Kites' resa till Premier Leaguestaden Wolverhampton
Månaden var maj 2009; en match utan press för spelarna (för att inte tala om fansen)?! Hur kan det vara möjligt, tänkte jag. Normalt sett borde man som Wolvesanhängare vara genomdränkt av svett och ansatt av svåra ångestfyllda (mar)drömmar...men på vägen har något skett.
Säsongen slut förutom den sista matchen som skulle spelas av och vi kunde konstatera att Wolves INTE vikt ner sig utan snarare rest sig som starkare ur den svåra svackan som "slog till" i juletider. Vårt väldigt unga men ändå sammansvetsade lag kom igen med besked. Det var inte alltid det spelades sk "vacker fotboll" som man säger...det var snarare både halvknackigt och småtrist men de nödvändiga poängen rullade in. Själv gick jag väl kanske lite mot strömmen och bokade resa till Doncastermatchen 3 maj strax efter jul.
På nått sätt var jag faktiskt inte orolig för att vi inte skulle klara detta. Kanske många skulle kalla mig lite överdrivet positiv men så har jag alltid ansett att det varit något alldeles speciellt med Mick McCarthy; hans ledarstil och hur han fått spelarna att tro på sig själva och sin förmåga att ALDRIG ALDRIG ge upp utan att ALLTID ALLTID spela 90 minuter (och lite till). Med detta som bakgrund var det med en speciell känsla som jag begav mig till Wolverhampton. Stolt, glad och med vetskapen att jag aldrig förtalat spelarna eller managern. Jag skulle vilja säga att det skipats lite "poetisk rättvisa"! Jag kan med glädje säga att jag möttes av vänlighet, respekt och positiva lyckönskningar när jag berättade vilket lag jag håller på. T o m två Birminghamfans bjöd mig på öl och vi satt och diskuterade en del fotboll. Detta tycker jag kändes särskilt bra, att man kan träffas över "laggränserna"...sedan kanske det finns vissa lag som man håller lite mindre på ;-) men engelsmän brukar ju kunna uppskatta en snyggt formulerad verbal snyting...uppskattar man sån typ av humor så är ju fanzinet A Load of Bull absolut att rekommendera för den som inte känner till det.
När jag kom fram till Wolverhampton kändes det som om staden låg inbäddad i en alldeles särskild atmosfär dagarna innan matchen. Det var för att dra en liknelse som pilgrimmer vallfärda till Mecka! Där fanns fans från hela England bl a LondonWolves, skandinavier och MaltaWolves. Alla hade begett sig till detta pulserande hjärta som är Wolverhampton: Alla med samma enorma stolthet att återigen få fira att Wolves tagit sig till fotbollens absoluta finrum PREMIER LEAGUE; gammal som ung, detta ville man bara inte missa. För att inte tala om Wolverhamptonborna själva...jag gjorde ju som bekant en liten "sociologisk undersökning" vid mina pubbesök för att samla intryck och försöka fånga själv denna lyckokänsla. Alla som jag träffade var rörande eniga om att detta verkligen lyft invånarna en nivå och man kände sig stolta över att vara delaktiga i någonting större...ett uppvaknande för staden som kanske inte är fullt så "flashig" som t. ex. London men ändå har sin särskilt egna charm, stolthet, anrika historia och traditioner. Kunde man så skulle Mick McCarthy adlas omedelbart. Flertalet menade att självaste Stan Cullis skulle varit mycket stolt över detta. Jag som läst böckerna kan hålla med om att det finns en hel del likheter mellan dessa två mycket principfasta herrar :) Vad som var extra skönt i sammanhanget var att jag fick tid att upptäcka staden på flera sätt förutom det rent fotbollsmässiga.
Många Fish'n'chips, munkar och pajer blev det...den kulinariska höjdpunkten utgjordes dock av Bangers'n'Mash på The Royal Oak som specialgjordes för Kites! På denna trevliga pub lite mer i utkanten av stadskärnan så hade jag den stora lyckan att få dricka Banks's Premier League-öl som serverades i begränsad upplaga. Ölskylten hänger numera på min vardagsrumsvägg bredvid bl a Kightlybilder...dagen därpå var ölen slut (men det var inte mitt fel ;-) Som sagt gillar jag mer lite mindre och småsunkiga pubar framför nattklubbar och dyl. Stämningen är mer avslappnad. Chansen är också större att träffa på fler trevliga människor ("tandlösa gubbar") som man kan lära sig nåt av.
En annan plats som är väldigt fin och lugn är ju West Park i centrala stan. Vem träffade jag inte på där om inte ett riktigt Wolvesfan som var blomsterguide... Där finns det mycket fina blommor och man kan mata fåglarna med soggiga kex...ganska bra faktiskt om man skulle lida av svår bakfylla. Vad kan då vara bättre än en promenad i parken med en påse bröd i handen?! Vidare så är St. Peter´s Church en väldigt vacker kyrka med otroligt fint utsmyckade glasfönster. Om jag inte minns fel så hölls väl gudstjänst över the Doog där. Och konstmuseet som har oerhört intressanta dåtida och samtida historiska utställningar. Vem träffade jag inte på där om inte ytterligare ett Wolvesfan som var museiguide...
Allt som allt bäddade detta utmärkt för Doncastermatchen där stämningen var i det närmaste elektrisk och alla sjöng och skrek som besatta. Doncasterspelarna stod i det närmaste i givakt när Wolvesspelarna sprang in på planen. Det var mer uppvisning av laget än nån större kvalite på matchen. Vågen runt på Molineux, flaggviftning och orkanstyrka på hurraropen åt Elokobi när han vinkade till publiken och byttes in. Vilken skön karaktär han är! Super-Mick fick också sina välförtjänta hyllningar av publiken. När slutsignalen ljöd hade jag ingen röst kvar och var lite lätt "galen" men då kom istället glädjetårarna när världens bästa lag Wolverhampton Wanderers gjorde ärevarv med pokalen.
Forever Wolves, Kites
