Den förlorade sonen återvänder hem?
För mindre än ett halvår sedan chockerade Robbie Keane en hel fotbollsvärld, nåja, en halv huvudstad genom att efter sex fina år lämna Tottenham för spel i Liverpool. Sedan dess har oväntade saker inträffat i såväl London som norröver och den senaste veckan har spekulationerna satt igång. White at Hart tar sig därför en närmare titt på hur sannolik en till synes osannolik övergång egentligen är.
Ni vet hur det är. Brittiska tidningar är inte att lita på. Särskilt inte tabloider. Men för varje hink gyttja de häver ur sig går det alltid att finna ett och annat korn av sanning. De senaste dagarna har det i den brittiska pressen rapporterats om det smått sensationella ryktet att Robbie Keane skulle vara på väg tillbaka till Tottenham då transferfönstret öppnar i januari. Förmodligen är det rent hittepå av typisk karaktär - men tänk om det ändå är ett av de där få sanningskornen.
Därför är det intressant att fundera över vad som skulle kunna få den förlorade sonen att återvända till sitt spirituella hem. Vi börjar med det som pekar på att en affär faktiskt kan bli av.
+ Det viktigaste argumentet först: Hur man än vrider och vänder på saken kan man inte påstå annat än att Robbie Keane – än så länge – fullständigt floppat i Liverpool. Två ligamål men desto fler hårresande missar har inte väckt mycket glädje på The Kop.
Keane verkar dessutom ha svårt att riktigt komma in i spelet och samarbetet med Fernando Torres (som enligt de Redskonnässörer jag känner gör sig bäst som ensam striker) har inte sprakat av kemi.
+ I Spurs var det tvärtom. Den lille irländaren är en av klubbens mest begåvade och omtyckta spelare i modern tid. Drygt hundra mål på strax över 250 matcher talar sitt tydliga språk. Det finns ingen anledning att förvänta sig något sämre om Keane skulle återvända. Han skulle förmodligen få skit från delar av the Yid Army, men man bör komma ihåg att det var klart fler som hyllade honom istället för att bua då Liverpool besökte London tidigare i höstas.
+ Tottenhams anfallsuppsättning är en smula tunn. Darren Bent och Roman Pavlyuchenko är alltför snarlika spelartyper medan Frazier Campbell inte ser ut att bli någon långsiktig lösning. Spurs behöver med andra ord ett komplement i anfallet, någon som inte bara rusar på mål utan också deltar i speluppbyggnaden. Liverpool å sin sida har Torres och en pånyttfödd Dirk Kuyt, och skulle man i januari hämta hem Michael Owen blir Keane plötsligt tredje eller till och med fjärdevalet på topp.
+ Peter Crouch, Andrey Voronin, Craig Bellamy, Fernando Morientes, Djibril Cissé, Luis García. Det råder ingen brist på spelare som utifrån egna erfarenheter kan rapportera om hur mycket tålamod Rafa Benítez har med anfallare som inte levererar. Tottenham må vara (ö)kända för sin överdrivna spelaromsättning, men Liverpool kommer inte långt därefter.
Det finns alltså många faktorer som kanske inte gör en övergång trolig men åtminstone rimlig. Men annat talar emot affären.
– Det händer sällan att en etablerad spelare byter klubb två gånger på ett år. Det händer extremt sällan att någon gör det efter att först ha kostat en smärre förmögenhet. Det finns dessutom regler som ska motverka att spelare byter klubb för ofta. Förbundets regelverk är ofta snårigt och en smula svårt att tyda, men också töjbart. Reglerna utgör ett hinder som dock inte behöver vara oöverstigligt.
– Jermain Defoe är känd för att ösa in mål då han kommer till en ny klubb. Robbie Keane fungerar tvärtom och brukar istället vara en smula trögstartad. Om han hittar flytet och självförtroende är det fullt möjligt att han snart börjar leva upp till sin prislapp.
– Rafa Benítez fick sina ägare att, förmodligen en smula motvilligt, öppna stora plånboken för irländarens namnteckning. Den moderna kommersiella fotbollen har gjort dyra köp till en form av investering som inte kan slängas bort hursomhelst. David Bentley är ett bra exempel på att en svindyr spelare har tid på sig att underprestera utan att behöva oroa sig nämnvärt över framtiden.
– Slutligen kanske man bör nämna stoltheten. Har Robbie Keane verkligen inom sig ödmjukheten att återvända med svansen mellan benen och erkänna att han valde fel? Om förhållandet med Liverpool inte blir långvarigt kanske det är mer troligt att irländaren drar vidare till sin riktiga barndomsklubb Celtic.
Det finns fler faktorer man kan ta upp, men jag är ingen Hemingway så vi sätter punkt där. Det är upp till var och en att bedöma hur sannolik en övergång är. Själv skulle jag inte satsa några pengar på saken, men å andra sidan trodde jag inte heller att vi skulle få se någon dos Santos på White Hart Lane.
Dessutom: Vem hade för någon månad sedan kunnat gissa att Harry Redknapp inom kort skulle vara den nya bossen i Spurs samtidigt som Juande Ramos tar över Real Madrid? Den här säsongen har trotsat all logik – och därför skulle det väl på något sätt vara helt logiskt om Robbie Keane i januari plötsligt står där iklädd den liljevita tröjan och med ett enfaldigt leende avslöja: This is a dream come true. I’ve loved this club since I was a kid.
