StartenglandPremier LeagueArsenal Football ClubKanonbloggen: Arkiv november-december 2008

Kanonbloggen: Arkiv november-december 2008

Kanonbloggen fortsätter

En Boxing Day Knockout
(Falk, 26 December)

Tomten kom. Det dök upp en kantig gubbe i skägg, som ålat sig genom träsk, skorstenar, hånglat med renarna och som också ätit upp den mesta gröten, inte bara hos oss utan även hos grannarna. Han slet upp dörren och jag hörde grannarna skrika "Gubbj.., sno gröten..fy fan..." och gled in med paket. "Good juul"Barnen skrek, blev jätterädda, jag satte in en rejäl Tiny Taylor (Dvs en kriminell tackling) och brorsan satte sig på hans rygg. "Ger du dig?" Man kände sig som tillbaka i brottningsringen igen. På den gamla goda tiden, när jag hade käppar i håret, kastade salt över axeln och stod bredbent. Men fälld blev han. Det börjar bli en tradition. Att fälla tomten, åsamka honom en känsla att "julen även bjuder på överraskningar åt andra hållet". Ifjol så skickade vi en hungrig pit-bull på honom och året innan hade vi grillat en av hans renar när han kom ut från ett hus. Lite "pranks". Det förgyller tillvaron. Huvudsaken är att barnen blir glada, brukar vi säga. Nästa år funderar vi på en gisslan-situation. Hursomhelst, efter kaoset så delades det ut klappar och sedan släpptes han. Det märkte ni väl; han kom väl även till er??

En annan riktig överraskning, en knock-out, kan det bli idag. Det är Boxing Day Football i England. Alla feta engelsmän skall ut på arenorna och skrika ur sig skinkor, kalkoner och annat engelskt sattyg som ställs på julbordet. Säkert äckliga pajer, inlagd fisk och annat som ingen vanlig människa äter. Puben skall besökas, fotboll skall betittas. För Arsenal är detta en fantastiskt viktig match. Oerhörd. Fabregas sönder. Kreativiteten är försvunnen. Den stannade kvar på Emirates Stadium. Man letar efter den med lupp. Fabregas är borta till Mars och Wenger får pussla med laget. Match på Villa Park mot ett av de top five. Wenger bygger mycket smart upp diskussionerna med "det är den tuffaste striden hittills" "Alla lag förlorar överraskande poäng" " Striden kommer att pågå långt in i 2009" med mera. Mycket smart tilltag för att få bort fokuset på att Gunners faktiskt med en förlust mot Aston Villa har lika mycket chans till en titel, som en leverkorv på mitt julbord. Aston Villa matchen kommer hyfsat lägligt. Sådär lagom efter jul och första matchen efter Fabregas skada. Vid en vinst kommer man att prata om Wengers schackdrag med mittfältet och att det går att överleva utan Fabregas. Mindre fokus på Silly Season, ty "det går ju..". Vid en förlust, så kommer två stycken gamar att flyga rakt ned från Solen och hacka Wenger i småbitar och mata honom till grisarna. Aston Villa på Boxing Day. Det kan bli en rejäl stjärnsmäll. Agbonlahor och Young kan visa för Gunners försvar vad Liverpool gjorde. Långa bollar bakom backlinjen och Djourou-Gallas behöver Usain Bolts skor för att hänga med. Kan man tappa Robbie Keane och häromveckan blev Sagna ifrånsprungen av en halv-halt Downing. Kan Villa utnyttja detta, vilket de borde göra, så får vi hoppas på att Almunias väteperoxid har kraft utöver det vanliga. Jag må vara lite kritisk och negativ till Gunners, men jag ser stora problem med spelidén just nu. Jag ser inte vem som skall leda spelet och jag ser problem i försvarsspelet. Vidare tror jag att vi kan ha en av världens mest spel-ointelligenta anfallare i Adebayor, som leder offside-ligan och som premierar sin insats som toppforward genom att gå ned djupt, hämta bollar alt gå ut på kanten och slå inlägg till sig själv. Nobelpriset är fjärran. Men Gunners är alltid goda för en överraskning. Åt båda håll. precis som med tomten ovan. Vi får hoppas på en Gunners-knock på Boxing Day.En överspringning av the Villans. Gunners är inte segertippade idag. Inte alls, men jag hoppas att de reser sig, knäcker Villa och vinner ordentligt. Laget vill naturligtyvis visa att de kan utan Fabregas och skicka en hälsning till honom i sjuksängen. "Kolla, vi fixar detta. Gör ett par titthål så länge.." Vi behöver det. En seger. Just nu. En Valubjev-knock på Aston Vila. På Boxing Day,

Är Nasri och Silly Season hoppet om ett kreativt mittfält?
(Falk

Det slog kanske inte ned som en bomb att Fabregas är skadad. Långtidsskadad; man pratar månader. Då är vi minst i Februari och 10 matcher bort. Var det säsongen det? Jag har sagt tidigare att säsongen är körd och jag vidhåller det. Vi ligger 8 pinnar efter, sju efter Chelsea, vi kan inte slå skräplag och slår topplag. det håller inte och var är Va-Va-Voom? Var är farten, var är galanta guldlockar med guldfärgade skor, var är kreativiteten? jag och kollegan Jakob satt och såg Liverpool-matchen och man är fullständigt enig. Det gamla Gunners är borta. Fjärran. Sålt på Blocket, E-Bay eller på suspekta tyska sidor. Sälj av Diaby. Nu. Jag orkar inte se en 190cm lång framsman drittla med bollen längre. Tålamodet är över, borta. Over and done.Sälj. Jag ger fortfarande Denilson chanser. Han är 20 och har alla möjligheter, men ge killen en kompass och visa hur man spelar bollen framåt. Song är en bollvinnare, men med en snabbhet som en koalabjörn. Nu försvann Fabregas. Tyvärr. Jätte-tyvärr. Men kanske samtidigt bra för honom. Han har varit fjärran från dominans, passningar, tanke och smekning. Det har inte lossnat och han har hamnat i en trans centralt. Han har inga alternativ. Inga som springer. Framför allt inte när Walcott och Nasri varit sönder och Rosicky är någonstans mellan skadehelvetet och Prag. Nu är Fabregas sönder och då försvinner kreativiteten fullständigt. Hur skall Wenger nu spela? Diaby som kreatör? Tjenare. Nej, det är Nasri vi får förlita oss till. Det tar ett halvår innan man hittar fotfästet och Nasri börjar komma igång. De stora matchernas man, som Axel Skog skrev. Minsann var han inte bäst i laget i helgen igen. Bra med fötterna, dribblingar och en härlig boll till van Persie. Kan Nasri axla rollen som Fabregas? Går han då in centralt som playmaker, en plats han spelat på i Frankrike? Det är ett alternativ, som mycket väl kan funka, men å andra sidan , så brukade Hleb och Rosicky leda lagets attacker från kanterna, så det funkar också. Med Fabregas ur spel, så måste någon kliva fram och det måste blir Nasri? Kommer det att gå hela vägen? Näppeligen, men det är den enda kreativitet vi har, såvida inte Wenger har ett veritabelt spader-äss i rockärmen och låter Ramsey-Wilshere ta en ökad roll, vilket jag inte tror eller också så handlar han. Just det senaste brukar jag inte vurma för, men vetigudarna om det inte är dags att röra om i grytan. Arshavin pratas det mycket om. En spelare av yppersta klass, som har ett spelsätt, som gjort för Gunners. Snabb i fötterna, låg tyngpunkt, alltid på språng och bra bollbehandling. jag följer som alla- Silly Season- med visst intresse och normalt sett brukar jag inte vurma för nya spelare. Nu har vi ingen kreativitet på mitten längre och det känns som wenger måste agera. Vi har på kort tid tappat Fabregas, Ljungberg, Hleb, Bergkamp, Pires, Walcott, Rosicky som kreativa spelare. Just nu finns ingen kvar. Är Nasri lösningen eller är det dags att öppna plånboken?

Förr eller senare kommer de skadade spelarna tillbaka och det kan bli ett överflöd av intressanta mittfältare som stoppar utvecklingen av ynglingarna. Det blir ett spännande problem; ett I-landsproblem, som kan dyka upp. Skulle man värva Arshavin exempelvis, så får man en kreatör som är ämnad för forwards- och mittfältsrollen och då har Wenger lite frågor att ställa kring spelare som Vela och Bendtner exempelvis. Ett annat problem och en annan diskussion.

Alla vägar bär till Rom
(19 December)

Goter och Vandaler erövrade Rom under 400 talet. Alarik plöjde ned staden från öster till väster och malde ned de sju kullarna till en liten hög. Thierry Henry gjorde sig till kungen av Rom hösten 2002 med tre fantastiska mål. Nu är det dags igen. Att rulla ut mattan, att paradera på Via Condotti, på Via Corso, Via Barberini. Att skövla, grisa, allmänt jävlas och spela bort Roms Totti-klädda hjältar, som bara vill till finalen i Maj i Rom. För alla vägar bär till Rom. Jean de La Fontaine, Fablernas värld, sade detta en gång i tiden och precis som då, leder vägarna till Rom denna gång.Dubbla gånger. Först skall vi slå ut Roma, sedan skall vi återkomma och triumfera likt kejsarna gjorde.

Roma är en tuff uppgift. De slog Chelsea hemma, men å andra sidan, alla slår Chelsea nuförtiden. Laget sladdar i tabellen i Serie A, men här finns Totti och Aquilani, som kan avgöra vilken match som helst. Vucinic var bättre ifjol och i vilken form är Julio Baptista, som massakrerade Liverpool( f.ö för evigt hjälte efter det- alla som massakrerar Liverpool, oavsett lag får en guldstjärna )? Men Roma är ett lag som borde passa Gunners. Backlinjen gillar att spela offensivt och kommer att möta våra ytterbackar och mittfältare högt upp. Det kommer att bli ytor och där kan spelare som van Persie, Adebayor och Fabregas leka med bollar.

Hemmamatchen den 24 Februari kommer att bli enormt viktig. Men man måste komma ihåg att Gunners har spelat sex matcher på italiensk jord under 2000-talet i CL och bara förlorat en. Roma- vinst, Lazio - oavgjort, Juventus- oavgjord och förlust, Inter- vinst och sist men inte minst den stora vinsten mot Milan ifjol.. Det italienska spöket är bortblåst och senast sprang man bort den tjocka gamla damen ur cupspelet. Roma är en bra lottning. En lottning som känns så bra att det måste bli avancemang. Jag har varit kritisk till mycket detta år, men då dessa matcher kommer i Februari, så känns det som att Gunners borde ha en större del av sina skadade spelare tillbaka, matchandet är på normal nivå och att vi borde knalla vidare. Efter Alarik, Geiserik och Henry, så äntrar hela Wengers unga manskap Rom. För att återkomma...

När saker inte funkar - måste Wenger agera
(Falk, 13 December)

Jag var lucia idag. Klänning, ljus i håret och med hög röst skrålade jag "Natten går tunga fjät", så att polarhararna fick örsprång. Jag gillar lucia. Det är tidig morgon, det är snö, luciatåg och pepparkakor. Jag vandrade runt i orten där jag bor och knackade på dörrarna; halv sex typ. Det öppnade någon yrvaken och där stod jag "Natten var stor och stum". Försök med det själva. Det glädjer, skänker lite guds frid. Det funkade ända till jag ringde på hos en psykiater, som snabbt tog fram en snygg tröja, som han tyckte jag skulle pröva. Lustigt nog var knäppningen på ryggen.

En knäppning på ryggen kanske man skulle förse vissa Gunnersspelare med och jag undrar om inte Wenger hade placerat coachningen där idag. 1-1 mot Middlesbrough var en oduglig upplevelse. Som vanligt på Riverside. Jag minns dock för tio år sedan när Gunners gjorde 3-0 på sex minuter i en makalös upplevelse på dåvarande Ayrsome Park. Ray Parlour avslutade med en ribba-in till 4-0. Fantastisk. Idag är vi fjärran från det och varfr agerar inte Wenger. Varför coachar han inte? När laget producerar nada. van Persie hade ett rullskott utanför bortre stolpen och det dröjde till80e minuten innan Bendtner kom in. Varför ingen dubbelbyte? Varför inte in med Vela och Bendtner. Eboué som högerbreddare? 1-1 är inte bra nog. Nu blev vi dock "saved by the bell", då Liverpool bara fick 2-2 mot Hull. Thank God. Jag var säker på att Gerrard skulle lägga sig i straffområdet , som han brukar göra, och få en straff i 97e, men så blev det inte. Men varför agerar inte Wenger. Våga ta ett dubbelbyte för att få in kraft, attityd och fart. Bendtner är bra mycket bättre som inhoppare än när han startar exempelvis. Varför inte ge kraken en halvtimme? Jag tycker synd om Vela. Hur mycket skall mexikanen sitta på bänken? Är det något slags VM i bänksittning? Ramsey fanns att tillgå. Löpstark och kan ge Fabregas mera friheter. Wenger måste coacha i detta läghe. Det går inte att sitta på huk och se bister ut. Skaka på huvudet i en kvart och konstatera att det inte funkar. Det är då man agerar. Varför inte, Arsène? Även unge Jack Wilshere hade varit en injektion. Wenger måste se närsaker inte funkart och kommer man inte fram, så måste det stuvas om. Seger mot Middlesbrough är ett måste.

Nu skall jag äta en lussebulle och se om jag kan ta mig loss. God kväll.

Andraplats ger goda möjligheter
(Falk, 11 ,December)

Snö. Cupkväll igår. Julrim och tomtegröt. Barnen skall på luciafirande i dagarna och möjligtvis smyger jag mig in som tärna i luciatåget. Har alltid varit snygg i klänning och äntligen kanske jag kan få reda på vad det där "natten gå tunga fjät" är. Hur ofta använder man ordet Fjät? Kan inte påminna mig att jag hört de enormt enerverande Perlskog-Hellgren tjoa framför Dam-EM i handboll? Å där gick de minsann tunga fjät? Visade jag nu att jag eventuellt har sett på Dam-EM i Handboll?? Hur tar jag mig ur detta? Jag såg matchen mot Tyskland. Jag gillar tyskor. De stöter kula. Men mindre kula stöttes det i Porto. Det var inte ens roligt och precis som krönikor Skog så¨såg jaginte skogen för alla träden och jag vet nog inte heller vad den där Tutti Frutti smaken heter? Däremot kommer jag ihåg ett program på trean som hettee Tutti Frutti med Bruno Wintzell. Förmodligen århundradets bästa TV-show. Fjärran från tyska kulstöterskor.

Gårdagens spektakel var en klassisk Gunnersunderhållning. Eller inte. Ibland undrar man hur vi tog oss från Pires, Ljungberg, Bergkamp, Henry och Vieira till Diaby, Denilson, Bendtner, Eboué? Det känns som ett hack i kurvan även fast de nya pojkarna kan prestera fantastisk fotboll de också. Vi skall dock inte glömma att halva laget saknades och när Diaby får stå för kreativiteten, då är fjärrkontrollen inte långt borta. Själv facineras jag av den vilja som finns i den små krumma brittiska benen i laget. Ramsey, Gibbs med flera. Är det Gunners framtid? Om va-va-Voom är framtiden, så inte. Wenger should know.

Men Gunners har gjort sin plikt. Vi är vidare till åttondelsfinalen tillsammans med ungefär de lag som man innan hade trott. Fjärran från överraskningar egentligen även fast jag nog hade trott att Zenit St Petersburg skulle bita ifrån sig bättre. 6 matcher har spelats, tre har vunnits, två har spelats oavgjort och en förlust. Godkänt? Jodå, men inte mer ön så, å andra sidan var kvalificering det viktigaste och nu kan det bli italienskt, spansk, grekiskt eller tyskt. Jag tar vem som helst. Barcelona kan vi dock spela mot i finalen. Det kan bli väl tufft, men skall Gunners gå långt måste alla slås. Jag har dock mina starkaste tvuvel på att detta blir ett fantastiskt år i Champions League. Min magkänsla säger att det blir respass när man minst anar det.

Det var en cupkväll som inte går till historien. 0-2 i Portugal var en gäspning och jag har full förståelse för att Gunners åkte dit med ett halvskralt lag. Att inte förlora greppet om ligatiteln är definitivt prioritet just nu och då skall vi inte hålla på och försöka tokplacera oss i CL. med facit i hand, så anser nog jag att det är var hugget som stucket med första eller andraplats med avseende på de andra grupperna. De två lagen som "på pappret" känns trevligast att möta är nog Panathinaikos och Sporting. Vi ges nu chansen att möta det förstnämnda, så helt tokigt är det inte. Till helgen lottas det. Då vet vi.

E-buuuuu-oué -  del av ett pussel?
(Falk, 8 December)

Det råder uppror i lägren. Som när siouxstammarna var på väg mot Little Big Horn och slog ned General Custer. Som när Pocahontas satte ett knä i skrevet på Gary Neville. Det är uppror mellan fans, mellan fans och spelare och mellan spelare. Har vi under de senaste åren i Gunners sett en dylik stämning i klubben? Det som varit så helylle, med den trevliga ringen innan matcherna, kramkalasen, storsegrarna och de smågulliga uttalandena i press och media är nu ett lag som man förknippar med oroligheter. Tecknen har funnits ett tag. Vi såg bråk mellan spelare ifjol; Bendtner och Adebayor. van Persie och Walcott har varit i luven på varandra och Gallas har bråkat i omklädningsrum. Eboué har dragit på sig både Wengers och sina medspelares ogina blickar efter vårdslöst spel, filmningar och senast uruselt spel. Kolo Touré har vevat med högerhanden åt sina fans. Fansen på Emirates Stadium har visat sin ondaste sida genom att både bua ut Bendtner och nu senast Eboué. Även fast jag aldrig står bakom det och kommer aldrig att göra det, så lägger man ett pussel om att allting inte står helt rätt till i klubben. Sådan oro under Wengers ledning har väl aldrig funnits?

Ser vi oro i klubben? Är bråken en protest mot uteblivna segrar, spel och ett missnöje med "bossens" taktiska disponering och idealistiska tänkade kring sina ungdomar? Jag skall inte tolka in problem i sådant som inte är, men nog känns det som att det puttrar i grytan på Emirates Stadium. Emmanuel Eboués massivt dåliga insats mot Wigan och publikens buande är ytterligare ett tecken på det. Fans vädrar sitt missnöje över spelaren och över lagets mediokra spel. Man är inte van vid det från Gunners och hur mycket man än tar avstånd från det, så kan man inte undgå att lägga ett pussel, som utan att man har alla bitar ger en bild av en klubb som inte riktigt är helt i form.

Från Va-Va-Voom till grisfotboll
(Falk, 7 December)

Det är en mulen söndag. Löven har fallit från träden och runt omkring mig springer min treåring i Fabregas-tröja och sjunger luciasånger. Det är också dagen efter Gunners återigen har spelat en rejält usel match, en rejäl grismatch och vunnit tre nya poäng i rollen som förföljare i Premier League. Tre nya poäng bitvis förunderligt uselt spel med en fullständigt horribel Eboué, som kan ha gjort århundradets sämsta insats på Emirates Stadium, en trött och håglös Fabregas, en långsam Song och ett anfall som knappt fanns. Ändå blir det tre så viktiga poäng och de som muttrár "ser hellre Gunners spela rolig fotboll- än att spela urengelskt och vinna tre pinnar" måste ha det svårt.

Två raka matcher. Chelsea och Wigan. Två raka matcher med spel från neanderthalstiden. Ut från grottorna och tackla, vinn bollar, spela befriande långbollar upp på motståndarens tredjedel där Adebayor och van Persie i bästa fall får tag på bollen. Vi känner en rädsla varje gång bollen droppas in i straffområdet- känner Stokerädsla när Delaps våldsamma inkast störde oss rejält- och denna gång Emilia Heskeys stora ansikte, men vi klarade ut det. Gunners modell-början-av-December-2008 är inget Va-Va-Voom. Det är en liten Vauxhall Astra från mitten av 70-talet, som lever på bollvinster och som tar strid på mittfältet. Ett lag som tjångar bort bollen med befriande sparkar. Både Kolo, Sagna och Djourou såg ut att vilja pricka motståndarnas hörnflagga. Det är inte vackert. Det är inte Gunners. Det är inte Va-Va-Voom. Men det ger tre pinnar och det räcker. Kommer det att hålla i längden? Det återstår naturligtvis att se, men det är intressant att Gunners, när man gått ifrån de snabba omställningarna, Formula-ett-spelet, ett helt lag i anfall, fem man i framåtrörelse och handbollsuppställning kring motståndarförsvaret helt plötsligt har fått häng på toppen igen. Jag ser naturligtvis vackra Arsenal med passningsspel av gud skapat, ett Gunners som gör 5-2 på Fenerbahce och en massa mål på Porto, men funkar inte det,. så tar jag vilket spel som helst bara pinnarna ramlar in. Any day of the week. Sedan kan jag aldrig ställa upp på att hemmapubliken buar ut en egen spelare. Inte ens när Eboué gör en Tottenhaminsats. Grisfotboll är däremot tillåtet och sjunger min son samtidigt luciasånger så får man en ypperlig känsla.

Det var offside men karma hade ett finger med i spelet
(Nilsson, 1 December)

Visst var Robin van Persie offside när han gjorde sitt första mål, tveklöst. Sedan om domare Mike Dean tolkar det annorlunda så är det en förklaring han får stå för. Men det jag ska komma till är att karma hade ett finger med i spelet. Hur många gånger har vi inte muttrat över Didier Drogbas många gånger turliga mål (studsar på smalben etc) mot Arsenal och förra säsongen dessutom från en offsideposition. Karma jämnar alltid ut det och den här gången var det Chelseas (o)tur.

Jag känner inga som helst sympatier och det står jag för. Många är de agg man känner mot Chelsea även om jag verkligen gillar Big Phil Scolari och tyckte att det var synd att han tog över rodret hos de blåklädda. Något som verkligen legat som en gnagande liten irritation i kroppen är när Chelsea förra säsongen skulle spela tillbaka bollen efter att Arsenal spelat ut den över sidlinjen, så som man gör rent gentlemannamässigt. Chelsea agerade inga gentlemän utan spelade ner bollen djupt mot Arsenals hörnflagga och lyckades således utnyttja detta, sätta press och göra mål. Jag känner som sagt inga sympatier efter det som hände under matchen igår. Karma hände.

Och varför ska vi göra det då de flesta andra lag verkar tänka "win at all costs" nuförtiden och framför allt när de möter Arsenal.

Sist men inte minst ett "shame on you" till Denilson för filmningen som verkligen var usel. Men han tänkte väl "win at all costs", för alla andra gör ju det. Eller så har han studerat Wayne Rooney...

En helg med instinkt
(Falk, 28 November)

Jag irriterades vid första inblicken. Det räcker med en mugg. Vår nyanställde kom drällande med en Chelseamugg. Mina kollegor försökte försökte långsamt- är man Chelseasupporter får man prata långsamt- att förtälja- hur reviret var i företaget och hur nära döden han var. Lekplatser, små legobitar, en förnimmelse om en lycklig sjätteklass. Han förstod självfallet inte. Chelseasupportrar förstår inte, såvida man inte länsar deras konto. Då håller de på vad som helst. Till och med Stockholm08 får fans då.

En helg med känsla. Liverpool försöker sno Henry. Pryo-elever. Henry är, förblir och kommer alltid att vara Gunners. Om han någonsin uttalat sig positivt om Liverpool så är det "Carraghar ramlade snyggt när jag tunnlade honom" eller "snygg passning av Gerrard". Att överhuvudtaget tro att Henry sagt att "Liverpool kan vinna ligan i år", känns som en fabricering av Hitlers dagböcker igen och Konrad Kujau får ett ansikte igen. Någon Liverpoolare som försöker förstå språk kommer att säga "Jag kan språket, han sade verkligen så.". Fel. Du trodde det. Somna om. Prata med dina gelikar på förskolan.

Har jag sagt nog nu? Skall jag äta små fågelägg? Eller skall jag ge mig på en ytterst framsynt vy på den intresssanta matchen mellan Kommersialismen och Idealismen. Rykten når mig att Abramovitj kanske inte ens kan se matchen på grund av vissa ekonomiska problem i hemlandet. Det var ju synd. Hans extrema fanatism, flaggor och våldsamma hejande kommer man att sakna och hans intressanta blick också. Gav Hallandstunneln en helt ny vision. Gunners rules. allover. Moral, känsla, historia, kunskap, spelidé, spelpersonligheter, värdighet, rock'n roll och vilja. Chelsea? Försök inte. You are not even close. Chelsea har dock ett fantastiskt starkt lag. Kan plocka både liga, cuper och Champions League detta år. Anelka har jag alltid gillat även fast han verkar ha en igelkotts hjärna. Frågan är om han tar sig från Chelsea dock. Att vara smartast i laget är alltid roligt.

Söndag. Det räknas ned.

Om Gazidis
(Falk, 27 November)

Han slet av sig kläderna. Det ryckte i kroppen. Det växte ut hår på ryggen, musklerna tryckte sig igenom kläderna. Han såg sig omkring. Visste inte vad som hände. Rätt som det var sprack den mörka dystra molniga kvällshimlen upp. Månskenet blixtrade till med vackra sköna långa strålar över himlavalvet. Då kom det. Urgrundsvrålet. Ett långt ylande hördes över norra Londons vackraste delar. Ett ylande som spred sig över Islington, Tottenham, Hackney, Barnet med mera.Ylandet var ett härskarskrik och för den som väldigt nyfiken så fick man sig en mycket otrolig vy om man tog sig till Emirates Stadium. Där. På toppen av arenan stod Ivan Gazidis, hårig över hela kroppen med morrhår och med spelande muskler som brutit igenom Eton-skjortan och ylade.

Cineaster känner igen En amerikansk varulv i London. John Landis fantastiska 80-tals film med Griffin Dunne och David Naughton, fast i nytappning. Inte blir det så när vi får Ivan Gazidis vid rodret. Inte alls. Jag tror på honom. Stenhårt. Han har erfarenhet och verkar vara slipad när det gäller förhandlingar. Men, vi vet ju inte riktigt vad som kommer att hända, precis med varulven ovan. Något skedde bara. Kommer vi att se någon förändring? När blir det och hur? Klart är att Gazidis kommer med ett amerikaniserat sätt att se på affärer. Allt är möjligheter. Det är spännande. Vidare så kommer han från en liga- MLS- där man under 14 års tid har fått jobba med marknadsföring, locka till sig stjärnor, profilera sig i TV och gentemot de större ligorna. Det kan Gunners ha en oerhörd nytta av i sitt sätt att kommersialisera sigcoh öka intäkterna. Vi får en herre, som definitivt inte är van vid att ta fansen för givet. Idag säljer Gunners ut varenda match. Bra ekonomi. Tryggad sådan. Men samtidigt vet vi att det finns en mängd människor som drömmer om att se Gunners, bli ett med Gunners och vill ha mer och mer av dem. Detta kommer Gazidis att utnyttja. Säkerligen. Jag tror att vi kommer att få mer fanslika aktiviteter. Kanske någon turné(på gott och ont?), kanske mera fansfrämjande aktivieter, såsom spelare på olika aktiviteter och kanske något extra arrangemang kring matcherna. Jag kan också tänka mig att Gaxidis kommer att se över och lägga sig i de sponsorintäkterna som finns. Vad som mer kan bli revolutionerande är kontakterna med de egna spelarna i förhandlingar om nya avtal och säkran av framtiden. Nu har man - vilket inte funnits på nästan ett år - en CEO som kan beskriva tankar, visioner och vad som gäller framöver. Däremot hoppas jag inte att Gunners blir en nöjespark eller amerikansk cirkus med McDonald's överallt och så mycket grejor i fanshoppen så att man får uppstötningar. Den risken finns alltid när man tar in amerikanare i klubben. Jag tror dock att vår övriga ledning behåller värdighet och inte släpper fram för mycket vansinnigheter. Fast ett litet ylande på taket någon gång i bland. Det står nog i alla fall jag ut med.

Cole & Gallas och en kaptens vedermödor
(Falk, 25 November)

Sedan Vieira försvann från klubben har Wenger haft ett problem av kaptensformat. Henry gavs kaptensbindeln, men var inget vidare som kapten egentligen. En ikoniserad hjälte som lade för mycket tid på att vara kapten och för lite tid på att visa sig på den styva linan. Gallas är en extrem känslomänniska. Birmingham-matchen förra året, matchen mot Spurs i år och troligtvis andra utspel, visar att kraken är en labil spelare som är extremt nyttig för laget som pådrivare, men som förstör stämningar och som inte kan hålla truten. Att nu utse Fabregas som kapten kan alltid ifrågasättas. Killen är 21 år gammal, en av världens bästa mittfältare och får nu en extrem börda på sina axlar. Rätt val? Jag är inte helt säker. Jag hade nog låtit Almunia ta hand om bindeln tills vidare. Cesc skall leda spelet i attackerna, han är hjärnan, han är navet och den som bollarna skall cirkulera runt. En pådrivare. Att i dagens läge "belasta" honom med en kaptensbindel kan verka både positivt och negativt. Tar han detta på rätt sätt, så kommer han att lyfta sig själv och laget. Fabregas blir den självklare ledaren i laget och Wenger ser kanske detta som ytterligare en möjlighet för att få Cesc att stanna kvar i klubben. Är jag tveksam till det? Mycket beror på hur säsongen går antar jag. Andra exempelv visar att en ung spelare inte är byxad att ta detta ansvar och blir för mycket kapten och moralisk väktare och blir hämmad i sitt spel. Jag misstänker att detta kommer att sönderanalyseras framöver. Som vanligt kan man säga att Wenger har rätt. Det har han oftast, även fast Wenger inte är en Sigmund Freud och kliver in i spelarnas hjärna. En kritisk analys av Fabregas som kapten lär följa på alla tänkbara hemsidor, bloggar och tidningar, så vi får avvakta och se. Spännande blir det i alla fall.

Ikväll går vi vidare i Champions league. Jag drar mig till minnes en sen novemberkväll 2003, då Gunners var på väg ut ur Champions League efter ett par riktigt usla matcher. Bland annat mot Inter hemma. Men när klockan nästan slog, så kastade sig Ashley Cole fram och styrde in segermålet. Sedan tassade Gunners vidare ända till kvarten och fick stryk av Chelsea. Ikväll gör vi - trots en hel hög med skador- processen kort med Ukrainarna. Europas kornbod skall stängas, låsas och det skulel inte förvåna mig om det blir Gallas som avgör.

Game Over
(Falk, 23 November)

Det är tragiskt att behöva konstatera det; men vi räcker inte till. Det är så in i bänken dåligt av Gunners att torska mot ManCity, Stoke, Villa, Hull. Man skäms som en liten hund, som hittats juckande mot en innebandyklubba. Gårdagens föreställning var ytterligare en i raden av fantastiska upplevelser och vän av ordning kan tycka att - jamen, vi saknade ett gäng spelare - men egentligen bara Fabregas, Walcott, Sagna och Adebayor. Inte vilka som helst, men mina vänner det är inte där det hänger. Wenger har missbedömt läget helt enkelt. Det kan inte vara på annat sätt när vi förlorar ligatiteln i November. I November och vi är 12 poäng efter. Vi kommer aldrig i kapp. Tyvärr Arsène, men detta är för jävla dåligt. Det är naturligtvis inte vår karismatiske elsässare som spelar matcherna, men det är till syvende och sist han som är ansvarig för satsning, inköp och spelarmaterialet och det vi har - det håller inte. Det kan inte vara guds mening att förlita sig på Diaby, Denilson, Song och Nasri på mittfältet. Vem skall stå för kreativiteten? Vem? Diaby kan inte dribbla sig igenom fjorton man och slå en felpassning. Nasri hade sina ten-seconds-in-fame mot ManU, men hans passningsskicklighet exponerades kraftigt igår. Hur många bollar gick framåt? Hur många bollar gick rätt? Denilson och Song kördes tyvärr över och de grabbarna gör inte 100 meter under 20 sekunder. En katastrof.

Tyvärr har Wengers ultra-idealism, med ett mantra som säger "måste köpa talanger, måste utveckla talanger" förblindat synen på vad som behövs. "You win nothing with kids", sade Alan Hansen om Fergusons gossar på 90-talet. Då funkade det, men då var konkurrensen och investeringarna inte mördande. Det håller tyvärr inte att förlita sig på att yngre spelare skall ta de nödvändiga stegen. De behöver rutinerade spelare omkring sig som hjlper dem på traven, som kan ta skitmatcher, skitgörat och som kan avlasta dem. Vi ligger under med 2-0 och Wenger chockar med att slänga in 17årige Aaron Ramsey. Jag tycker Ramsey är en mycket bra spelare med härlig attityd och lovande på alla sätt och vis. Men att förlita sig på att han skall in och vända spelet vid 0-2, det visar att något är fel. Varför inte vräka in Simpson och Vela, som är offensivkrafter och även här pratar vi om 20åringar. Långsamt måste man börja ifrågasätta Wengers policy. Som rutinerad herre vid skrivbordet, så vet jag att det går upp och ned och har man upplevt ett 70-tal med 15-16-17.e platser, glädje vid titlar 1979 och 1987 som bara dök upp, så skall vi naturligtvis vara nöjda med att kunna slåss på den nivån vi är nu. Vi har en egen arena, vi har inget betungande skuldberg, vi är en engelsk klubb och vi spelar en fantastisk fotboll. Ärligt talat; couldn't care less. Har vi ny byggt upp förväntningar och pratar om titlar och om att ta det avgörande steget, så funkar inte den modell som Wenger just nu använder. Wenger has lost the plot. Årets ligasäsong är över. Game over. Vän av ordning säger att Champions League, Carling Cup och FA-cupen återstår i år. Absolut och kanske får vi jubla då. Jag är dock högst tveksam efter den senaste tiden fulllständigt hopplösa eskapader och jag är orolig för framtiden. Tyvärr ger uteblivna framgångar vid handen att de större spelarna som Adebayor, Fabregas med flera kommer att vilja flytta på sig. De vill vinna något. Just nu känns det bara mörker, mörker och mörker. Game fucking over!

Over and Dunne with
(Falk, natten 22 November)

Det finns spelare i andra klubbar som man tar till sitt hjärta. I min ungdom, så mötte jag flera spelare, som jag tunnlade, fintade upp i Linköpingsskogarna, satte straffar på eller på annat sätt tacklade omkull, men jag fann dessa trevliga, "goa gubbar", grabbar man kunde garva med, ta en pilsner med och grabbar som kunde lämpa över sin dam till mig för styrdans..och annat...

Jag vet inte om Richard Dunne hade passat in där. Kanske. Men det är en kille jag gillar. Ko-dum blick, det är Rooney-tomt å då pratar vi St Gotthardstunnel-blick, men med ett hjärta av guld för alla på planen. Richard Dunne är ibland en bra bollspelare och kan stoppa det mesta som vill förbi honom. Ibland vill han dock för mycket och agerar Carambolevall åt alla som också som vill ha in bollen. Det känns som det kommer ett rop "Richard, ball is coming; in..or out?" Förstå mig rätt; Dunne ger alltid 100%, men ibland blir det fel. Jag gillar Dunne. Hjärta, smärta.

Manchester City för mig är mycket Dunne i dagsläget. Tidigare var det Hutchison, Kevin Reeves och en fet Francis Lee. Han hade inte passat i en normaltröja, men han hade ett stort hjärta. En kille som bollar träffade på och en kille som bröt igenom en betongmur.

En hyllning till historien? Nja, men till grabbar med hjärta. Det har vi i Gunners också. Plenty. Så mycket att det rinner över hos Gallas exempelvis, men en gång i tiden hade vi Henry och han gjorde alltid kraftfullt narr av Dunne. Jag minns någon match när man zoomade in Dunne vid starten av matchen. Den blicken. "Detta blir jobbigt". Det blev det. Henry på spelhumör. Oj. Vilken resa. Dunne var halvvägs i Abchasien och vände innan han fick tag i kroppen. Ett par klassiska ´tunnlar, bollen rullade mellan benen som på en skolfotbollsdag. Dunne var borta, bet ihop och tunnlades igen. Henry gjorde två eller tre denna dagen. Viva la Vida, hade Coldplay sagt. Dunne såg lika glad eller fundersam ut som vanligt. Han fattade nog inte vad som hänt. Men jag gillar Dunne. Hjärta och smärta. När han möter Gunners så har han olika känslor, kraken. Själv vill jag bara höra Proclaimers gamla "Over and Done with", så att Rchard kan återgå till normalblicken igen. Hans fru lär vara gravid. Får jag föreslå namnet Henry?

Got myself a cryin', talkin', sleepin', walkin', livin' doll.
(Falk 21 November)
..och han heter Gallas.

Han är kapten i laget och skall väsnas. Men han gör det svårt för oss. Gallas är omstridd som kapten. För det första var det en massa liv kring det faktum att han dök upp istället för Chelsea. Sedan pratar han mycket och ofta och gärna till pressen och vidare så betedde han sig inte direkt som världens bästa människa kring Birmingham-matchen ifjol. Gallas retar upp. Ordentligt. Fast det är läge att hålla käften mot media nu. Det kan inte gärna vara kapten Gallas roll att gå ut i press och sprida vanföreställningar om att "vi bråkade i halvtid, men vi sade at vi tog det senare" "vi kämpar inte, vi tacklar inte." Jag har alltid varit emot detta "tyska " sätt att gå ut i press och sprida idéer, glåpord, påståeenden. De vet att de förr eller senare får krypa tillbaka till media och säga "öööh..äääh, det var inte så jag menade, ju.." William gallas är kapten för skutan och har för en gångs skulle de senaste matcherna varit en kapten som stått upp. I de fullständigt miserable uppträdena mot exempelvis Aston Villa, så var ändå Gallas en av dem som manade på. Att han känner att han inte får koppling från sina lagkamrater, så - bitte - lös detta i gänget, i omklädmningsrummet, med Wenger, Pat Rice eller någon annan gullhöna, men inte i media.

"Axe Gallas!" skriker fansen. Tyvärr, men det det tror jag fel. Om man vill nedmontera en spelare, så inte på det sättet. Enda sättet att göra det är om Gallas själv knallar upp och säger "ta kaptensbindeln, det här funkar inte". Att Wenger går ut och klipper av kaptensbindeln på Gallas, så är en transfer inte långt borta och hur ser det ut internt och externt? Det tror jag inte på. Att byta ut en kapten, skicka in en missil i buken på honom, mitt under brinnande säsong och framför allt nu, när vi går mot ett avgörande i Champions League, skall kraftsamla för ligan, har en massa skador och en sjuhelvetes jävla matcher framför oss, så kan vi inte nedmontera Gallas. Såvida inte Wenger väljer att spela "hardball" och stänga av honom och sedermera sälja honom. Tveksamt dock.

Däremot så förväntar jag mig räfst och rättarting från klubben. Ett par rejäla nyp i örat och sedasn kommer nog Gallas ut snart med en hel del positiva saker om sina klubbkompisar och stämningen i laget.

Mitt liv som kapten i fotbollslag är ganska kortvarig. Ungefär som kollegan Jakob brukar säga om min tid i försvarsspelet på en innebandyplan "Världens kortaste bok". Jag kände dock en oerhörd stolthet av att få bära kaptensbindeln i mitt lokala lag. Fick reda på det på torsdagsträningen, sprang hem och berättade det för familjen, tog med mig kaptensbindeln hem, strök den. Gjorde några Beckenbauer-pekningar, gick fram till min granne och pratade med honom. Han undrade naturligtvis frågande varför jag ville singla slant. Jag gick ut på gatorna och pratade allvar med några som bråkade och var extremt diplomatisk överallt. Efter timmar av förberedelser, innefattande VM-finalen 1974 och finalen 1966 med fenomenalsa kaptenerna Beckenbauer och Moore, så kom helgen och jag beredd. Extra stretchad, nystruken kaptensbindel. jag hade tränat extra på att säga "Krona" och "Klave". Kändes bra, låg rätt i gommen. Då kom telefonsamtalet:; Matchen är inställd".

Mitt Aston Villa trauma
(Falk 14 November)
Jag tar er tillbaka till min forntid. Lasse Winnerbäcks Linköping med nyponbuskar, nyponbuskar, gula stolar i skolan, tegelhus, pallade äpplen och herrtidningar gömda i rabatten.

Jag var ung, jag var frän, jag var vetgirig och fantastiskt intresserad av fotboll. Att läsa insåg jag nog tidigt att det var ett sätt att förkovra sig och med ett spriande intresse för TV, sport och fotboll, så hamnade man framför tidningar och TV-Sporten.
Då klockan 21h30 varje söndag. Sportspegeln.
Tipsextra varje lördag kl. 15h30 och
så ibland slängde de in en landskamp. Exempelvis såg jag som sexåring när Tomaszewski räddade Polen till VM 1974 efter en heroisk insats mot England. jag såg Tv-matchen mellan Spanien och Jugoslavien som skickade juggarna till samma VM.
VarförTV visade dem? Ingen aning.

Själv låg jag, en småfet sexåring med fallenhet för godis, chips, glass och morsans världens godaste bullar, framför Tvn och riktigt "pôs"(För de som vill veta hur det uttalas, så kollar ni in EuroTalk för några veckor sedan). Lagom till mitt intresse, så dök intresset för engelska ligan upp.

Svårt att motstå? Inte.

Tipsextra var, är och förblir kult. Sportsändningen har sällan varit bättre än en lätt lurig Tomas Simson som redogjorde för Derby-Stoke, ståendes i en pub i Baseball Ground. Man hörde ölsejdlarna bakom. Grande, som Birro hade sagt.
Hur får man då tag på ett favoritlag? Enkelt; man tar listan på fotbollslagen och börjar överst. Aaaa--Arsenal. Fan så bra. Aaaa-Arsenal Den skall vi ha. Var det så enkelt? Inget spel, inga lirare, ingen Hep Stars som spelade med utsvängda byxben. Har svårt att minnas exakt; jag var bara 4-5 år gammal. Hade knappt fått skäggväxt och mina utflykter med det täcka könet begränsade sig till att jag delade en gul spade med Eva-Lotta. Hon var fin. Men Arsenal blev det. Absolut. Det berodde nog på flera saker. Kanske inte så mycket på McLintock, Storey, Simpson med flera. Inte på spelet, inte på tröjorna. Utan på att dels förekom Arsenal mycket på TV, då de precis plockat dubbeln på ett grandiost sätt. Dels spelade de FA-cupfinal 1972 och laget var i ropet helt enkelt. Man skulle kunna säga att jag var lika opportunistisk som fyra-åring som många infantila Chelsea-fans är idag.

Jag har närt tanken dock.
What if...Jag hade plockat nummer två på listan av pin tjiv. j
Jag har alltid varit lite obstinat när det gäller opportunistiska saker.
Alla har blåa tröjor, då tar Falk en gul.
I lumpen hade alla - nästan - köpt en vacker grön tröja, som det var tillsagt - om alla har en sådan, så kan ni ha den på uppställningen. Vi var tre som vägrade.

Om den förhärskande föreställningen hade funnits förut, så hade det kanske blivit nummer två på listan. Aston Villa. Hur kul är det? Hade en kompis som av en outgrundlig anledning höll på Aston Villa. Han kämpar med trauma och går på undersökningar än idag. Sedan har jag inget emot Aston Villa. Inte alls. Ett rejält häftigt namn. Laget är klassiskt och här spelade ju Andy Gray.
Honom kan man bara älska. Mannen som förmedlar smärta på ett bra sätt. Till motståndaren. och som har en dialekt ingen jävel förstår. Inte ens han själv. Just att Aston Villa ligger som tvåa i listan i alfabetisk ordning har givit mig en del huvudbry genom åren. (Varför blev det inte Aldershot eller Altrincham då? Frågar vän av ordning, men vi pratar högsta divisionerna mina vänner)

What if, jag hade tagit fel som liten. Hur kul hade mitt liv blivit då? Hade jag gått omkring som en kvinna i en manskropp och bara velat komma ut. Suttit i Aston Villa tröja framför Tvn och haft en kropp inom mig som skrikt "jag är egentligen gooner, men jag vågar inte säga det.". Hade jag sprungit med ett helskägg á la Dennis Mortimer men tacklat som Peter Nicholas? En begynnande stamning hade kunnat givit "Vilket fotbollslag håller du på= "Aaaaa....Aston Villa." Fy. Det är traumatiska händelser i livet det.

Innan jag fullständigt går upp i spin och hostar upp morgonens extremt fiberrika frukost innehållande Müsli - pillade dock bort de äckliga russinen, avskyr russin. Gillar dock den jästa saften-, så kommer trauma nummer två. Typ runt 1985 någonstans. En tid hermevtisk fri från Gunnersframgångar. Kompisarna plågade mig med Liverpool. Hate that. Men Gunners hade tagit sig till kvartsfinal i ligacupen. Stort på denna tid. Efter 1-1 borta, så var resan mot semi färdig. Gunners hade inte sett en final sedan 1980. Fan , det var dags. det var dags. Inte möe möjligheter då att följa matchen. Text-Tv fanns inte ens. Jag gjorde tappra försök att skruva in någon knastrig kanal, men in vain. Det var bara att vänta in morgontidningen. Snabbt blädder och med en bit prickigkorv-macka i munnen sänktes Falk som Titanic. Arsenal-Aston Villa 1-2. Hur kunde det ske? Jag minns det som igår. Det slog undan benen på mig under flera veckor. Året efter vann Gunners ligacupen dock, men just Aston Villa-matchen ger mig grisiga minnen.

Inga mera trauman med the Villans under helgen, tack. Jag har haft mina.

"Im coming up for air.."
(Falk, 13 November 2008)

Jag tror inte ens traktens möss var kna när jag klev upp ur sängen i morse. Tittade till familjen, några knäckemackor, yoghurt och ett glas apelsinjuice. Konstaterade kallt att LHC fick bögel i cupen igår. How sensational och noterar att Correns Sportchef Kustvik gör allt han orkar för att profilera sig. Han får nog jobba lite hårdare tror jag. Än så länge är det rop på hjälp, men det blir nog bra till slut. Man är inne i ett ekorrhjul, eller ockerhjul som gamle Refaat el Sayed sade; jobb, jobb, barn på dagis, hämta, tjänsteresa, krama sambo, möte på jobb och så Gunners. Ett av många glädjeämnen i ett rikt liv. Gunners insats mot Wigan gladde mig mer än jag förväntat mig. ManU-matchen var ett konststycke och Wigan-matchen gav mig gådhud, då jag såg ynglingarna med mer spring i benen än en höghöjdskenyan springa skiten ur trögkörda engelska traktorförare från Wigan.

En het diskussion i brittisk press är huruvida ManUs unga djävlar är bättre än Gunners småkanoner? Jag vet inte om jag bryr mig så mycket och vem skall bedöma det? Idoljuryn?
Senaste åren i juniorlagen har Manchester City och Liverpool varit förhärskande i cuperna. Arsenal har inte nått någon final, så det kanske kan ge en fingervisning på den nivån. Jag bryr mig inte om denna jämförelse. Min pappa är starkare än din pappa-typ. Jag kan vissla och hoppa på ett ben. Duger det?

Carling Cup är en spännande företeelse. Burnleys skräll igår var hyfsad. På någt sätt så skipades en form av rättvisa när Mikel, som är en mycket bra fotbollsspelare, men som var en av oroshärdarna för två år sedan i cupfinalen, fick bränna den sista straffen. Att Liverpool sedan åkte ur gjorde inte min dag sämre i alla fall. När kvällen kom igår så rann det ned ett glas mousserande vin. Självklart inte till lagens förluster, men bara för att jag och sambon kände för det. Gott, sprudlande och kallt. Kanske inte som Churchills "gratis", men fan så gott en onsdagskväll, när traktens lokala bävrar får barn, Wilshere troligtvis sover med Totte under huvudkudden och Wenger sitter hemma i Totteridge och ritar upp regler för hur man skall spöa Aston Villa i helgen.

Ibland blir Gunners ett lutfhål i tillvaron. Efter en dag med intensiva blickar från kollegor - har sminket lossnat, har kajalen färgat något? - och ibland heta diskussioner med utländska kunder, barn med blöjor, dockvagnar och vardagsproblem och vardagskärlek, så är det ibland mästerligt att sätta sig framför TVn eller datorn, sjunka ned i en transformerad bild av en gammal Arsenalfan och bara ryckas med i kakafoniska kulturuppevelser och magiska mästerverk som det så oftast blir när Gunners spelar boll.

En snabb signal till kollegan Jakob indikerar att det blir Londonresa till våren. Gunners väntar med öppna armar. Ser redan fram emot The Gunners, Finsbury Park, Holloway Road, Emirates och ett skådespel. Gunners präglar livet och ibland hjälper det till när man vill ha luft...

Den manipulative Wenger
(Falk, 11 November)
Det är kanske inte som att kasta sig in i Matrix-världen. En värld som upplevs inom dig i dina egna sinnen, men Wenger leker med våra sinnen så att man förlorar begreppsvärlden.

Låt mig förklara.

Det är förblindande att se hur Wenger lyfter fram ungdomar på ungdomar och de är med så länge i spelet kring A-lag, reservlag att man helt glömmer bort att grabbarna faktiskt bara är i lindan av sin fotbollsutveckling. Det slog mig härom dagen att jag satt och tyckte lite små-synd om spelare som Bendtner och Vela, som får sitta på bänken och inte spela. Det gynnar inte direkt deras utveckling och även fast dansken på grund av skador och avstängningar fått en del speltid, så har Vela sett minimalt av det. Man oroas lite lätt för att spelarna, som man tagit till sig, kanske funderar på att lämna klubben och söka lyckan någon annanstans. Detsamma gäller egentligen Johann Djourou, Alex Song och i viss mån Abou Diaby, som man ibland tycker får spela lite och ligger på gränsen till A-laget. Carling Cup ger dem ju naturligtvis alla möjligheter att lysa dock. Det är då Wengers manipulation glider in i bilden. Grabbarna kom fram i bilden så tidigt att man helt glömmer bort att de faktiskt bara knappt har inlett sin fotbollskarriär. Bendtner är 20, Vela 19, Djourou 21, Song 21 och Diaby 22. Som exempel. Har man varit Gunnersfan länge, så tycker man att dessa spelare- Vela kanske inte riktigt då- har varit med och runt klubben i åratal. Så har det också varit, men de kom till klubben som juniorer. Arséne Wenger är en mästare på detta. Spelarna kommer fram så ohyggligt tidigt och blir en fast punkt i laget väldigt fort. Walcott exempelvis är fortfarande bara 19, Fabregas 21. I många andra klubbar, så anses de vara unga om de släpps fram vid 19-20års åldern. Hos Gunners är många redan världsstjärnor och nästan färdiga spelare. Jag har en känsla att man glömmer bort detta ganska ofta och tycker att Wenger skall låta spelare som Vela, Song med flera rulla boll från start. Man skall ha med i bagaget att grabbarna fortfarande knappt har fått på sig skorna. Något att tänka på inför kvällens Carling CUP-match, där vi rullar ut ett groteskt ungt lag. Manipulationen från Wenger är fullständig. Han får gärna fortsätta med detta dock. Jag är lättmanipulerad.

Ett djävla motstånd
(Falk, 7 November)

Erkänn att ni satt hemma och småjuckade med en liten plastleksak? Det gjorde jag. Min heter Sir Alex. Har ni samma perversa läggning som jag? Har för övrigt fått tips av andra redaktionsmedlemmar. Man spänner fast leksaken vid väggen. Den liknar för övrigt Sir Alex Ferguson, lät överröd i färgen och så ställer man en Giggs och Scholesfigur framför honom. "We will not sit in your lap, sir.". Testa det. Kolla leksakens krumbuktiska övningar. Kolla vansinnet i blicken. Så tar ni nästa docka. Kalla den Kristina. En flink docka, lätt att fälla, men med målade tånaglar och pomada i håret. Lägg fram en boll framför. Samtidigt pratar ni spanska. Kolla killens längtande blick. Nästa docka. En fyrkant. Kalla den Wayne. Tala något till den. Ingen rörelse. Säg något på engelska till den. Ingen rörelse. Sparka på den. Ingen rörlelse. Säg "fuck ". Den rör sig gillande. Welcome Manchester United.

Det är ett djävla anhang. Manchester United kommer till Emirates Stadium. Burn. baby burn!. Tyvärr en av de viktigaste matcherna på året. Efter Stoke-.matchenn, så finns bara "vinst" kvar.Normalt sett så hittar alltid FA en straff i 93e, men den tar Fabianski. Matchen mot ManU lockar fram det djupaste, det ondaste, det djävligaste ur kroppen. ManU är ett otyg. Jag har inte mycket till övers för ManU, men har en löjlig extremt extrovert och avlägsen respekt för Ferguson. Det är för många gånger som ger framgång, för att man kan anta att gubben är väck.Men det är ett skitgäng. Carrick, Fletcher med flera.När krossar de en bar`? En liten jävla rymdmänniska som Nani eller en Leroy från Fame(kan han spela piano, Anderson?) , vidare så har jag alltid irriterat mig på folk med pannband som inte behöver det. Berbatov. Ramlar huvudet hop? Tar han ett internt brottningsgrepp eller vadå? Tevez? Vågar jag?.... Han har väl också pannband.

Nåväl; ManU kommer till Gunners. ManU är troligtvis ligans mest komposterade lag. Tyvärr, men en oerhörd kraft. Fantastiska spelare rakt över. Enorma! Närsonhelst skulle de berika Gunners damlag. Damlagets bänk skulle behöva en Carrick, Fletcher, Tevez för att göra livet lyckligare. Rooney hör liksom inte dit, folk måste förstå en GPS först. EM 2012 är en utmaning.

Morgondagens match. Ett vägskäl. Vinner Gunners så är vi med igen. Vinner inte, är det då bye-bye ligan? Ja, troligtvis och jag går raka vägen ut och hör "avgå Wenger" från traktens duvor. En tuff match, en otrolig utmaning. Gunners utan ett gäng nyckelspelare. Hörde igår att man funderar på att spela Franck McLintock. Vi möter Manu. Ett djävla anhang. Red Devils. För min del så gäller endast en sak: Skruva av hornen, plöj ned i mattan och så sår vi majs. Gunners vinner.Alltid.

Att fastna i ett nät
(Falk 4 November)

Det går så mycket tankar genom huvudet sådana här dagar. Min dotter tappade sin första tand igår. Jag erbjöd mig pronto att lägga den lilla tanden i en liten mugg och kalla på tandfén. Naturligtvis hade jag en baktanke. Ända sedan jag var liten har jag funderat på den där tandfén. Snål jävel. Här tappade jag tand efter tand och det låg bara en rutten krona i glaset. Bedrövligt. Vad kunde man göra för en krona? Något bubble-gum på sin höjd. "Pay-back-time, you fairy". Min dotter undrade varför jag prompt skulle lägga mig och sova i hennes rum. Vad var det för nät jag hade med mig och vad hade mamma sagt om dobbskor inne. Jag skyllde på problem med elementen och till slut somnade dottern. Det mörknade. Endast vinden från den kylslagna skogen hördes. Molnbankar susade förbi, utanför hoppade en frusen kanin förbi. Jag låg där och lyssnade. Ingen tandfé? Men så en bit in på natten öppnades dörren och jag såg en ljus gestalt smyga sig fram mot min dotters säng. Jag studsade upp från mitt gömställe; vrålade med hög röst "Banzai" och kastade mitt fångstnät över varelsen. "Magnus, nej, vad gör du? Är du fan inte klok? " Jag kastade mig som en Clichy över varelsen och brottade ned den. "Ge hit pengen, du onda varelse", ty den hade en liten peng i handen. Jag vred ur guldtian ur handen på tandfén, som skrek med en röst, jag tyckte jag kände igen. "Payback-time", skrek jag. Jag täckte tandfén med fångstnätet, en snabb munkavel och färdigt. Jag kände revanschens adrenalin rinna genom kroppen. Blodådrorna pumpade, svetten lackade och jag såg min framtid i aktiemarknaden. Vad denna guldtia skulle växa, bara börsen vände. Glad i hågen lämnade jag en sprattlande och frustande tandfé på golvet i min dotters sovrum och kröp ned i min säng igen. När morgonen kom skulle jag minsann berätta för min sambo om min fångst...

Nu skall inte det här blogginlägget handla om tandféer utan om en del tankeverksamhet man sätter igång efter Stokematcher, Spursmatcher och annat sattyg. Är vi på rätt väg eller är vi fans offer för en idealiserad bild av världen, där Wenger långsamt snöar in sig i en tanke att förändra världen med fin fotboll, ungdomlighet och extrem framtidstanke. Man skall inte gräva gravar. Inte alls. Men faktum kvarstår. Det är resultat som räknas. Resultat. Segrar. Vinster. Troféer och bucklor. Sedan 1996, då Wenger anlände som en Messias till klubben har vi varit bortskämda med det. Det är endast två av de hela säsongerna, som Wenger vistat i klubben, som vi inte har vunnit en titel eller varit i final. Säsongen 98/99 och 2007/2008. Resterande säsonger har vi finaler eller titlar. Det är fin-fint. Men sedan 2005 har vi inte vunnit något. Wenger har föryngrat laget på ett intressant och fantastiskt sätt, men har han gått bort sig i tankeverksamheten? Har hans ideologi att satsa på ungt och fräscht blivit ett mantra, som gör att han bortser från det laget verkligen behöver och också har råd med, nämligen kvalitetsspelare på vissa nyckelpositioner. Jag vet; det är inget självändamål att köpa sig till framgång och det är inte det jag menar. Ifjol hade Wenger ett lag på gång, som mycket väl hade kunnat ta titeln. Med Hleb och Flamini försvann mycket vilja och idéer. Dessa har inte ersätts på ett bra sätt. Nasri är fortfarande ohyggligt ojämn och med Denilson har vi en tacklande ersättare, men långt ifrån samma motor som Flamster och en som man definitivt inte lutar sig emot i bortamatcher. Mot Spurs, Stoke, Fulham och Hull har vi även blivit pinsamt medvetna om att vi har problem i luften och även fast det inte beror på att Gunners har dåliga huvudspelare, så tror jag att det beror på en bristande rutin och samspel mellan målvakt och backlinje. Bristande rutin? Jo, Gallas-Touré har spelat ihop en del, men hur ofta ifjol spelade de egentligen ihop. Senderos klev in och Djoruou. I år har Touré varit petad, Gallas skadad och Silvestre har vikarierat. Klart det blir krångligt för en Almunia, som tyvärr inte heller är bäst i världen ibland när det gäller tajming. Så man måste nära tankarna om Wenger denna gång låtit sin ideologiska ådra att utveckla de spelare han har och utveckla klubben mot att vinna troféer? Hade en stor stark mittback och en defensiv mittfältare av kaliber gjort saken bättre? Man vet inte, men det hade satt press på övriga spelare och konkurrens är aldrig fel.  Att ha tre förluster efter elva matcher och inte ens ha mött Chelsea, ManU eller Liverpool är en veritabel katastrof. På hela säsongen ifjol hade vi tre förluster. Mycket kan hända under säsongens gång, men just nu känns det som att Wenger har fastnat i ett liknande nät, som tandféen ovan ligger i, och han vet inte riktigt vet hur han tar sig ur.

Tankar om ett förlorat derby

Ibland skulle man vilja ha en James Bond-dag. Glida runt med fräna kommentarer, tok-flirta med allsköns damer, inte åka en sekund under 180 km/timmen, leka med uppfinningar, rädda världen, springa ut från en restaurang och välta en blomkruka på vägen och avsluta med en martini. Det skulle vara avslappnande efter Spursmatchen som verkligen gick en på nerverna. Ordentligt. Själv kunde jag inte se matchen "live" då jag satt i ett flygplan från Amsterdam, men nåddes av ungefär 1000 SMS och såg matchen senare, En fullständigt golgatavandring för en trogen kanonjär. Hurihelvete kan vi släppa i fyra mål mot detta fenomenalt usla Spurslag. Som Bälinge IK i damallsvenskan borde Spursa verkligen fundera på att ta ned skylten. Jag kanske låter bitter och ilskna Spursfans-finns de? - menar att jag är en dålig förlorare, men ändock är jag inte det. Spurs var nämligen riktigt usla. Titta man på målen, så är det en blandning av misstag och fullkomliga lyckträffar. Bentleys lobbmål, som man i första ögonblicket tycker Almunia borde ta, är en fullkomlig 100%are. Köp alla lotter i världen, David. Han träffar bollen exakt så bollen far i en skruvad båge över en halv-meter för långt ut stående spanjor och till råga på allt skrivar sig bollen. Nayim? Köp en lott. Andra målet är två ordentliga felbeslut framför försvaret och Bent gör det naturligtvis bra som stöter in bollen, men Almunia skall ta bollen och försvaret skall inte drälla med den. Clichy ramlar och det sista målet..ja det sista målet. Det är nu man vill vara James Bond.

Samtidigt skall man naturligtvis säga att det är skräp av Gunners att tappa 4-2. Skräp att släppa in fyra mål och fullständigt otroligt att Spurs tillåts göra fyra mål. Men riktigt uselt att inte kunna stänga butiken och man ser på ett par saker i Wengers hantering, som måste ifrågasättas, Turskott som Jenas och Modric sker alltid, men det är i spelsekvenserna runt omkring detta som felen begås. Wengers byten är återigen ifrågasatta och samtidigt som man kan förstå att han måste säkra hemåt-eller inte- så varför inte ligga kvar med samma spelare, eller göra en Beenhakker - byt in en offensiv spelare. En Bendtner på topp hade kunnat röra om och vunnit lite nickdueller. En kvickfotad Vela hade förstört dagen för en Woodgate, som i sidled liknar en pansarkryssare. Nu tog han ut spelare som kunde förstöra det för Spurs och jag saknar en rejäl tanke här. Wengers byten är diskuterade som alltid. Vidare så tycker väl jag att ytan på mittfältet blev väl stor ibland. Denilson och Fabregas- det s.k lättviktsmittfältet - blir på tok för ensamma och när Denilson inte kan ta den rollen att jaga över hela mittfältet och jaga boll, så tappar man mark. Det gälelr att göra ytorna mindre, dra ihop mittfältet .Alla fyra Gunnersmålen är bolltapp på mittfältet från Gunners, snabb replik från Spurs och mål.

4-4 mot Spurs är ett tragiskt resultat. Det gör mig missmodig och man kan inte annat än att se tillbaka på ett förlorat derby. Att vi tar hem St Totteringsham's Day i år igen är ingen match. Det är svårare att ta på sig en sko. Men det spelar mindre roll. Det är två tappade poäng i ligan som är viktigare och när Liverpool har en lidnersk knäpp och vinner matcher de inte borde vinna, Chelsea är som en maskin och ManU är på rull, då tappar man hakan, lusten och känslan. 4-4 är ett klassiskt fy-fan-resultat. Så många sådana uttryck och fjärrkontroller som slängdes vid 4-4 och så många besvärjelser och smädelser som yttrades. Själv tänker jag vara James Bond hela dagen. En Martini är aldrig fel i denna bedrövelse.