Resereportage: ''They Call Me The Wanderer''
Att få bevittna Premier League fotboll på plats är något som varje inbiten fotbollssupporter måste prova någon gång. Jag hade den gångna helgen möjligheten att få bevittna Bolton - Chelsea samt Everton - Aston Villa på plats i England. Huvudfokus låg självklart på den första matchen!
Resan till Manchester startade på tidig fredagmorgon och avslutades på eftermiddagen samma dag. Flygresa till Manchester utan några problem, och därefter transport till stan och sen incheckning på hotellet. Därefter en rundvandring för att bekanta sig lite med stan, och sen tillbaka till hotellet framåt kvällning. Vad jag och mitt resesällskap ganska snabbt upptäckte var att SkySports är en tv-kanal som man gärna hade haft själv där hemma. Man vevar sportsändningar stup i kvarten, med betoning på fotboll. Självklart blir nyheterna repeterade, men titt som tätt dyker det upp något nytt och man håller sig väl uppdaterad. Efter en del tv-tittande blev det sömn, tröttheten efter en dag på resande fot började ta ut sin rätt och dessutom var det en stor dag dagen efter.
På lördagmorgon blev det en typisk engelsk frukost på hotellet innan det var dags att ge sig av mot tågstationen i Manchester som heter Manchester Piccadilly. Därifrån skulle jag sedan ta mig till Bolton. Köpte en biljett till en station som heter Horwich Parkway, och som ligger alldeles intill arenan. Tågresan ut gick på ungefär en halvtimme, och man passerade genom Bolton stad och fick där bekräftat att Bolton är en ganska typisk engelsk industristad. När jag såväl anlände till Horwich Parkway var klockan närmare tolv, och jag bestämde mig för att söka upp en pub. Sedan tidigare visste jag att en pub vid namn ''Scotts'' skulle ligga i anslutning till Reebok Stadium, och jag tog mig dit med hjälp av guidning av två trevliga äldre herrar. Utanför puben fick jag visa upp min matchbiljett som en slags bekräftelse på att jag var en Bolton supporter. Väl inne på puben förstod jag direkt att jag var ute lite väl tidigt, så jag slog mig ner med en pint och väntade in matchen Fulham - Manchester City på storbildstvn. Allteftersom klockan tickade mot ett började folk ramla in, och puben fylldes på. Vid två tiden var puben fullbesatt och jag pratade fotboll med några trevliga Boltonbor. Den allmänna uppfattningen som rådde var att Johan Elmander äntligen verkade ha kommit igång, att dagens drabbning mot Chelsea skulle bli tuff, att Gary Megson kanske inte var rätt person att leda Bolton-skutan samt att det var bättre förr. Ungefär som vanligt alltså. När klockan närmade sig halv tre var det så dags att ge sig av mot Reebok Stadium.
Jag gick runt Reebok Stadium och var allmänt lycklig över att vara på plats, och tittade på alla Bolton supportrar som rörde sig där. Som svensk Bolton supporter är man inte precis bortskämd med att ha en massa likasinnade supportrar omkring sig, och det här kändes riktigt kul. Jag gick in på läktaren jag skulle sitta på, Nat Lofthouse Stand, och gick upp på övre etaget. När jag väl hittat min plats var uppvärmningen nästan avslutad och arenan började fyllas på. Strax innan klockan tre engelsk tid rullades så Status Quos gamla dänga ''The Wanderer'' igång, och folk reste sig upp och stämde upp i sångtexten ''They Call Me The Wanderer..'', och när trycket var som bäst äntrade spelarna plan. Speakern hälsade dagens lag och domare välkomna och Bolton supportrarna körde igång sin klassiska ''We're the one and only Wanderers''-sång som ekade över arenan. Stämningen var på det hela taget förväntningsfull, och många hade nog förhoppningar om att hemmalaget skulle kunna lugga Chelsea på en poäng. Efter tjugo minuter visste alla närvarande att så inte skulle bli fallet. Två Chelsea mål genom Nicolas Anelka (släkten är värst) och Deco förstörde eftermiddagen för våra vita krigare. När väl första halvlek var över kändes det nästan som en lättnad, och Bolton hade inte förmått att skapa mer än ett par halvchanser. Förhoppningarna inför andra halvlek var således inte speciellt stora.
Till andra halvlek kom Bolton ut som ett nytt lag. Fabrice Muamba (ingen lyckad eftermiddag) byttes ut mot Ricardo Gardner och vips blev det lite fart. Att inte Megson startat med honom är ett mysterium efter dennes senaste insatser. Hur som helst så började Bolton äntligen skapa lite. Johan Elmander klev fram och hade ett par hyggliga lägen, och kunde med lite tur fått med sig en straff. Från min position var det dock svårt att se om det var handboll eller ej. Bolton hade en del hörnor som kunde resulterat i något, och närmast kom Gary Cahill med en nick som Peter Cech med viss möda räddade, och en retur som Gavin McCann (dagens bästa hemmaspelare) akrobatiskt försökte få på mål men misslyckades med. Chelsea skapade en hel del vassa kontringslägen och kunde med lite tur fullständigt punkterat matchen. När Howard Webb blåste för full tid stod resultatet 0-2 sig, vilket var helt rättvist. Hemmaspelarna applåderades av publiken trots förlusten och stämningen var bra, medans någon i korridorren på väg ut knorrade att ''Mustapha Riga måste få chansen snart''. Jag kan hålla med.
Efter matchen jag jag liksom många andra till klubbshopen, Bolton Wanderers Superstore som ligger alldeles intill arenan. Lite Boltonshopping blev det, och till min stora förvåning stötte jag på två svenskar som var där för att se Bolton och inte Chelsea. Kors i taket! Efter att i stort sett ha blivit utkastad ur affären eftersom jag tog lite för god tid på mig så blev det promenad ner till Horwich Parkway och tåg till Manchester Piccadilly. Väl på hotellet blev det en varm dusch eftersom att kylan i England (precis som i Sverige) efter solnedgången är kraftig nog att knäcka även den mest varmblodige. När man senare på kvällen satt och funderade över dagen som gått så brydde man sig inte särskilt mycket om förlusten, utan glädjen över att få se sitt favoritlag på plats i Bolton överträffade alla andra känslor. Den enda besvikelsen var att ''bara'' lite mer än 22.000 hade tagit sig till matchen. Mot ett lag som Chelsea bör siffran ligga runt 26.000 (i alla fall om man har den senaste tidens resultat i åtankte). Nåväl, de riktigt inbitna supportrarna menade på att anledningen låg i att Reebok Stadium ligger en bit utanför stan och att en del stannade hemma och såg matchen på tv istället. Jag kunde i alla fall glädjas åt att jag var en av de som var på plats och fick se mitt favoritlag spela!
Man får helt klart blodad tand av att besöka England och bevittna ligafotboll live. Dagen efter åkte jag och mitt sällskap ner till Liverpool och bevittnade drabbningen mellan Everton - Aston Villa som lite grädde på moset. Blir man inte Premier League frälst efter den matchen så blir man nog det aldrig. Vilken match. Jag kan rekommendera alla, oavsett favoritlag, att åka över och se just sitt lag spela. Det är en fantastisk upplevelse! Men det visste ni säkert redan. Jag kommer definitivt göra nya besök!
