Varför flyga när man kan gå på vattnet
Vissa dagar i ens liv kommer man ihåg mer än andra. Det här var en sådan dag.
Idag för exakt två år sedan, den 22 juli 2006, sattes slutpunkten för en av de riktigt stora spelarkarriärerna i Arsenals historia. Iceman, Dennis Bergkamp, avtackades med en testimonial mellan Arsenal och Ajax. Samtidigt tog klubben ett stort kliv in i den internationella toppfotbollen då matchen blev den första som spelades på den nya hypermoderna hemmaarenan, Emirates Stadium, belägen bara någon kilometer från legendariska Highbury. Det här är min upplevelse av en magisk eftermiddag.
Varje gång jag är i London och ska se Arsenal spela vill jag vara på plats ute vid arenan långt innan avspark. Det ligger alltid en härlig känsla av förväntan i luften flera timmar innan själva matchen börjar. Lite ovant var det denna gång då jag fick gå i motsatt riktning från tunnelbanan jämfört med tidigare då man skulle till Highbury. Jag började med att gå ett varv runt den mäktiga nya arenan. Den kändes enorm. Jämfört med gamla, intima Highbury, som låg insprängd i bostadskvarteren, kändes Emirates som en gigantisk rymdfarkost i metall och betong. Det småregnade, så jag tog min tillflykt till närmaste pub för inför-matchen-öl. Ajax och Arsenals fans trivdes tillsammans och den vanliga rivaliteten mellan hemma- och bortalag saknades.
Så var det dags att gå in på arenan. Jag älskade det gamla, slitna och traditionstyngda Highbury. Det här var något helt annat. Jag fick nästan samma känsla som när jag första gången steg in i Peterskyrkan i Rom. Arenan kändes enorm, själv kände jag mig väldigt liten. Jag letade mig fram till min plats och hittade till min glädje ett litet presentpaket. Ett par minnesbroschyrer om Bergkamp i en plastpåse med hans autograf tryckt på, en flagga och en t-shirt som man ombads ta på sig låg utplacerade på varje stol. Allt eftersom arenan fylldes färgades den i rött, vitt och orange. Mycket snyggt, effektfullt och mäktigt. En liten ceremoni 45 minuter innan avspark markerade den officiella invigningen av Emirates Stadium. Strax före matchstart kom en matchvärd och meddelade min bänkgranne att hans kompis blivit utkastad för att han var för onykter. Ibland undrar man hur folk tänker.
Så var det äntligen dags för matchen. Till och med vädret insåg att detta var ett speciellt tillfälle, så regnet upphörde och solen tittade fram. Lagen marscherade in och sist ut kom dagens huvudperson tillsammans med sin familj. Jublet var enormt, även från Ajax-klacken, vilken satt precis nedanför mig. Första halvlek spelades mellan lagens dåvarande a-lag. Tyvärr hade de flesta av dem som spelat VM fortfarande semester, så särskilt Arsenal saknade många namnkunniga spelare. Hleb, Flamini och Cygan var förutom Bergkamp själv de enda med någorlunda a-lagsrutin. Ajax var mer ordinarie och innehöll spelare som Stam, Grygera, Heitinga, Sneijder och Huntelaar. Den sistnämnde blev historisk förste målskytt på Emirates då han i slutet av halvleken från nära håll slog in en volley förbi Poom som kommit in i Arsenals mål. Faktum var att Ajax kunde ha gjort ett till strax efter, men då gjorde Poom en fin räddning. Arsenals bästa chans var en chip av Bergkamp som dock gick strax över och ett hyfsat skott av Aliadière. Första halvleken lyckades tyvärr inte riktigt matcha inramningen, men den andra skulle bli desto bättre.
Under pausens sedvanliga toalettbesök upptäckte jag till min glädje att min biljett på Club Level, innebar fri dryck i pausen. Jag hamnade i intressant diskussion med några killar och höll på att missa presentationen av legenderna som skulle spela andra halvlek. Seaman, Dixon, Winterburn, Overmars, Petit, Vieira, Parlour, Wright och Henry var några av Arsenals legender och Ajax lag innehöll bland andra Van der Sar, bröderna de Boer, Rijkaard och Stefan Pettersson. Samtliga mottogs av stort jubel utom Ajax Edgar Davids. Så går det om man har det dåliga omdömet att spela för Spurs. Själv stod jag bara och njöt av att se alla gamla legender samlade på samma plan. Höra Vieiras sång och ”Ian Wright-Wright-Wright” kan man inte göra för många gånger.
Trots att det gått några år sedan de spelat toppfotboll såg de flesta mycket vältränade ut. Overmars visade att speeden fanns kvar i benen och rundade Winter, men lyckades inte överlista Van der Sar. Istället blev det Henry som kvitterade på en fin passning från Dixon. Davids hamnade i händelsernas centrum då han rundade Seaman och skulle slå bollen i tomt mål. Då dök Grimandi upp och drog elegant omkull holländaren med ett grepp som Ara Abrahamian skulle varit stolt över. Domaren dömde straff och fram klev Ronald de Boer. Straffen gick högt över, men någon besvikelse syntes inte i holländarens ansikte. Tvärtom såg man ett litet leende i mungipan då han sprang därifrån. Snyggt!
Med tio minuter kvar kom en av dagens stora höjdpunkter. Helt oannonserat bytte Ajax in två av historiens bästa fotbollsspelare. Johan Cruyff och Marco van Basten. Själv fick jag rysningar i hela kroppen, ställde mig upp och bara skrek rakt ut i ren lycka. Vilket bevis för vilken stor fotbollsspelare Dennis Bergkamp var! Cruyff spelade inte många minuter, men van Basten hann visa att takterna fortfarande satt i. Han grundlurade Steve Bould och tvingade Alex Manninger till en svettig enhandsräddning.
Alla försökte nu spela fram Bergkamp för att han skulle få avgöra, men efter att Ian Wright träffat gaveln blev det blev Kanu som med en tåpaj via Stam gjorde 2-1. I matchens sista sekund blev så Bergkamp frispelad. Skottet fastnade tyvärr på målvakten Menzos ben och han bad närmast om ursäkt för att han räddat. Direkt efteråt blåste domaren för full tid.
Efter matchen tackades Bergkamp av både Arsenals ordförande Hill-Wood och Ajax styrelse. Avskedstal och ärevarv tillsammans med familjen ackompanjerat av fanfarer och fyrverkerier avslutade föreställningen. När Henry och Vieira lyfte upp Bergkamp och bar honom i guldstol får jag erkänna att tårarna inte var långt borta.
Precis när jag till sist skulle gå upptäckte jag att den utkastade bänkgrannens ”presentkit” låg kvar på hans stol. Så enkelt löste jag redaktör Falks 40-årspresent. Häpp!
Mycket har sagts om Dennis Bergkamp och jag kan bara instämma i alla lovord. I min värld tillhör han historiens bästa spelare. Han platsar bland killar som Pelé, Maradona, Beckenbauer, Cruyff och van Basten. Under sina elva år i Arsenal gav han mig många oförglömliga stunder med sin bländande teknik, fantastiska speluppfattning och enorma förmåga att göra vackra mål. På väg ut från Emirates hade någon satt upp en banderoll som säger mycket om Dennis Bergkamp. Det stod ”WHY FLY WHEN YOU CAN WALK ON WATER”.
Tack för allt, lycka till och hoppas du kommer tillbaka till Arsenal på något sätt Dennis! Du har för alltid en speciell plats i mitt hjärta och jag är så glad att jag fick uppleva din sista föreställning och delta i hyllningarna.
