Stoke-West Ham en reseberättelse
Mikael "Mumlan" Jansson var med på Scandinavian Hammers resa till bortamatchen mot Stoke. Här kommer hans reseberättelse.
Fredag 090501:
Tar bilen till Västerås och går på flyget. Sen köper jag en tur och retur-biljett med Stanstead express och framme vid Liverpool street är det tänkt att jag ska ta tuben till Upton Park. Dessvärre går bara rosa linjen till Plaistow, så i ett försök att vara smart åker jag till Aldgate, där jag även har möjlighet att ta både grön och rosa linje. Dessvärre är Aldgate och Aldgate East två helt olika stationer, så det är bara att åka tillbaka till Liverpool street och åka till Plaistow. Där träffar jag några norska Scandinavian hammers som jag inte känner igen. Då jag inte hade druckit mer än en öl så struntade jag i att presentera mig och bara hängde på dem till Upton Park. Väl inne i Thames Ironworks bar presenterade jag mig i alla fall för nästan alla. I baren satt min bästa West Ham-vän Christian som det i vanlig ordning var underbart att träffa igen. Mötet som skulle börja klockan 18:00 började inte 18:00, utan när jag kom. Så borde det vara med alla möten tycker jag.
Kung Gjermund (Järven) delade ut biljetter och samlade in pengar till tågresan, sen bar det av mot Barking. Jag och Christian kom lite efter de andra och gissade att de skulle vara på The Spotted Dog, men det var de inte. Vi tog en öl i alla fall och sen gick vi över till The Barking Dog. Där var de! Men när vi kom in gick de till The Spotted Dog. Jag och Christian tog i alla fall en öl där. På toaletten såg Christian nån stolle på klassiskt filmmanér sniffa kola helt obekymrat. Efter det gick vi tillbaka till The Spotted Dog. Där sjöng vi lite ramsor till personalens stora förtjusning och sen bar det hemåt till Scott Parkers rum vid Upton Park. Någonstans på vägen köpte Christian öl till morgondagens tågresa. Jag har ingen aning om när, men jag är väldigt glad att han gjorde det.
Lördag 090502:
Upp 6:25, en snabb dusch och en brittisk frukost så var det samling vid tub-stationen 7:00. Christian hade kollat upp resvägen till Kings Cross, där tåget till Stoke gick ifrån, och var lite nojig att vi inte skulle hinna i tid. Gjermund var cool och sa att ”Det kommer att gå bra”. När vi gick av vid Kings Cross fick vi springa som tokar och väl framme vid plattformen hade tåget redan gått. Uppgivna var vi och oroliga att vi inte skulle hinna med ett senare tåg, eller att vi var tvungna att köpa nya biljetter. Men Gjermund fixade ett tåg som gick 25 min senare och sa sedan att det tåget var mycket bättre och att han struntade i Christians ”journey planer” pga att han ville att vi inte skulle var där för tidigt…bla,bla. Väl på tåget drack vi öl och sjöng en och annan ramsa och snart var vi framme i Stoke. Tiden går fort när man har kul. Vid stationen stod det inga arga Stoke-suportrar och väntade, vilket vi var glada för. Vi tog taxi ner till The Harvester och började dricka öl. Tyvärr så är inte The Harvester någon riktig pub, utan nån slags hotellbar i anslutning till Holliday inn, så stämningen var väl inte som på The Boleyn, men trevligt var det i alla fall. Efter en fish and chips i restaurangen hade det kommit i gång vid uteserveringen i alla fall. Det var de vanliga ramsorna. Dock ingen hatramsa om Stoke, men väl om Tottscum och Chelski. ”I rather be a pikey than a jew” ”Lampard wherever you may be, you ain´t got no family…”. Jag gjorde om en av ramsorna till för att hedra Christian: “I rather be a pikey then a Christian”.
Inne på stadion var det desto mer tryck. Där kördes det ”Lets go fucking mental” och ”Lets all have a disco”. Precis innan vi skulle gå upp till läktaren fick jag en hel flaska med öl rätt i bröstet. Flaskan var gjord i plast, så det var bara kul.
Den berömda stämningen på Britannia var precis lika hög som sitt rykte. Jävlar vilket tryck det var. Det var inte bara en läktare eller ett hörn som sjöng utan hela jävla stadion var med och sjöng. Men när Tristan hängde frisparken, blev de tystare och vi kunde sjunga: ”Where´s your famous…atmosphere?”. Vid ungefär samma tidpunkt strömmade det in snutar vid våran klack. Tydligen var det några som försökte ta sig över till andra sidan, men polisen lyckades stoppa det. I halvtid var det mer tumult. Tydligen så försökte några Stoke-fans ta sig in till oss och därför stoppade de ölförsäljningen i halvtid. Personligen hade jag föredragit att ta en öl i lugn och ro, istället för att försöka tränga mig fram och se vad det var som hände utanför. Mycket hätsk stämning var det i alla fall och ”ICF, ICF” skanderades bland Hammers-fansen. I andra halvlek var det lite lugnare.
Annat kul: Innan jag åkte hörde jag att engelsmännen är fetast i Europa och bäst på att reta feta också. På Stoke-läktaren närmast oss satt en asfet kille i röd tröja vilket uppfattades av oss och så fick han höra ett flertal ramsor om att han just hade röd tröja och var asfet. Senare kom den oundvikliga ramsan: ”Are you Lampard…in disguise?”.
Missade egentligen den här, men på tåget hem när jag frågade varför Stoke-fansen buade så mycket på Lucas Neill fick jag höra att Neill också krävde att få torka av bollen vid varje inkast, precis som Stoke gjorde. Skillnaden var att Lucas inte kastade 25-30 meter, utan 2-3 meter bakåt till närmsta medspelare. Tycker för övrigt att det borde vara förbjudet att kasta fler än 10 långa inkast per match. Betalar man 500 kr för biljetten vill man väl för fan inte bara se en jävla massa inkast. Fy fan för långa inkast, i alla fall jättelånga, som spelidé.
Johan såg tågdörren stängas precis framför ögonen på sig och missade tåget hem. Stackars Johan tänkte vi, men Johan fanns sig i situationen och träffade några trevliga Exeter-fans som han bytte bort sin Hammarby-pin mot en Exeter-pin med. ”Nu håller jag på Exeter också” sa han när vi träffade han igen.
När vi var framme i London blev det besök på ett antal pubar. Via SMS fick vi reda på att Gjermund och dom satt på en pub som hette ”White Hart”. ”Jävla Tottscum-pub” sa vi, men vi gick dit ändå. Väl där var det trots namnet trevligt. Vi ville fira med Commissioner whiskey, men det hade de inte, så Glenmorangie fick duga. Sen sjöng vi några ramsor, något som pubägaren inte gillade, för han var tydligen Tottscum fick vi höra. Då gick jag och Christian. På vägen ut sjöng vi ”We hate Tottenham…”. Vid Upton Park blev det en ”family bucket” från Sam´s, eller en hel hink med mat som vi brukar säga.
Söndag 090503:
Fan va gött det är med brittisk frukost! Jag spillde ut bönor på duken när jag försökte skära bort det värsta fettet på baconet, men jag la en servett över så det syntes inte. Jag och Christian tog tuben mot Victoria och sen blev det tåg mot Selhurst. När vi gick av möttes vi av flera hundra Sheffield-supportrar som sjöng värre än de gjorde i Stoke. Dessutom var massor av dem utklädda till Batman, Robin, Tiger, Pirater och nån dåre gick omkring med ett hästhuvud. Heder åt deras engagemang, men inte till räkligt för att glömma att de försöker att avgöra matcher i rättssalen. I still hate them! Vi gick mot Selhurst Park och på vägen stannade vi på en pub som var full av Sheffield. Vi höll låg profil, men jag råkade av gammal vana börja nynna på ”Same old West Ham…”. Christian var snabb med att tysta ner mig och ingen hörde nåt, som tur var. Vi gick vidare och när vi kom fram var biljettluckan där man hämtar ut förbeställda biljetter det första vi såg. Vi gick in, tog en öl och sen upp på arenan. Vi satt på rad 2. Det var tufft. På andra långsidan var det proppfullt med Sheffield. Man kände nästan vinddraget i ansiktet när de sjöng sina patetiska sånger om hur mycket de skulle stämma Crystal Palace om de vann.
Matchen slutade 0-0 och Birmingham vann, mao ingen direktuppflyttning till PL för Shitfield U den dagen. Ha, ha, ha.
Efter matchen blev det en öl och lite turistshoping vid Picadilly och sen direkt ner till kinarestaurangen ”Thai Thai”. Gjermund sa i alla fall att det var en kinarestaurang (Eller var det en thailändsk restaurang som hette ”Kina Kina”?). Vid Thai Thai åt vi mat och drack vinrött vin, sen gick vi till Millers Well och Hammers pub. Hammers hade egentligen stängt, men ägaren öppnade för vår skull en stund. Sen gick vi tillsammans till Denmark Arms och drack öl och lyssnade på karaoke. Jag och Johan dansade och sen var gick vi hem till Scot Parkers rum, utan att köpa mat.
Måndag 090504:
Brittisk frukost, krama Christian hej då och ut mot tuben och Stanstead express. När jag kom ut från hotellet stod mina norska kamrater och hade beställt taxi. Som tur var hade de plats för mig med, så jag slapp åka själv till Stanstead. Det var värt varenda öre att kasta returbiljetten som jag hade.
Flyget kom i tid och bilen fungerade hela vägen hem. Sen var äventyret slut. Nästa gång jag åker blir det nog en hemmamatch.
Mikael ”Mumlan” Jansson
Redaktionen säger ett stort tack till Mikael för att han delar med sig till oss av sin resa.
Du som läser det här kanske också har en reseberättelse antingen nu nyligen eller framåt i tiden. Dela den gärna med oss då i så fall.
Ha det gott alla West Ham vänner.
