Krönika: Sunderland, varför är du alltid så ond mot mig?
För ett par veckor sen, när Falunhimlen för första gången detta år skänkte folket nedanför lite försmak av våren så skrev jag en längre krönika om Sunderland. Krönikan var av positiv karaktär och handlade om att vi som alltid stått vid Sunderlands sida kanske äntligen kunde slappna av denna säsong då laget i fråga hade hittat formen och för tillfället låg hela 7 poäng över nedflyttning. Spelarna hade då ett leende på sina läppar, man kämpade på planen och bollen rullade enligt en väl inplanerad taktik som satte skräck i de flesta motstånd.
Det låter som jag talar om en långt svunnen tid och ska jag vara ärlig så känns det även personligen som om den formen som krönikan behandlade skedde för väldigt länge sedan. I dessa dagar finns knappt ens hoppet om att spelet skulle komma tillbaka, och vad nedflyttningsplatsen anbelangar så andas den oss nu i nacken, obehagligt nära. Kort och gått, Sunderland-supportrarna fick inte andas ut.
Detta är ju inget som är nytt för oss som lever med Sunderlandemblemet närmast hjärtat. Varenda säsong som jag kan komma ihåg har varit en rejäl berg-och-dalbana mellan himmel och helvete och det är ju kanske också det som har varit charmen med Sunderland, ty ingen kan ju svara på hur Sunderlands säsonger slutar. Om vi skulle vinna 10 matcher i rad i början på säsong så utesluter inte det att vi kan avsluta samma säsong med 10 raka förluster. Sunderland är kort och gått som hela fotbollen i miniatyr, bollen är väldigt rund och allt kan verkligen hända.
Detsamma gäller även denna säsong. Ricky Sbragia, som tog över Manager-posten efter Roy Keane började strålande. Laget såg piggt ut och kämpande villt ute på planen och det gav också resultat som gagnade klubben. Sen hände det dock någonting och bara gud vet vad det var. Laget tappade kämparglöden, Sbragia började använda sig av allt för fega uppställningar mot lag som vi hade råd att gå mer offensivt mot och nu har allt detta lett till att vi inte vunnit en match sen den 7:e februari detta år. Då mot Stoke City (2-0).
Om man ska hitta någon slags tröst i resultaten så har vi inte heller mött så många motstånd efter den 7:e Februari som man kan garantera poäng emot (Se lista under)
(A) Sat 21 Feb – Arsenal [D 0-0]
(A) Tue 03 Mar – Liverpool [L 0-2]
(H) Sat 07 Mar – Tottenham [D 1-1]
(H) Sat 14 Mar – Wigan [L 1-2]
(A) Sun 22 Mar – Man C [L 0-1]
(A) Sat 03 May – West Ham [L 0-2]
Som ni ser är kanske den enda matchen vi ”borde” vunnit i denna lista den matchen hemma mot Wigan men just den matchen blev signifikativ för alla drabbningar i listan med undantag för Arsenal. Vi kämpade helt enkelt inte och visade inte heller något prov på att vi skulle besitta någon vinnarskalle, den finns helt enkelt inte där.
Nu när det bara återstår några få matcher kvar av säsong så skriker fansen efter poäng. Poäng som ska plockas upp framför allt i matcherna mot Hull och West Brom som följer efter nästkommande matchen mot Manchester United. Jag tror jag talar för alla när jag efterlyser kämpartag i just den matchen. Fansen vet att poäng är oerhört svårt att ta från ett United som är på jakt efter ligatiteln och en förlust är nog det rimligaste att vänta sig men vi vill i den matchen se ett Sunderland som kämpar hårt och som ger sitt allra yttersta för att visa att Sunderland är ett lag som förtjänar Premier League-status, sen får resultatet gå som det vill.
Slutligen vill jag dock hylla en av våra spelare som kan få en nyckelroll nu när säsongen börjar gå mot sin ände. Jag talar om vår mittfälltartalang Grant Leadbitter som sen matchen mot City visat att han vill detsamma som denna krönika efterlyser, nämligen att kämpa. 23åringen må kanske inte besitta de allra skarpaste tekniska kunskaperna än för att kunna vara en vägvisande mittfältare men Grant kämpar som ett djur och drar sig inte för att skälla ut ens våra mest erfarna mittfältare om dessa inte kämpar lika mycket som han. Dean Whitehead må bära kaptensbindeln idag officiellt men det är Grant Leadbitter som är den som får laget att lyfta sig några snäpp.
Sunderland, varför är du alltid så ond mot mig? Ingen kan svara på den frågan men vi kommer alltid att älska dig ändå, vad som än händer!
HA´WAY THE LADS!
