Om ett besök i Derby
Möte med Derbylegend på Pride Park
Att besöka Derby och försöka beskriva hur roligt det är, är svårt, men är det någonstans det borde gå att förklara så är det på denna sidan. Vanligt folk skakar på huvudet eller skrattar när man berättar om sina resor till Derby...
70-talet
När jag började heja på The Rams 1972 var jag åtta år gammal och började ganska snabbt samla bilder på Derbyspelare. ”Shoot” och ”Goal” hette de engelska fotbollstidningarna, som flitigt lästes – eller rättare sagt tittades i - i en speciell tobaksaffär som förde dessa journaler.
Innehavaren var snäll nog att låta mig bläddra i dem innan jag bestämde mig för om köp skulle ske eller ej. Ingen bild på Derbyspelare gjorde att det heller inte blev något köp. Vid de här snabb-bläddringarna var det så klart baggen-emblemet min blick sökte och blev väldigt skicklig på att snabbt urskilja bland all information.
Känslan när märket dök upp var nåt liknande den som en orienterare upplever, när en skärm hittas i skogen eller den som en som metare upplever, när flötet plötsligt är lite under vattenytan – en skön bingokänsla.
Engelska fotbollsspelare och Derbyspelare var något man såg ibland på lördagar på TV. Någon gång följde jag matcher som gick ”off-tipsextra-season” via en knastrig BBC-radiosändning. Annars fick man ju vackert vänta till dagen efter för att läsa i tidningen hur det gick. Det låter som stenåldern när man berättar det för barn idag. Det var heller inte vanligt förekommande att folk åkte på fotbollsresor. Det fanns inte ens i sinnesvärlden att man skulle få se Derby i verkligheten och hela den här svårtillgängligheten gjorde att allt blev mer mytomspunnet på något vis.
Kanske en del nu börjar förstå en del av den känslan jag upplever när jag knallar omkring i Derby och det dyker upp lite baggar här och där. Jag njuter bara av känslan att veta att jag är i Derby, för inne i stan märks det faktiskt inte så mycket som man kan tro att man vandrar på ”helig mark”.
Engelska språket räcker dock för att jag ska tänka på fotboll och bara vetskapen om att man kommer att besöka Pride Park och Derbyshopen gör att man mår bra. I shopen poppar den gamla bingokänslan runt konstant och det är kanske tur att priserna är höga, för annars hade man väl köpt hela butiken. Min nota vid detta senaste besöket stannade runt 2000 kr…
Matchdags
När vi – jag, Tobbe och Janne – skulle på Norwich-matchen valde vi att promenera. Det tar bara ca 20 minuter att ta sig från vårt stam-guesthouse (har bott där två gånger i alla fall…) till stadion. Det är alltid en mäktig känsla när man kommit så nära att Pride Park tornar upp sig framför en. Särskilt är det ju den där baggen i jättestorlek som värmer.
Värme var det annars inte gott om denna tisdagskväll, men jag var förberedd och hade fyra tröjlager under min vindjacka! Självklart var den nya Derbytröjan ett av dessa lager. Den syntes inte, men känslan att ha den på var viktig.
Redan kl 18.40, över en timme före matchstart, var vi utanför Pride Park. Jag hade inte tålamod att invänta Ron Stevenson, vilket Tobbe och Janne gjorde. Ron finns alltid vid
Derbyshopen utanför Pride Park 45 minuter före matchstart, för att byta några ord med fans från när och fjärran. ”Toyota West Stand” stod det på biljetterna vi fick (!) av Tom Glick, Chief Executive i Derby.
Tobbe, Janne och Tom Glick på hans kontor inne på Pride Park.
Jag valde rätt ingång och var nöjd att jag inte heller denna gång blev stoppad på grund av min videokamera. Det är inte tillåtet att filma därinne, men de verkar inte så hårda med den regeln.
Uppvärmning
Känslan när man knallar de sista trappstegen upp och den enorma gröna mattan och jättelika stadion öppnar upp sig för en är imponerande. En timme före matchstart kan man också se att färgerna på sätena på läktaren rakt över bildar ”THE RAMS” och sätena på kortändarna bildar ”DERBY”.
Spelarna hade ännu inte kommit ut för uppvärmning, så jag försökte leta upp våra platser, vilket inte vara helt enkelt. Till slut visade det sig att vi skulle sitta på pressläktaren! Helt perfekta platser där man hade perfekt sikt på hela planen.
Jag knallade ner igen på den relativt folktomma läktaren och siktade mot spelaringången, där några autografjägare stod och väntade. Nästan framme dök plötsligt en figur med ett välbekant ansikte upp framför mig och killen sa ”cheers” till mig. Det var Giles Barnes!
Jag träffade honom när vi var på Moor Farm för två år sedan, men tror dock inte att han har så gott minne att det var därför han hälsade. Jag var på vippen att gå tillbaka och börja prata med honom och fråga om när han kommer tillbaka, men insåg att det var en föga fyndig fråga och innan jag funderat vidare var han borta.
Jag fortsatte ner till spelaringången och fick se Arturo Lupoli i kostym skriva autografer. Italienaren spelar ju numera för Norwich, men denna gången var han alltså inte ens på bänken.
Snart strömmade spelarna in, men då hade faktiskt Bywater varit in och värmt ensam en bra stund. Många av Derbyspelarna är fortfarande relativt nya, så på nära håll känner man inte igen dem lika bra som på långt håll, när de är i position och ibland med tröjnumret synligt. Under uppvärmningen stod jag längst ner, precis vid planen och lade t ex märke till hur kort Albrechtsen är. På TV ger han ju intrycket av att vara en rese i försvaret.
En legend
Tobbe och Janne anslöt och vi stod kvar en stund där nere och kollade på uppvärmningen och försökte gissa startelvan. Efter en stund var det dags att inta våra pressläktarplatser. Raden var tom de 6-7 platserna före våra nummer, så när jag upptäckte att det satt en man med headset, papper, program och kaffekopp just på min plats, så satte vi oss helt enkelt ett hack till vänster.
Journalisten på min plats verkade vara radiobisittare till mannen innanför honom, märkte jag när matchen drog igång. Jag tyckte det var något bekant över min granne och jag kunde inte släppa det trots att Derby tog ledningen redan efter 14 minuter. Ett typiskt Paul Green-mål, precis som Tobbe förutspått i sin på Derbys bibliotek hastigt ihopskrivna förhandsrapport.
- ”Roger Davies!" skrek jag plötsligt i Tobbes öra. "Det kan vara Roger Davies som sitter bredvid mig!”
För de yngre supportrarna kan jag berätta att Roger Davies var en lång, gänglig center, som fanns med i truppen redan vid Derbys första ligaguld -72 och var bofast i laget vid det andra -75. Han hade mycket bra näsa för var målet fanns och gjorde bl a alla fem målen i en minnesvärd 5-0-seger mot Luton en gång.
Under resten av halvleken smyglyssnade jag ofta på mina båda bänkgrannar (inte Tobbe och Janne då) för att bli säker på vad jag anade. Hulse gjorde 2-0 efter en halvtimme och Derby dominerade matchen fullständigt och borde punkterat tillställningen redan i första halvlek.
Paussnack
När domaren blåste för halvtid sneglade jag på Mr Davies, som jag nu var helt säker på att det var och när han la av sig lurarna och inte såg ut att ha någon brådska, så stack jag fram handen och frågade om jag fick hälsa på honom.
Han visade sig vara mycket trevlig och hade inget emot att prata gamla fotbollsminnen. Jag förklarade hur stor engelsk fotboll var i Sverige på 70-talet tack vare Tipsextra och att jag sett honom i många TV-matcher som liten.
På tal om 5-0-vinsten mot Luton så frågade Tobbe om det var en skröna att dåvarande managern Dave Mackay i efterföljande intervjuer sagt att ”hade det varit Roger Davies dag så hade han gjort sju eller åtta mål”. Davies sa att det faktiskt stämde för han hade fått två mål, utöver de fem, bortdömda plus missat två heta chanser!
Andra halvlek
Vi satt och njöt under andra halvlek för det är inte varje dag man känner att Derby har en stabil ledning. När plötsligt Norwich reducerade och Derby därefter visade tydliga nervositetstecken var vi mycket rädda för att råka på en snöplig poängsumpning igen.
Den första matchen vi såg på resan slutade ju nämligen 1-1 borta mot Coventry efter att hemmalaget kvitterat i 90:e minuten efter en utebliven frispark och ett felaktigt dömt inkast i momentet tidigare.
När Norwichs lån Leroy Lita plötsligt kom helt fri med Bywater så högg det hårt i hjärtat, men hans skott var för vekt och efter detta tog Derby åter tag i spelet. In kom Kazmierczak istället för Teale. Polacken hade varit bedrövlig i Coventrymatchen och hans första bollkontakt mot Norwich blev en fruktansvärd snedträff, som fick publiken att unisont gapskratta. Döm om vår förvåning, när just Kazmierczak bara minuterna senare blev den som punkterade matchen!
När vi knallade hemåt kände jag mig otroligt nöjd – en 3-1 seger, en bagge på bröstet, Pride Park-baggen bakom ryggen och en Derbylegend i mobilens fotogalleri. Vad kan man mer begära av ett besök i Derby?
Nedtecknat av Ola Carleke
