pund.Löftet från klubbledningen om att dessa pengar skulle öronmärkas för att inhandla nyförvärv kunde dock supportrarna se sig i stjärnorna efter.
Så här i efterhand kan man inte låta bli att häpna över ödets ironi när både Brunts och Whelans nya lag kvalificerade sig som bekant till Premier League...
Skador och spelarförsäljningar i all ära. Det som präglar den gångna säsongen mest är soppan kring klubben numera avgångne ordförande Dave Allen.
Med handen på hjärtat är jag inte så hemma på alla turer kring Allens förehavanden under säsongen, så jag får hänvisa till redaktionskollegan ManBehavingBadlys artiklar i ämnet. Några av dessa artiklar går att finna här, här, här, här och här.
Man kan sammanfatta den här soppan med att herr Allen stämt (!) wednesdaysupportrar för att de riktat kritik mot klubben på olika internetforum, samt att han kallat vissa supportrar för diverse okvädingsord under en direktsänd presskonferens. Dessutom har han låtit sitt eget företag stå som sponsor på Wednesdays matchtröjor och därmed har klubben gått miste om en ordentlig slant i sponsorintäkter.
Men som sagt, jag hänvisar er till ovan nämnda artiklar för en mer djupgående förklaring om Dave Allens bravader.
Den första december avgick Allen helt oväntat som ordförande för klubben. Fansen jublade över det överraskande beskedet. Wednesday har dock fortfarande inte hittat någon ny ordförande.
Under våren har rykten om ett övertagande av klubben cirkulerat. Sheffield Wednesday har 25 miljoner pund i skulder och situationen har varit så allvarlig mer eller mindre sedan degraderingen från Premier League säsongen 1999-00. Med tanke på skulderna vore det guld värt om klubben blev uppköpt, skulderna sanerades och pengar frigjordes för att inhandla nya spelare.
Klubben har, mer eller mindre sedan 2000, haft som taktik att låna ihop nästan halva startelvan varje säsong, en taktik som givetvis är förkastlig på lång sikt.
Wednesday säkrade kontraktet efter en 4-1-seger i den avslutande hemmamatchen mot Norwich, som lockade hela 36 208 åskådare till Hillsborough. Detta var den bästa publiksiffran i hela League Championship den gångna säsongen.
När soppan kring ordförande Allen pågick som bäst i september kom blott 8 751 åskådare för att se ligacupmötet med Hartlepool. Man kan lugnt påstå att publikintresset har kommit tillbaka.
Men med rätt flyt hade inte Wednesday behövt bli indraget i bottenstriden och det hade inte behövt bli så dramatiskt på slutet. Det är rätt talande siffror att 15 av de 19 förlustmatcherna var uddamålsförluster. Jag törs inte ens räkna ut hur många poäng som förlorades under matchens sista tio minuter.
Kan detta bero på slumpen, ren och skär otur eller helt enkelt på att spelarna varit för dåligt tränade eller inte samspelta? Nåja, kontraktet säkrades till slut och det är ju huvudsaken.
Som supporter har man nätt och jämnt hämtat sig efter den dramatiska avslutningen och den märkliga säsongen.
Med ett säkrat kontrakt, en hel drös med unga och talangfulla spelare i A-truppen (med 18-årige Mark Beevers som utsågs till årets bäste spelare och lockat intresse från åtskilliga klubbar i Premier League i spetsen), en ny ordförande på ingång och förhoppningsvis ett kommande övertagande av klubben i bakhuvudet ser i alla fall jag på framtiden med tillförsikt. Förutsatt att spelarna håller sig någorlunda friska och krya.
Men den kommande säsongen kan i alla fall inte bli mer dramatisk och händelserik än den nyss avslutade blev... Eller?
