Reserapport: Premiär i Leicester
League One-premiären mot MK Dons och Ligacupmatchen mot Stockport County var två matcher som hann bevittnas.
Lånar Colchester-sidans koncept:
Datum: 6 augusti – 13 augusti
Matcher:
League One - Leicester City – MK Dons 2-0
Träningsmatch – Tottenham Hotspur – AS Roma 5-0
Carling Cup (1st round) – Leicester City – Stockport 1-0
I oktober förra året resedebuterade jag och kompisen när vi tog oss till Ligacupmatchen mot Chelsea i London. Nio månader senare kände vi oss redo att åka över igen – den här gången tog vi med oss ytterligare en resekamrat och vi passade också på att besöka staden Leicester.
När Ryanair har förmånligt prissatta biljetter uppe för försäljning, och dessa sammanfaller med planerade resedatum, gäller det att handla snabbt. Därför bokade vi resan redan ett par veckor innan lottningen av League One skulle äga rum. Lite av en chansning eftersom vi återigen valde att ha London som bas, vi ville ogärna få Carlisle borta, men samtidigt åker fotbollsfans över hela landet för att se favoritlaget så det vore ingen omöjlighet heller. Nu föll lotten på MK Dons på hemmaplan – bra.
Onsdag
Tåget ned till Stockholm i vanlig ordning där vi flanerade runt staden innan flygbussen avgick mot Skavsta. Punkligt flyg från Ryanairs sida innebar att vi landade vid 23.00 på Stansted.
Än en gång hade vi bestämt oss för att spara in några pund och lade beslag på ett par av de många kvadratmeter stengolv som vi hade till förfogande. Natten blev därefter – fem, sex timmar sömn på de två första nätterna är knappast optimal uppladdning inför en vecka i London, men vi var förstås ändå laddade när vi var på väg in till de centrala delarna av huvudstaden.
Torsdag/fredag
Det första vi gjorde när vi anlände på Victoria var att köpa Oyster cards för tunnelbana och buss. Dessa skulle bli frekvent använda under veckan och om inte kortet hade haft en maxgräns på £4.80 varje dag hade räkningen blivit betydligt större.
Vårt hostel låg nämligen i Kensal Green i zone 2 i västra London. Hostel är förresten mycket sagt; ett råtthål bokstavligt talat (visst sprang det omkring en och annan gnagare där inne även om vi förskonades synen) som bestod av en risig bar i nedervåningen. Ah well – ska man spara så ska man.
Torsdag och fredag bestod av ungefär samma sak i form av shopping och allmän sightseeing, bland annat på Harrods. Förra gången stannade vi bara två dagar vilket betydde att vi nu betade av de största besöksmålen en efter en. Vi tog också en tur ut till Wembley igen.
Lördag
Lördag var matchdag förstås. Tåget gick 9.25 från St Pancras International, en av få tider vi hade att passa under veckan och troligen den viktigaste. Om vi missade tåget? Naturligtvis. Redan när vi tog tuben från Kensal Green märkte vi att vi hade bråttom och vid tågbytet på Oxford Circus sprang vi som tokar för att hinna – bara för att mötas av reparationsarbete på Victoria line. Snabbt upp för en buss, men den delen av London var outforskad för oss och vi var en halvtimme sena när vi störtade in på stationen.
I biljettkassan lyckades vi tjata till oss nya biljetter till ett tåg 10.25. Lyckligtvis gratis, annars hade det kunnat bli en kostsam historia. Vi är National Rail evigt tacksamma.
I Leicester mötte vi upp med ett par vänner som vi träffade på i höstas. Chris, bosatt i Nottingham av någon outgrundlig anledning, och jag har haft bra kontakt över Internet sedan dess och han hade fixat en stadium tour när vi kom fram vid 1-tiden. Dessförinnan hade vi poserat med Steve Howard utanför arenan.
Peter Jones, supporteransvarig och före detta Premier League-domare, mötte oss utanför entrén. Tillsammans med en annan svensk familj (pappan engelsman) fick vi en privat guidning av Walkers; i spelargången, upp på hedersläktaren och in i arenans inre utrymmen. Överallt blev vi väl mottagna och det var som Jones sa: ”We’re a friendly club, we’re just not very good at football”.
Höjdpunkten var förstås att träffa och skaka hand med Milan Mandaric som var artig och önskade oss en trevlig vistelse i Leicester. Vi råkade även på Lee Hoos, VD, och domaren för dagen, Tony Bates.
Det dröjde bara 23 minuter in i matchen innan samme Bates blåste straff för Matty Fryatt. Platserna vi hade var på The Kop, ganska högt upp men med fin översikt. Walkers Stadium kan för övrigt skryta med bra sikt från alla platser i arenan, det finns ingenting som skymmer.
Matchen som sådan slutade ju 2-0 och den intresserade kan läsa en matchrapport under fliken ”Nyheter”.
Efter matchen träffade vi Bob som hade guidat oss genom London under vår senaste resa. Nu ledde han oss tillbaka till tågstationen, men vi hade en timme att slå ihjäl innan tåget gick vi och inspekterade Leicester stad som hastigast. Trist väder, stängningsdags för affärerna och i princip alla på fotboll innebar ett mer än måttligt dött centrum, men riktigt kul att se omgivningarna som man har hört en del om.
På tåget hem satt två Derby-fans och en Doncaster-supporter och diskuterade fotboll. Naturligtvis tjuvlyssnade jag och stack även in med Leicesters resultat när tillfälle gavs. Strax före avstigning kom rapporter om att St Pancras International hade utrymts. Varför fick vi inte veta – troligtvis någon form av bombhot – men det innebar bussresa till Leicester Square där vi åt innan det var dags att åka hem och sova.
Söndag
På söndagen stod fotboll på agendan igen – Tottenham mot Roma, men först lite shopping. När någon timme återstod till avspark insåg vi att eftersom ingen av oss varit i närheten av White Hart Lane förut, än mindre visste vilken väg vi skulle ta dit, skulle vi kanske behöva en större tidsmarginal än planerat. Mina vänner prioriterade lunch på Pizza Hut medan jag skippade mat och började ta mig mot WHL i stället. Det skulle visa sig vara ett klokt beslut; tre minuter in i matchen satte jag mig på västra långsidan samtidigt som hemmadebuterande David Bentley var i färd med att slå en frispark. Den gick förstås in och minuten senare ökade Darren Bent på till 2-0. Valet mellan fotboll och föda bör vara enkelt; det fick mina reskamrater, som kom insläntrandes efter 25 minuter, bittert erfara.
När matchen var över stannade vi kvar inne i White Hart Lane och väntade. Vi satt där i säkert 45 minuter och till slut var det bara vi och journalisterna kvar. När Oskar Jansson, som hoppade in i Spurs mål med kvarten kvar, kom gåendes hojtade vi till på svenska och fick tummen upp i utbyte.
Måndag
Måndag var ytterligare en shopping- och sightseeingdag för de andra, själv åkte jag ut till Emirates Stadium/Highbury och kikade. Gick ett varv runt nybyggda Emirates som såg imponerande ut från utsidan, säkerligen många gånger bättre inuti.
Kvällen tillbringade vi på teatern och Monthy Python som sattes upp. Helt klart godkänd; antalet föreställningar som håller låg kvalitet på West End är troligen är lätträknade.
Tisdag
På tisdagen skulle jag ta mig upp till Leicester för Ligacupmatchen mot Stockport. Vi hade bestämt att Bob skulle hämta upp mig vid Bromley-by-Bow vid tvåtiden och för att döda ett par timmar hoppade jag av vid Upton Park som låg ett par stationer därifrån. Jag började gå längs Green Street, känd från filmen Green Street Hooligans, och kom till slut fram till Upton Park, West Hams hemmaarena. En dörr till planen stod öppen så jag såg min chans och gick och knäppte ett par bilder. Tillbaka på Green Street åt jag, fish and chips, på ett lunchställe strax bredvid stationen.
Bob hämtade upp mig och vi körde till Leicester (kul att se lite brittiskt landskap och alla vägskyltar som man förknippar med fotbollslag!), käkade på KFC och begav oss sedan mot arenan i god tid. Kollade in i shopen igen och satte oss sedan för att vänta på matchen. Bara en sektion av arenan, West Stand (en av långsidorna, var öppen och publiktrycket var förstås inte där, men det var trevligt ändå.
1-0 blev det efter en tidig frilägesutvisning och ett mål i första halvleken av Steve Howard. Desto tråkigare att se var Joe Mattocks skada som han ännu inte har återhämtat sig ifrån.
Onsdag
Kom hem någon gång efter midnatt till hostellet och då vår flygbuss skulle gå vid 5-tiden och vi skulle vara tvunga att gå upp ännu tidigare för att vara på säkra sidan tänkte vi stanna uppe för att inte riskera att försova oss. Planerna lades ned vid 02.00 och vi fick en timmes sömn. Dessutom lyckades vi hitta och hinna med flygbussen i tid, inte alltför lätt när nattbussarna går ett par gånger i timmen och hjärnan är ur funktion på grund av sömnbrist.
Skönt att vara tillbaka på svensk mark och till slut också hemma, men en rolig resa var det sannerligen. Otroligt att se det varma mottagandet vi fick av klubben och två segrar var förstås riktigt kul. Det kommer att bli många resor till Leicester i framtiden.
Kolla in bildspelet för bilder!
