Dagen efter: Straffdramat på Wembley
Tottenham stod för en respektabel insats i ligacupfinalen mot United, men föll på det grymmaste av sätt. Trots att det nu bara återstår tolv omgångar bottenstrid kanske det ändå finns saker att se fram emot. Cyril K svarar på några aktuella frågor.
1. Trots en hedervärd insats räckte Spurs inte hela vägen. För ett år sedan kämpade man ner Chelsea, men den här gången blev United för svåra. Vad var det som gjorde att laget inte kunde försvara sin titel?
- Förklaringen är lika enkel som brutal: ett av Englands sämst fungerande anfallspar mot Europas – för att inte säga världens – bästa försvar. Med de förutsättningarna spelar det ingen roll hur många inlägg Lennon matar, och vad ska man sedan göra då de offensiva alternativen på bänken heter Bale och Taarabt? Spurs hade behövt hjälp av en målvaktstavla, en överraskande styrning, en drömträff av Modric eller Jenas, vadsomhelst utöver det vanliga. Tyvärr blev det aldrig den sortens magiska kväll.
Jamie O'Hara var otröstligt efter nederlaget, men kanske blir han gladare av att tänka på sin framtid.
2. I mitten av andra halvlek togs Roman Pavlyuchenko ut till förmån för Jamie O’Hara, vilket blev Spurs enda byte under ordinarie speltid. Hur tänkte Harry Redknapp där?
- Inför finalen fanns det små frågetecken för ryssen som inte kunnat träna för fullt under veckan och kanske orkade han inte mer. Man får hoppas att det var så, för ur ett taktiskt perspektiv är bytet svårt att begripa. Pavlyuchenko hade förvisso ingen bra match men samtidigt är han den ende av Spurs offensiva spelare som verkligen kan hota i luftrummet. Jenas och Zokora gjorde ett gott jobb centralt, så det fanns heller inte riktigt behov att täta upp med fem på mitten.
Nåväl. O’Hara petades inför fjolårets final och det var fint att han nu fick chansen. De avgörande tillslagen lämnade en del att önska, men 22-åringen visade som vanligt total respektlöshet inför betydligt namnkunnigare motstånd. Efteråt framkom det att han själv anmälde intresse för att ta hand om den första straffen, vilket stärker bilden av en riktig karaktärsspelare. Till skillnad från några andra unga mittfältare som de senaste säsongerna prövats i seniorlaget (Marney, Jackson, Yeates) är O’Hara här för att stanna.
Efter ett tufft år ser Michael Dawson återigen ut som en potentiell försvarsgigant.
3. Ute ur Uefacupen, förlust i ligacupen, en fjortondeplats i Premier League. Vad ska man som Spurssupporter glädja sig åt resten av säsongen?
- Att skiten snart är slut. Att vi får se Lennon i några månader till innan lillkillen hamnar i någon större klubb till sommaren. Att vi slipper ordet cuptied, åtminstone fram till januri nästa säsong. Att Redknapp snart inte har några ursäkter kvar. Och så vidare, etcetera, ad infinitum.
Finns det några ljusglimtar i bitterheten? Jo, faktiskt. Om den här säsongen rymt någon positiv överraskning för Spurs del så är det att försvaret sett tryggare ut än vanligt. Backuppsättningen är klubbens bästa på många år, Palacios kan vara precis den bollvinnare som mittfältet länge saknat och kan bara Redknapp bestämma sig för en etta mellan stolparna (Gomes, tack!) finns en utmärkt grund att bygga vidare på. Fram till hösten får man väl nöja sig med att dagdrömma om ett fungerade anfallsspel.
