Krönika: Ett stort, dåligt skämt
Fem olika tränare de senaste fem åren, en till synes ohejdbar spelaromsättning och berg-och-dalbana i tabellen. Det är uppenbart att något inte står rätt till i Tottenham. Peter Molin försöker reda ut vad.
I måndags stängde det senaste, och kanske mest spektakulära transferfönstret någonsin. Under eftermiddagen blev det klart att Robbie Keane återvänder till Tottenham och i samband med det beskrev jag klubben som ett stort, dåligt skämt. De orden var tydligen inte nådiga, med tanke på de upprörda känslor som väcktes. Utmärkt så! En klubb ska engagera – och vad är poängen med ett forum där alla håller med varandra? Då var det den instinktiva magkänslan som talade. Nu är tid att utveckla resonemanget.
Men först kanske jag bör påpeka att ordet klubben i mitt fördömande inte betecknar Tottenhams identitet, historia eller fans. Det dåliga skämtet är hur klubben har skötts de senaste åren.
Vi börjar med några datum: 25 oktober 2008. 25 oktober 2007. 5 november 2004. 19 maj 2004. 21 september 2003. Ser ni den röda tråden? Listen är djupt nedslående, eftersom den anger de datum då Harry Redknapps fem företrädare tvingats lämna sina uppdrag. Vid ett enda tillfälle har det handlat om ett genomtänkt, vältajmat beslut som gett den nye mannen på posten tid att planera inför hösten, och den gången var det korttidslösningen David Pleat som fick gå. Alla övriga beslut har fattats en bit in på säsongen, då laget varit nere för räkning och något behövt göras. Man skulle kunna säga att Spurs de senaste åren inte ägnat sig särskilt mycket åt aktivt agerande, utan mer om desperat reagerande.
Hur har det kunnat bli så här? Min bästa gissning är att problemet bottnar i hur strukturen för ledningen ser ut. Daniel Levy har varit ordförande sedan Enic köpte klubben 2001. För att förstå dagens Tottenham måste man förstå vem Levy är, och det är egentligen rätt enkelt. Levy är en affärsman, faktiskt en rätt briljant sådan. Det är svårt att tro då man ser vilka summor Spurs spenderar på överskattade britter, men rent ekonomiskt är klubben genuint välskött. Relationen mellan omsättning och löner är bland de bästa i landet samtidigt som vi har ett sponsoravtal som inte borde vara möjligt för en klubb som aldrig spelat i Champions League. Kort sagt borde klubbar som Newcastle, West Ham och på sätt och vis även Chelsea vara gröna av avund över den ordning och reda som gäller i Spurs finanser.
Men lika mycket som Levy är en driven affärsman, lika litet är han en gedigen fotbollskännare. Han har heller aldrig påstått att så skulle vara fallet, och för att lösa den biten har han försökt utveckla en modell där han själv tar hand om det ekonomiska medan någon annan får det övergripande sportsliga ansvaret. Problemet är att ingen av de som fått förtroendet i rollen som Director of Football har kunnat förvalta det. David Pleat är en vandrande katastrof som gör ont bara att tänka på. Frank Arnesen verkade inledningsvis vara äkta vara, men tyvärr visade det sig att karln inte har ett lojalt ben i kroppen. Damien Comolli blandade briljanta värvningar (Berbatov, Malbranque, Davids) med misslyckade (Kaboul, Boateng, Rasiak), men föll till slut på att han inte kunde samarbeta med Martin Jol. Då Juande Ramos plockades in var Levy tydligt med att ansvaret var Comollis, och när det i höstas blev uppenbart att spanjoren inte var rätt man för jobbet fick han och fransmannen konsekvent sparken samtidigt.
Den händelsen blev en närmast komiskt övertydlig bekräftelse av att systemet hade misslyckats fullständigt. Framförallt framstår ett mål som skrattretande naivt i efterhand. Med en Director of Football som ansvarig för värvningar var tanken att han långsiktigt skulle sätta ihop en balanserad, slagkraftig trupp, medan tränarens jobb var att coacha laget och få ut så mycket som möjligt ur det tillgängliga materialet. Hur blev det i verkligheten? Premier Leagues värsta transfersvängdörrar. En obscen omsättning av såväl spelare som ledare. Inte i närheten av någon tydlig linje eller vision i spelarköpen. Istället plockade man in det som verkade bra, hett och spännande för dagen, utan några större funderingar över hur spelaren skulle passa in i lagpusslet och om han verkligen fyllde något riktigt behov.
Dagens trupp ser ut därefter. Laget verkar onekligen starkare nu än för en månad sedan, men likväl framstår truppen som ett obalanserat lappverk utan någon bakomliggande tanke. Mellan stolparna har vi två jämngoda alternativ, på kanske den enda position där det faktiskt brukar vara bättre med en tydlig etta/reserv-relation istället för konkurrens. Vi har fyra högerbackar och två högermittfältare, men bara en enda vänsterspringare som visat att han kan göra ett jobb på den här nivån. Det centrala mittfältet rymmer en handfull lirare, men ingen verkar ha någon idé om hur de ska kombineras för att nå maximal nytta. Redknapps djupaste tanke tycks vara att försöka klämma in så många som möjligt på mitten och sedan hoppas på det bästa. Slutligen kommer vi till det riktiga sorgebarnet. Anfallet. Då Keane blev klar för klubben i måndags blev han samtidigt kronjuvelen i vår havererade transferpolitik.
De senaste åren har många fina anfallare spelat för Spurs. Keane och Defoe var lagkamrater i flera säsonger, men de lyckades aldrig utveckla något sprakande samarbete och det blev tidigt uppenbart att laget fungerade som bäst med en liten och en stor på topp. Därmed uppstod en sund konkurrenssituation mellan 173 cm Keane och 169 cm Defoe om platsen bredvid targetspelaren. Kampen var oviss ett tag, men rätt snart drog Keane ifrån och vann en välförtjänt plats som förstavalet i anfallet. Med ordningen etablerad planerade både klubb och spelare för ett långsiktigt förhållande. Keane uttryckte sin kärlek för klubben som svarade med att ge irländaren ett saftigt femårskontrakt. Allt var frid och fröjd.
Ett år senare dök Liverpool upp och vände allt på ända. Nej, jag missunnade inte Keane chansen att pröva lyckan norröver. Liverpool erbjöd något som Spurs inte kommer att kunna erbjuda de närmaste åren och kanske kan man inte klandra spelaren för viljan att flytta. Men tajmingen och genomförandet hade inte kunnat bli mycket sämre. Spurs var tunna framåt sedan Defoe sålts – just för att klubben istället satsade på Keane! – och Berbatov själsligt redan befann sig på Old Trafford. I det läget hade det varit fint att faktiskt finnas där för den klubb som man höll så varmt om hjärtat. Men nej då. Inte Keane. Istället tjurade han sig till en övergång, och hittade sedan på en massa nonsens om att han följt de röda sedan barnsben. Hela affären utgjorde raka motsatsen till den klass Keane brukar visa på planen.
Vrid fram klockan ett halvår. Spurs sitter djupt i skiten och i ett försök att rädda säsongen hämtar Levy tillbaka Defoe. Trots att affären är eländig ekonomiskt, trots att resten av England skrattar både klubb och ordförande i ansiktet. Någon vecka senare inser Keane att han inte har det som krävs i Liverpool och kommer därför krypandes med svansen mellan benen. Om Keane verkligen brydde sig om Spurs borde han redan vid nyår signalerat att han var tillgänglig. Istället dyker han upp fem minuter i tolv och lyckas därigenom förstöra balansen i vårt anfall för andra gången på mindre än ett år. Man kan invända att Defoe gått sönder och behöver ersättas. Det stämmer, men för det jobbet finns faktiskt en Darren Bent med nästan femtio Premier League-mål på meritlistan. Någon gång under våren kommer Defoe tillbaka, och vad har vi då? Jo, tre snarlika anfallare som kostat uppemot femtio miljoner pund, men som inte kan spela ihop. Genialiskt. Den ende som erbjuder något annorlunda i anfallsväg har ännu inte riktigt fått till det i Premier League, och eftersom han spelat mer eller mindre nonstop sedan den ryska försäsongen inleddes förra vintern lär han gå sönder vilken dag som helst.
Sammanfattningsvis är köpet av Keane fel av minst två anledningar. För det första signalerar affären att den här klubben fullständigt saknar stolthet och att man kan trampa på oss precis som man vill. Att större klubbar kör med oss då de så önskar är svårt att komma undan, men att vi lydigt låter oss hunsas av våra egna (ex-)spelare är direkt ömkligt. För det andra kommer vi att få bekymmer då Defoe kommer tillbaka från sin skada. Det är möjligt att de två kommer att få igång ett strålande samspel, men alla empiriska bevis pekar på motsatsen och mer troligt är att någon kommer att hamna på bänken, vilket är ett slöseri på såväl talang som god stämning. Om bara ett av problemen funnits hade man mycket väl kunnat acceptera det som priset för att hämta hem en levande legend, men sammanlagt är jag rädd att de två problemen väger över åt fel håll.
Till helgen är det dags för säsongens andra North London Derby. Det är två lag med stora poängbehov som möts och det kan bli en spektakulär match. Det brukar ofta bli så mellan de här klubbarna. Keane kommer att leda anfallet, och gör han mål lär det mesta vara förlåtet. Men jag vet inte om det är så enkelt. Om Keane för ett år sedan symboliserade allt älskvärt, allt vackert hos den här klubben, är det nu svårt att inte associera hans namn med allt som gått fel i Spurs de senaste säsongerna.
En hjälte är tillbaka i Tottenham och det borde innebära glädjens tider. Men hela affären har istället bara fyllt mig med avsmak. Jag kan inte komma på någonting alls – fotbollsmässigt – som kunde vara sorgligare.
