Halvtidsanalys - Wenger
Arsenals alla lagdelar har nu noggrant inspekterats. Varenda utstickande svulst, finne och skråma har granskats och de flesta har klarat sig undan med hedern i behåll. Är det ett tema som fortsätter att prägla halvtidsanalysen eller kommer Wenger, som vi sparat till sist, att spräcka sviten med ett pinsamt fall på mållinjen? Arsenalredaktionens halvtidsanalys avslutas med Wenger.
Här förbiser vi faktumet att Wenger - troligtvis - inte är någon mittfältsterrier, bolltrollare eller spindelman i buren för att istället fokusera på det intellektuella spelet och dennes drag på fotbollens schackbräde. Men, innan jag genomtänkt konverterar mina tankegångar till läsbara meningar och enligt den gamla goda betygsskalan slutligen sätter ett betyg på våran allvetande fransman, så vill jag förvarna känsliga läsare - eller, med andra ord, den ordinära SvenskaFans-besökaren - för att åsikterna jag har möjligtvis inte reflekterar deras världsåskådning in i minsta detalj. Jag är i mångt och mycket en förespråkare av Wenger, hans filosofier och det moderna Arsenal; allt ifrån hur Wenger tvättar sina kalsonger (såvida han inte överlåter det åt någon annan), till sättet gräsmattan på Emirates Stadium klipps till hur många sockerbitar Tony Colbert, Arsenals fitnesscoach med ett anmärkningsvärt komiskt utseende, vill ha i sitt förmiddagste. Detta må låta som Wengerpropaganda, men det är min uppriktiga åsikt.
Vart ska man då börja? Jag vill gärna börja i förspelet som ledde in till denna säsong och att förklara varför det ser ut som det gör. Detta som vi nu upplever, märker man när man sätter sig ner och faktiskt funderar på det, är en långsiktig plan försiktigt satt i rullning av Wenger. Man skulle kunna gå tillbaka till tidigt 2000-tal då Arsenal spelade hemmamatcher i Champions League på Wembley och då behovet av en ny arena, för att bland annat rent finansiellt kunna hänga med i den stundande fotbollsboomen, var mer uppenbart än någonsin. Highbury kunde av olika anlendingar inte förstoras ytterligare och att dela Wembley tillsammans med Spurs - gud förbjude - var otänkbart från båda sidors supportrar. Varför inte bara slänga in Barnet FC och göra en FC Gothia á la North London? Nej, Emiratesplanerna tog fart och Wenger var tvungen att agera därefter. Ungdom var numera melodin.
Dessa förutsättningar gör att jag tycker att kritiken den hårt kritiserade Wenger får utstå är oberättigad. Varför är den då oberättigad, hör jag dig förbluffat fråga. Jo, för att Wenger är omständigheternas offer. Ingen annan manager för ett topplag har stått inför uppgiften att bygga en ny, supermodern - och således även superdyr - arena, som pga skillnaden i planstorlek inneburit en förändring i lagets sätt att spela fotboll, hålla klubben i ett stadigt och hälsosamt finansiellt klimat (i engelsk ägo, utan "finansiell doping" som Wenger så färgglatt kallar det) samtidigt som man spelar den absolut bästa fotbollen på planeten och utmanar om titlar varje år med en ytterst begränsad budget. Men, har Arsenal inte vunnit någonting på flera år säger du? Arsenal under Wenger har varit svidande nära titlar varje år. Man nådde CL-final 05/06, Ligacupfinal året därefter (tydligen räknas den turneringen som en titel) och förra året var man 1 match och en vansinnestackling ifrån att vinna ligan samtidigt som man blev rånade på en semifinal i Champions League. Ingen annan manager i världen skulle ha klarat av det och jag tycker inte att Wenger får nog med cred för det. Det är om inte annat värdigt en genuin geniförklaring. Marginalerna är så små och rivalerna så pass bra att man inte längre kan kräva att klubbar ska vinna ett visst antal titlar under en viss period. Snart är vi nog väldigt glada att vansinniga summor utav pengar som vi inte har spenderats på spelare som möjligtvis kunde ha vunnit oss en titel eller två eftersom att vi som Arsenalsupportrar, förhoppningsvis inom en snar framtid, kommer kunna gotta oss i dyr kaviar, champagne och ett överflöd av pudlar med diamanthalsband medan klubbarna som antagit skuldprovocerande värvningspolicys yrvaket lufsar omkring i det engelska ligasystemets nedre divisioner.
Det är alltså inte lätt att vara Wenger, framför allt inte när man uppenbarligen fått slita hårdare än någonsin bara för att okunnigt kritiseras av allmänheten - inklusive en portion egna fans. Det som är roligast att klaga på, åtminstone för de egna fansen, är hur man kan släppa Flamini, Diarra, Gilberto och Hleb på en säsong utan att egentligen ersätta dem. Låt oss nu ta itu med detta. Flamini var som bekant en anonym truppspelare i 3 år varpå han tog chansen som central mittfältare när skadorna på övriga spelare gav honom tillfället. Han ville sedan lämna trots kontraktsförslaget som erbjöds honom och då finns det ingenting man kan göra. Hleb var en till spelare som ville lämna och man var således tvungen att sälja för att kunna få en transfersumma då han kunde ha använt sig av Websterklausulen och lämnat nästintill gratis. Bråkstaken och gnällspiken Diarra värvades in då Flaminis kontrakt skulle gå ut i sommaren och behövdes i ärlighetens namn inte då Flamini oväntat spelade sin livs fotboll och Wenger hade senare inte mage nog att neka Gilberto, en trotjänare på 30+, ett långtidskontrakt med garanterad speltid från Panathinaikos.
Det är - inte av Wenger själv utan av den motsvarande parten - bekräftat att Wenger var efter Matuidi från St.Etienne och Inler från Udinese som ersättare till Flamini men då ingen utav dem var till salu så lydde Wenger sina etiska grundprinciper och lät det vara. Han hade Denilson, Song och Diaby inom laget som bara värkte efter att få bevisa sig själva. Det är det tidigare så lyckosamma "Arsenal Way" att inte värva etablerade ersättare när spelare lämnar. Vieira försvann - Cesc kom in. Man kan inte klandra Wenger för att ge chansen åt en ung spelare. Det högst otroligt att Cesc skulle lämna inom de närmsta åren - alla engelska tabloider och svenska avskusmtidningar till trots - men ifall han skulle göra det så skulle jag hålla tummarna för att Ramsey var den som gavs chansen istället för någon utifrån. Hleb ersatte Wenger med Nasri och det kan nog Arsenals supportrar i vacker tenor-kör enas om att det är en förbättring, framför allt målmässigt. Vilket faktiskt är vad som räknas i fotboll. Jag har dessutom alldeles nyss beställt en Arsenaltröja med #8 och Nasri på ryggen, vilket säger allt. En framtida husgud.
Det man enligt mig däremot kan kritisera Wenger för är det taktiska; laguttagningar och byten. Det taktiska först. Jag kan förstå att han vill skydda de ännu sköra spelarna i Vela och Wilshere från lag som Stoke, men, för att ta Stoke-matchen som exempel återigen, att ställa upp med 4 centrala mittfältare i en match går inte. Det blir ingen rörelse, speed eller fantasi. Skador har självklart spelat in i hur tabelläget ser ut för tillfället, men, om man inte får tag i de spelarna man verkligen vill ha under sommaren, är det då lönt att köpa spelare man vet inte håller rätt standard bara för att ha en bredare trupp? Borde Wenger möjligtvis struntat i att vara så regelrätt när det gäller transfers och kanske lagt lite extra press på en spelare som kunde ha tillfört någonting till laget via otillåtna medel (som alla klubbar tycks göra nuförtiden) och tvingat fram en transfer på det viset? Nej, ingen av dem alternativen är någonting jag skulle vilja se Wenger använda sig av. Om man förväntas att villigt offra sina egna principer och förbise sina moraliska spärrar bara för att vinna så fruktar jag för framtiden världen går till mötes. Är ord som integritet och självrespekt inte värda någoting längre?
Nobla ideal är en sak. Idiotiska byten är en annan. Jag blir lika förbannad varje gång Wenger insisterar med sin teori om att "en bra spelare kan spela på alla positioner" och sedan slänga in Silvestre som vänstermittfältare hemma mot Wigan då man försvarar en 1-0ledning i slutminuterna. Eller att ta ut Walcott, den spelare vars själva existens på planen med sin snabbhet skulle skrämt motståndarna från att trycka upp med hela laget, mot slutet av den numera legendariska Tottenhammatchen, för att panikartat sätta in defensiva spelare som Toure och Song. Det är enligt mig oförklarligt. Okej, han vill ha höjd och nickskicklighet på hörnor, men lagets själva struktur anser jag vara viktigare. Det är möjligt att det, tillsammans med Wengers ovillighet att göra snabba byten för att förändra matchbilden innan det är för sent, kostat oss dyrbara poäng i år. Att det sedan inte finns någon plan B är sedan tidigare allmänt känt.
Laget har faktiskt spelat fantastiskt - i stil med det bästa ett storspelande Barcelona presterat hittills i år - i en rad matcher. Storsegrar, som borde varit större, mot lag som Blackburn, Porto och Newcastle har imponerat på och förbluffat även den mest trogna Arsenalsupporter. Men ojämnheten måste Wenger och sina motivationsegenskaper ta på sig. Man kan inte slå Man U och Chelsea för att sedan förlora mot Hull och Stoke. Men det visste vi alla om sedan innan. Ur ett rent framtidsperspektiv får Wenger en klockren 6/6, men ur en taktisk synpunkt får Wenger en svag 3a. Vilket, enligt min alldeles egna stil av matematik, slutligen ger detta i betyg:
Arséne Wenger - 4
Tack för att ni har läst Arsenalredaktionens halvtidsanalys. Keep it Goonerish.
