Arsenal - Liverpool 1-1 (1-1)
Arsenal tappade återigen poäng på Emirates i en match där Liverpool spelade disciplinerat och Howard Webb, sin vana trogen, bestämde sig för att befinna sig i händelsernas centrum - någonting som aldrig bådar gott för Arsenal.
Lé boss gjorde en förändring från laget som inte förmådde köra över Middlesbrough förra helgen. Manchester United-dödaren Nasri återvände från skadan han ådragit sig - nåja, skadan som Palacios åsamkade honom - mot Wigan, och förpassade således Diaby till bänken samt bidrog med fart och bredd. Två egenskaper som saknats oroväckande mycket på senare tid i ett lag som tidigare haft detta i överflöd.
Första halvlek
Det delades inte ut checkar i jumbostorlek med miljonbelopp till personerna som på förhand lyckades med bedriften att lista ut Liverpools gameplan; det var mycket folk centralt, det var frenetisk press upp i ryggen, det var trångt, trångt, trångt, kompakt, disciplinerat och trångt. Ingen högoddsare direkt. Arsenalfansen ombads bära det gula bortastället till matchen - den som är inspirerad av den Hollywood-dramatiska ligavinsten på Anfield 89 - och det var kul att se så många gultröjade Gooners i publiken. Men Liverpool hade inte tid för sådant sentimentalt tjaffs och tog hand om avsparken, men snart hamnade bollen där den hör hemma. I Arsenals ägo, alltså. Matchinledningen var ingen fest för den neutrala åskådaren och den verkade vara ett direkt resultat av Liverpools taktik; ingen Arsenalspelare skulle få vända sig om med bollen. Ingen repris på fotbollsporren från Clash of the Titans.
Lagen inledde med att känna på varandra och den ömsesidiga respekten var påtaglig. Den respekten var dock som bortblåst i samma ögonblick som Keane, som startade på topp för Liverpool, försökte amputera Clichys högerben med en vanvettig bensax bakifrån redan efter några minuter. Stämningen blev fientlig och publiken, som redan innan avspark bestämt sig för att trakassera Keane vid varje bolltouch, fick ytterligare kraft i stämbanden. Det var numera 60,000 operasjungande tenorer i publiken. Fast ilskna.
Den första noterbara chansen föll till Liverpool då Gerrard fick på en sorkdödarmissil från straffområdets halvmåne efter att Clichy tydligt ställt Keane onside. Våran blonderade best till burvaktare (Almunia, ifall det inte framgick) var dock övermäktig skottet och hade inga problem med att plocka upp bollen.
Efter ungefär 20 minuter kom Arsenal igång och Adebayor var glad, pigg, taggad och på spelhumör. Omringad av tre Liverpoolspelare nere vid hörnflaggan så vände han varenda en av dem ut och in varpå han avslutade showen med en tunnel på Carragher eller Agger. Det var svårt att urskilja vem utav dem som blev tunnlad på grund av jublet som utbröt i mitt vardagsrum, allt jag såg var att det hände och att det kändes bra. Utöver det var han först på ett fräckt inlägg signerat Sagna efter en fin passage av patenterat passningsspel á la Arsenal som dock Reina kunde rädda.
Nasri ville verkligen inte vara sämre än Adebayor och tog på sig rollen som kreatör då han drog iväg en klinisk långboll som gjorde mig glad i gylfzonen till van Persie som elegant tog emot den på bröstet, petade den vidare i farten, avslutade distinkt innan Carragher hunnit fatta vad som hände och 1-0 var ett faktum.
Luften som gick ur Liverpool verkade gå rätt in i Arsenal; den välkända dominansen återfann sig och man mådde numera gott som Arsenalanhängare. Jag måste dock ha varit väldigt stygg i ett tidigare liv för glädjen fick självfallet inte bestå lika länge som man skulle ha velat. En riktigt saftig luftpastej - snarare påtänkt som ett mordförsök på omkringflygande fiskmåsar än en passning - från djupt inne på Liverpools planhalva i en till synes helt ofarlig situation nådde strax innan halvtidsvilan fram till Irlands svar på Satan som, precis på uppstudsen, drog till med ett vristskott som nästan blåste händerna av Almunia. 1-1.
Liverpool avslutade halvleken starkt med en farlig målchans för Gerrard som lyckligtvis inte hade skostorlek 52 och/eller onormalt långa tår och Almunia fick tippa ett skott av Kuyt runt sin egen stolpe till en resultatlös Liverpoolhörna. För att ytterligare utöka misären kolliderade Fábregas, våran dirigent och nyblivne kapten, med Alonso och fick utgå.
Andra halvlek
Diaby byttes in istället för Fábregas och fick överta vänsterkanten, Nasri fick ta högerkanten, Denilson flyttade in centralt och Almunia tilldelades kaptensbindeln. Leiva testade tidigt Almunia från distans men att rädda det skottet var lika svårt som Leiva är fager. Inte jätte.
Liverpool ser dock ut att vara hungrigare vid det här laget. Avsaknaden av Cesc var tydlig. Arsenal skulle dock äta sig tillbaka in i matchen och saker och ting tycktes ljusna en aning. Sen fick Adebayor se rött. Howard Webb bestämde sig för att kasta Liverpool en livlina nu när Arsenal äntligen började hitta rytmen då han tyckte att Adebayor spelat färdigt. Två gula kort betyder ett rött och när ingen av varningarna var berättigade betyder det barnförbjudna svordomar och att "you're not fit to referee" skanderar hemma hos mig såväl som på Emirates. Och nu var stämningen hatisk. En halv säsongs uppbygd frustration väller ut och Howard Webb var den sista droppen. Atmosfären på Emirates är nu ljuvlig att bevittna och ljudkulissen som bildas påminner om ökända Şükrü Saracoğlu. Vem sa att det var tyst på Emirates?
Sporrade av publiken så avlöser tacklingarna varandra. Nasri blir tydligt obstruerad i ett bra spelvändningsläge men får ingen frispark vilket tycks reta upp Sagna som fullföljer en rejäl tackling på Riera som efter detta tvingas byta. Jag skulle ljuga ifall jag påstod att jag inte gillade vad jag såg. Jag hade inte direkt minigolf i tankarna vid det här laget; nu jävlar skulle dem få!
Arsenal och deras tio man fick dock inrikta sig på försvarsspel och kontringar, vilket man också lyckades med på ett hedersfullt sätt. Van Persie och Nasri visade prov på briljans gång på gång medans Song växte till en tacklande och bollvinnande titan på mittfältet. Men de riktigt klara chanserna ville inte infinna sig för något utav lagen, även om jag vill minnas att Arsenal tog sig till flera farliga lägen där allt utom den avgörande passningen kom. Jag satt och skrek efter Carlos Vela som jag tror skulle ha sårat Liverpool med sin snabbhet och kyla framför mål. Men icket. Domaren blåser av matchen och det slutar - föga överaskande, må jag tillägga - 1-1. Samma slutresultat som 3 av de 4 matcherna lagen emellan förra året.
Spelarbetyg 1-6
Manuel Almunia 4 - Gör exakt allting rätt utan att behöva visa prov på akrobatik mellan stolparna. Chanslös på målet.
Bacary Sagna 4 - Säker såväl framåt som bakåt, blir aldrig överspelad och visade prov på riktiga kämpartakter! Skulle gärna sett mer utav honom framåt dock.
Johan Djourou 3 - Jag är oförstående till kommentatorernas kritk mot honom - speciellt eftersom att det var den allvetande Fjällström. Är han världens bollskickligaste mittback? Tog ned Liverpools långbollar på Bergkamp-manér i steget och var som vanligt väldigt passningssäker. Kunde varit mer vaken vid kvitteringen.
William Gallas 3 - Är mer av en kapten utan bindeln runt armen och det ska han ha en eloge för. Han har klarat av situationen riktigt bra och var lika stabil idag som vanligt.
Gael Clichy 4 - Mr. Consistency strikes again. Reste sig i plågor efter avskumets tackling och fullföljde 90 minuter. Stundtals slarviga inlägg men är examplariskt kaptensmaterial och slitvarg personifierad.
Denilson 2 - Seg med bollen i Cesc-rollen men det går inte att klandra hans arbetskapacitet, defensiva egenskaper eller vilja. Man glömmer lätt att killen bara är 20.
Alexandre Song 3 - Med bättre bollbehandling hade han förtjänat ett högre betyg.
Cesc Fábregas 3 - Passningarna går alltid framåt i banan med honom och mittfältet blev inte lika dynamiskt utan honom på banan.
Samir Nasri 4 - Ständigt orosmoment och delikat framspelning. En Nasri i form är livsviktigt under det hektiska jul- och nyårschemat.
Emmanuel Adebayor 3 - Agerar rollen som target player till perfektion men får mycket svåra bollar att arbeta med utan en Cesc på mitten.
Robin van Persie 4 - Gör ett klassmål och drar ett väldigt tungt lass som ensam anfallare. Många tekniska delikatesser. Det känns underbart skönt att få ha honom hel såhär länge och det är bara att hålla tummarna för att det fortsätter.
Abou Diaby 2 - Hade han haft en bättre dribblingsprocent hade många farliga lägen skapats. Han var bara nästan där idag. Otacksamt att spela på en onaturlig position.
Emmanuel Eboue spelade inte nog länge för att betygsättas.
Matchens lirare
Att utse matchens lirare är idag en svår uppgift, men jag ger min röst till Samir Nasri - de stora matchernas man. Utan honom på banan hade det blivit förlust.
Matchens utropstecken
Atmosfären! Bussvisslingarna! Passionen! Fotbollen lever i norra London.
Matchens frågetecken #1 och #2
#1 Howard Webb - hur måste jag göra för att få hans domarlicens indragen?
#2 Atmosfären - varför kan det inte vara såhär varje match? Att säga att Emirates är en kokande gryta av fotbollspassion och oväsen alla matcher om året vore att sminka sanningen en aning. Det går inte att möta storlag eller Tottenham varje match.
