Några ord till vår ordförandes försvar
Tottenhams klubbledning har fått hård kritik efter försäljningen av Dimitar Berbatov. Det är fullt förståeligt, men kritiken är likväl obefogad
Idag råder lugnet efter stormen. Vad som sannolikt utgjorde historiens mest spektakulära transferdag är över och Spurs är en av de klubbar som påverkades mest. Om Dimitar Berbatov stod i fokus igår så har uppmärksamheten i Spurskretsar nu vänts mot klubbens ordförande Daniel Levy. Och det är knappast någon nådig behandling han får på allehanda forum och hemsidor. Om man filtrerar bort alla svordomar och irrelevanta invändningar går kritiken att koncentrera till denna bistra anklagelse: Tottenham Hotspur har under Daniel Levys ledning utvecklats till en säljande klubb, som finner sig i att köras över av storklubbarna.
Kritiken är allvarlig, men i mina ögon inte alls rättvis. Men för att kunna diskutera Berbatovaffären är det på sin plats med en historisk tillbakablick. Här är några namn: Chris Armstrong, Chris Perry, Tim Sherwood, Sergei Rebrov, Ben Thatcher, Christian Ziege, Goran Bunjevcevic. Listan kan göras längre, men den röda tråden borde stå klar. De nyss nämnda spelarna har en sak gemensamt. Alla har inhandlats av Spurs för dyra pengar. Alla har också gjort en tämligen medioker insats i den liljevita tröjan innan de efter några år sålts för en spottstyver eller lämnat klubben gratis. Det var nämligen så Tottenhams spelaraffärer brukade se ut en gång i tiden.
Sedan Levy tog över som ordförande i februari 2001 har klubben fortfarande gjort en del riktiga felköp. Få yiddos är glada över värvningar som Helder Postiga, Andy Reid, Grzegorz Rasiak och Younes Kaboul. Att inte alla spelare lyckas hör till. Men två saker har förändrats. Man har blivit bättre på att minimera förlusterna – klubben har till och med gjort vinst på tveksamma köp som Mido och Calum Davenport. Men framförallt har man lyckats värva ett antal riktigt bra spelare, ofta till rena fyndpriserna. Lirare som Robbie Keane, Michael Carrick och Aaron Lennon har starkt bidragit till klubbens framsteg, och ingen av dem var egentligen särskilt dyr.
Framgången har tyvärr ett pris. Den innebär att storklubbarna får upp ögonen för våra spelare. 1997 köpte United Teddy Sheringham. Sedan dröjde det nästan tio år innan en storklubb betalade pengar för en Spursspelare igen. Under den tiden var vi helt enkelt för dåliga för att de skulle bry sig om våra spelare. Det säger en del om klubbens utveckling under 2000-talet.
Men tillbaka till Berbatov. Alla visste om att han ville till United. Han hade flera år kvar på kontraktet och Spurs hade kunnat tvinga kvar honom mot hans vilja. Men vad hade det lett till? Jo, att vår bäste spelare blivit en vandrande oroshärd med både hjärta och tankar någon annanstans. Och när nästa transferfönster närmat sig hade situationen blossat upp igen. Berbatov var tvungen att gå. Levys mål var att få så bra betalt som möjligt. United bjöd omkring £20m för några veckor sedan. Vi hade kunnat tacka ja med mössan i hand. Kanske hade det lett till arbetsro och en bättre säsongsinledning. Kanske inte. Oavsett vilket hade det skickat ut budskapet att våra spelare finns tillgängliga för reapris.
Levy valde en annan väg. Han lät United förstå exakt hur mycket klubben ville ha för Berbatov, och att det inte skulle bli någon deal om man inte hostade upp pengarna. Igår kväll kom rapporter om att United hade kommit överrens om kontrakt samt genomfört en läkarundersökning med Berbatov – trots att man inte fått Spurs tillåtelse att tala med spelaren. Jag tror inte ens att United skulle genomföra en sådan flagrant regelöverträdelse, men egentligen spelar det ingen roll. Allt tal om att anmäla klubben för sitt rävspel har sannolikt varit ett spel för galleriet. Levy vet nämligen något som vissa vägrar inse: Det är pengarna som styr den här världen. Vad skulle förbundet eller ligan kunna göra för Spurs? Ge klubben bonuspoäng? Ge United minuspoäng? Degradera United? Inget sådant kommer att hända. Tevezaffären häromåret – då det verkligen var ett solklart fall av regelvidrigheter – visade vad som gäller. Istället för att anmäla och behöva förlita sig på tredjepart tog Levy saken i egna händer, och hans budskap till omvärlden är glasklart:
Ni kan trixa och greja bäst ni vill, men vill ni ha våra spelare så är det bara att ordna fram den summa vi begär.
(Att Spurs sedan aldrig lär nå Champions League så länge vi säljer våra bästa spelare är ett bra ämne för en annan krönika. Poängen är hursomhelst att det inte så mycket beror på klubbens agerande som på de ojämlika förutsättningarna.)
