Reseberättelse från Kites
Wolves-Burnley 8 november 2008
Efter att flitigt ha kryssat i almanackan var det så dags att äntligen bege sig till "Top of the League"-staden Wolverhampton för min första hemmamatch någonsin! Enligt vissa i SwedeWolves så räknas ju inte pre-season matcherna på samma sätt ;-) dessutom frös ju årets medlemsmatch inne av kända skäl och vi fick hålla tillgodo med damlagsmatchen i Derby.
Det var verkligen riktigt nervöst och jag kände ett stort ansvar när jag satte mig på tåget till Nyköping...skulle jag och Myckle kunna kalla oss för "Winning Wolves" på lördag eftermiddag och skulle jag kunna motstå frestelsen att ta tåget till Coventry istället? Ja, det var tankar som rörde sig i huvudet på mig när jag intog min första öl (Carlsberg) på flygplatsen. Visst, Burnley skulle "bara" vara tre poäng men riktigt säker kunde man ju inte vara eftersom det här är "Läskeblaskligan" där alla kan slå alla. Skönt var det emellertid att lämna höstrusket och hockeyeländet bakom sig för helgen.
Efter en förvånansvärt oskakig resa (och peppad av hockeypolarns speciella katastroflandningsstatistik) med Ryan Air landade vi så i Birmingham. Det första jag gjorde var att styra stegen mot en affär och inhandla 2 påsar vinägerchips och KitKat Peanut. ja, det var inte läge för nån Victoria Beckham-kost under denna helg helt klart. Väl på flygplatsen träffad vi på två trevliga Wolvessupporters från Stockholm (nåja, en var faktiskt Burnleyfan) och tog tåget till Wolverhampton. Ingen verkade ta anstöt av min Wolveshalsduk så resan gick smärtfritt till Wolvo där vi checkade in på våra respektive hotell. Det kändes som att vara hemma igen!
Kvällen tillbringades på Jivan's där vi efter viss förvirring lyckades få maten på bordet. Jag hade fortfarande på mig halsduken med SwedeWolves-märket och kom snart i samspråk med lite trevliga engelsmän. Det är sånt jag gillar med dessa fotbollsresor; det är lätt att prat med folk som oftast blir vänligt inställda när de hör att man kommer från Sverige och vill gärna veta varför man håller på Wolves. Det märks att invånarna i Wolverhampton är stolta över sitt lag och älskar att diskutera kring detta ämne. Sedan är det ju helt underbart med engelsk humor tycker jag...ja, då känner i alla fall jag att nån förstår mina skämt. Tilläggas kan att det blev några öl (Banks's och nån indisk sort) innan kvällen var slut..det kommer jag bestämt ihåg...eller hur Myckle?! Jo, just det..."Bandykaffet" glömde vi inte bort heller...denna unika tradition. Skönt att man slapp höra technomusik på Combermere, här var det 60-tal som gällde.
Matchdagen inleddes med att den morgonpigge Myckle (som inte behövde sminka sig) knallade iväg och inhandlade våra matchbiljetter. Våra platser fanns på Steve Bull Stand, hurra! Myckle hann också med att visa några mycket anrika matchbiljetter från bl a 1969...väldigt intressant att höra andra som har varit med längre berätta om sina Wolvesminnen. Förmiddagen fortsatte jag med lite uppladdning på Tap kl.10.15, det har jag hört ska ge pluspoäng;-) sedan promenerade jag en tur på stan i sällskap med en flottig munk, fish'n'chips, lite mer öl och M&Ms. Men gjorde det kloka beslutet att också insupa lite kultur på Wolverhamptons mycket fina konstmuseeum som hade gratis entré. Bl a såg jag en utställning om popart innan jag begav mig av till Great Western i solskenet för lite mer öl...pust. Vid det här laget kände jag mig på mycket bra humör och förstod åt vilket håll matchen pekade.
Efter lite flottiga chips och korv av skumt ursprung var det dags att inta platserna på Molli tillsammans med ca 23 700 andra. Den tillresta Burnleyklacken var faktiskt också ganska stor...uppåt 1500 clarets. Efter lite sedvanlig stretching och bollande samt Wolfievinkningar så var matchen igång. I was dead excited särskilt med tanke på att min absoluta favorit Kightly sprang som ett jehu och var hetare än hetast just den dagen. Två mål, hög stämning på läktarna och jag hade glädjetårar i ögonen. Kanske hade McCarthy alias vår Super-Mick hörsammat mina böner från Skottland och berättat för spelarna om vår innerliga längtan efter PL?! Ja, det verkade så för det var anfall i hundra knyck. Kanske var det därför som det blev lite träffar i trävirket då avsluten inte var så precisa...men hur som helst så kunde vi andas ut och ro hem samtliga pinnar.
Kvällen fortsatte sedan på puben bredvid Britannia där jag blev bjuden på några fler öl av överlyckliga supportrar. Det skålades och sjöngs högt när vi hörde att den flyktade Robbie Keane scorat mot "fångdräkterna"! Därefter var det dags för middag tillsammans med stockholmsresenärena samt några från "metropolen" Örebro. Mycket gemytligt och kul att ha lite post-matchbanter men den här gången blev det inga fler öl för mig som gick nöjd och glad och la mig på hotellet medan de andra fortsatte ut i natten. Allt som allt en underbar helg. There's always next season...men kanske denna gång i PL?
// Kites
