Chelseas historia - del I: Bildandet och de första åren (1905-1914)
CSS-redaktionens Oscar Karlström kommer att gå igenom Chelsea Football Clubs 103-åriga historia i tio delar som kommer att publiceras under sommaren. Här är den första delen som handlar om bildandet och de första åren.
Texten publicerades ursprungligen i Royal Blue nummer ett, som gavs ut i februari i år.
Längst ner finns en sammanfattning av tidsperioden för dig som inte orkar läsa hela texten.
Chelsea Football Club bildades inte förrän 1905, men klubbens historia började redan på 1800-talet. Stamford Bridge, Chelseas hem ända från starten 1905 till i dag, öppnades den 28 april 1877. Arenan användes enbart för friidrott under de första 28 åren och var hemmaplan för London Athletic Club. Fyra år före sekelskiftet fick Stamford Bridge nya ägare när bröderna Gus och Joe Mears köpte arenan. De hade visioner om att göra Stamford Bridge till en fotbollsarena som skulle vara värd för evenemang som FA-cupfinaler och landskamper. Bröderna Mears kunde dock inte genomföra sina planer innan den tidigare ägaren, Mr Stunt dog år 1902. Dessutom fanns det i kontraktet en klausul som innebar att London Athletic Club behöll besittningsrätten av arenan två år efter ägarens död. Först 1904 kunde bröderna Mears alltså starta projektet med att bygga om Stamford Bridge till en fotbollsarena.
Efter många om och men hade bröderna Mears äntligen fått besittningsrättigheterna för arenan. Fulham FC erbjöds spela på arenan, men tackade nej efter en dispyt angående avbetalningen på lånen. Trots att Fulham inte var intresserade fanns det andra som ville åt landområdet. Great Western Railway Company behövde mark att dumpa kol på och området vid Stamford Bridge var perfekt. Bröderna Mears var nära att sälja men Fredrick Parker, en kollega till Mears och en av de stora supportrarna till arenaförslaget, lyckades övertala dem att behålla marken och genomföra sin dröm. Bröderna Mears anlitade den erkänt duktige arenaarkitekten Archibald Leitch och lät honom rita om arenan. Det enda som fattades var ett lag som skulle spela på arenan. Mears tog problemet i egna händer och bildade en egen klubb.
Den 14 mars 1905 bildades den nya fotbollsklubben på puben The Rising Sun, nuvarande The Butchers Hook, på andra sidan Fulham Road, mittemot Stamford Bridge. Det enda problemet var att namnge den nya klubben. Arenan låg i Fulham, men det fanns redan ett lag men det namnet. Namn som Stamford Bridge FC, Kensington FC och London FC föreslogs men förkastades innan man slutligen kom fram till Chelsea FC.
Nästa uppdrag för Mears och Parker var att få in Chelsea i någon av de olika ligorna. Först försökte de hos Southern League men nekades plats efter vilda protester från Tottenham och Fulham. Istället satsade klubbledningen ännu högre. Satsningen lyckades och Chelsea valdes in i Football League Division Two, motsvarande dagens The Championship, utan att ha spelat en enda match.
Chelseas första match spelades den 2 september 1905, borta mot Stockport County. Tyvärr inledde Chelsea sin historia med en 1-0-förlust, men det skulle komma vinster, inte minst under klubbens andra århundrade. Den första hemmamatchen slutade dock bättre, Liverpool stod för motståndet i en träningsmatch som slutade 4-0 till de blåklädda. Ett par dagar senare kom Hull City på besök på Stamford Bridge. Chelseas vann sin första ligamatch på hemmaplan med 5-1. Hjälte för dagen var Jimmy Windridge som gjorde ett hattrick.
Chelseas lag anno 1905 innehöll bland andra den spelande tränaren, John Tait Robertson, med meriter från det skotska landslaget, och den enorme målvakten Willie ”Fatty” Foulke, Chelsea första storstjärna – i dubbel bemärkelse. Foulke, landslagsmålvakt i England och FA-cupvinnare med Sheffield United kom till Chelsea som 29-åring och vägde då hela 141 kilo. Anfallare som mötte Folke brukade säga att det var likt en solförmörkelse när han kom utrusande med utsträckta armar. När Foulke vaktade målet brukade Chelsea ställa ut små bollpojkar vi stolparna, i jämförelse med de späda bollpojkarna såg Foulke om möjligt ännu större ut. Legenden säger att bollpojkarna även installerades för att Foulke, på grund av sin vikt, inte orkade springa och hämta de bollar som sköts utanför målburen.
Historierna om Foulke är många. En av de bästa utspelar sig i samband med en bortamatch i Burton. Ett mål mat var uppdukat för alla spelare i hotellets matsal när Willie bestämde sig för att ta en tidig middag. När de övriga spelarna kom ner till hotellets matsal en stund senare var deras tallrikar redan rensade, Foulke hade ätit hela lagets måltider. Dagen efter spelades matchen mot Burton. Foulke räddade två straffar och den stackars straffmissaren i Burton förklarade att det inte fanns någon plats att slå bollen bredvid Foulke, han var tvungen att skjuta rätt på den gigantiske målvakten. Under Foulkes första, och enda, säsong i Chelsea höll han nollan i 17 av de 35 matcher han spelade och hade en stor del i den tredjeplats Chelsea lyckades nå under klubbens första säsong.
Chelsea blev av med sina största stjärnor redan sommaren 1906 när Willie Foulke och John Tait Robertson lämnade klubben. En ny hjälte anlände dock när George Hilsdon köptes från West Ham. Den giftige centertanken Hilsdon gjorde fem mål i sin debutmatch, en 9-2 vinst mot Glossop, Tait Robertsons nya klubb. Under sin första säsong i Chelseatröjan nätade Hilsdon 27 gånger och förde fram Chelsea till en andra plats i ligan som innebar uppflyttning till the Football League Division One.
Inför debutsäsongen i den högsta ligan, 1907-08, fick Chelsea en ny manager, David Calderhead, som kom att stanna i klubben i 27 år. Trots att Chelsea nu spelade mot svårare motstånd fortsatte Hilsdon att ösa in mål. 24 gånger nätade han i ligaspelet och gjorde dessutom sex mål i en och samma FA-cupmatch. Målfyrverkeriet från matchen mot Worksop är än idag klubbrekord vad gäller flest mål per match. Även i det engelska landslaget visade Hilsdon fin målform. På åtta landskamper satte han 14 baljor, det vill säga 1.75 mål per match. Ingen annan engelsman har någonsin varit i närheten av det målsnittet i landslaget.
Den första säsongen i den engelska fotbollens finrum slutade med en 13:e plats för Chelsea. Det följdes upp med en 11:e plats 1909 och en 19:e plats, som innebar nedflyttning, 1910. Chelsea var dock inte borta från högsta ligan länge, efter en tredje plats och missad uppflyttning med minsta marginal 1911 slutade man tvåa bakom Derby 1912 och var tillbaka i Division One. Det var Hilsdons sista säsong i Chelseatröjan. Han gjorde endast ett mål på hela säsongen och hade problem även vid sidan av planen. Alkoholen tog över livet och hans frus hälsa dalade, dessutom hade paret svåra finansiella problem. Hilsdon såldes tillbaka till West Ham där han fick fart på karriären igen. ”The Gatling Gun”, som Hilsdon kallades, gjorde 104 på 164 matcher för Chelsea. Idag finns han avbildad på en vindflöjel högst upp Stamford Bridges östra läktare.
Trots att Hilsdon nu spelade på andra sidan London fanns det gott om målfarliga anfallare på Stamford Bridge. Bob Whittingham gjorde 30 mål när Chelsea flyttades upp 1911/12. I laget fanns också Vivan Woodward, en av de bästa amatörerna någonsin i brittisk fotboll. Trots att han aldrig spelade fotboll professionellt blev han uttagen i det engelska landslaget.
Chelseas första icke-brittiska spelare var dansken Nils Middelboe som anlände sommaren 1913. Ett par månader innan Middelboes ankomst hade Chelsea, på lokalrivalen Arsenals bekostnad, undvikit nedflyttning med en enda placering. Den sista krigsfria säsongen, 1913/14, var betydligt mer lyckad för Chelsea. Laget nådde en åttonde plats i Division One, den högsta placeringen under klubbens första decennium.
Sammanfattning 1905-1914
Klubben bildas 1905: Bröderna Mears och Fredrick Parker bildar en ny fotbollsklubb sedan Fulham FC tackat nej till spel på Stamford Bridge. Den nya klubben får namnet Chelsea FC och blir invald i Football League II utan att sparka en enda boll.
Första säsongerna: Chelseas första säsong slutar med en tredjeplats i Division II. Den gigantiske målvakten Willie ”Fatty” Foulke och den spelande managern John Tait Robertson har stora delar i framgångarna. Under klubbens andra säsong gör George Hilsdon 27 mål och Chelsea flyttas upp till Division I. Efter tre säsonger i högsta ligan flyttas Chelsea ner igen.
Åren före första världskriget: 1912 är Chelsea tillbaka i fotbollens finrum efter att den nya anfallsstjärnan Bob Whittingham gjort 30 mål på en säsong. Dansken Nils Middelboe blir Chelseas första icke-brittiska spelare när han kommer till Chelsea 1913. Den sista säsongen innan kriget, 1913/1914, slutar Chelsea på åttonde plats i Division II, klubbens högsta placering under det första decenniet.
Källor: Boken “Chelsea – The 100-year history” av Brian Mears och Ian Macleay, Chelseafc.com, Wikipdeia.org, CFCHistory.co.uk.
