Dagen efter: Kollapsen på Old Trafford
Det är ingen hemlighet att Spurs verkligen inte trivs på Old Trafford. Igår såg man ändå ut att kanske ha en riktig skräll på gång, innan allt snabbt och skoningslöst föll i bitar. Peter Molin svarar långt på en fråga.
2-0 i halvtid blev 2-5 efter nittio minuter. Kanske är det för mycket begärt att kräva vinst borta mot Manchester United, till och med då laget har skaffat sig en klar ledning, men borde inte Spurs ha kunnat få med sig något från den här matchen?
– Kanske det. Fast nej, egentligen inte. Eller åtminstone inte för egen maskin. Det låter kanske märkligt med tanke på hur matchen utvecklade sig, men jag skulle faktiskt vilja påstå att Spurs spelade i stort sett lika bra under båda halvlekarna. Det som förändrades var allt annat.
Vad var det som gjorde att Spurs tappade allt? Domaren kanske. Ja, det skulle vara enkelt och bekvämt att skylla på honom. Straffen som innebar 1-2 var högst tveksam, och oavsett om Gomes var på bollen eller inte så avslöjade domare Webb sin osäkerhet med sitt eget beteende. Carrick var igenom försvaret och om målvakten begått någon regelvidrighet borde han åkt ut för frilägesutvisning. Men något rött kort kom aldrig, och då är det högst motsägelsefullt att blåsa straff. Saken blev inte bättre av att Webb levererade fler tvivelaktiga beslut under matchens gång.
Men trots sådana incidenter är det en dålig ursäkt att lägga skulden på domaren, och jag är övertygad om att Spurs hade tappat sin ledning ändå. Att matchen så fullständigt skiftade karaktär berodde nämligen inte på rättskiparen eller något liknande, utan på att Spurs fick möta en direkt personlighetskluven motståndare. I första halvlek agerade United som bra lag ofta gör då de har hemmaplan och underskattar sina motståndare: nonchalant, bekvämt, halvhjärtat. Spurs fick tiden och ytorna för att rulla boll samtidigt som hemmalagets anfall var alldeles för korta och hafsiga. Spurs var däremot skoningslösa då de kom till anfall – men samtidigt måste man komma ihåg att båda målen uppstod efter tydliga missar i försvaret.
Om man tänkt underprestera som spelare är det förmodligen bäst att inte göra det under Alex Fergusons chefskap. Det är ingen vågad gissning att känslorna stormade höga i åtminstone ett omklädningsrum under vilan, och då United kom ut för andra halvlek var det ett helt annat lag som äntrade planen. Tämligen omedelbart stod det klart att nu var det slut på det roliga för Spurs; slut på bjudningar och ytor, slut på lojt närkampsspel, slut på halvhjärtade löpningar. Att målet – och sedan målen – kom var därför fullt logiskt. Straffen går som sagt att diskutera, men bara situationen i sig symboliserar skillnaden hos de röda. Även i första halvlek försökte man många bollar på djupet, men då var passningarna för branta eller anfallarna för sega. I andra halvlek fick man utdelning nästan direkt. Och när ett nytänt United lägger i en högre växel, med Rooney och Ronaldo på bästa spelhumör, då finns det få lag i världen som kan stå emot. Spurs försvar har under 2009 varit bättre än på mycket länge, men trots det tillhör laget – tyvärr – verkligen inte den lilla skara som kan ge ett välspelande United en match.
Sammanfattningsvis kan man påstå att United fick en del hjälp på vägen, men jag är övertygad om att laget hade klarat den resan oavsett vilket. Man får reagera som man vill på det. Jag lyfter på hatten för det fantastiska fotbollskunnande som de röda besitter – och samtidigt går jag sönder en smula inombords över att Premier League håller på att bli så förlamande jävla förutsägbart.
