- -
Oh, the Sweet Taste of Victory!
Drömmer jag eller är det sant? Tottenham inleder årtiondets sista Premier League-säsong genom att för första gången på evigheter vinna sin premiär. Och man gör det genom att stundtals - helt ärligt - köra över Liverpool. Efter en dramatisk match skrivs slutresultatet till 2-1, men vore det inte för Reinas storspel hade segermarginalen varit större än så.
Förutsättningarna inför matchen var relativt goda. Skador på Woodgate, Dawson, Bale och Jenas gjorde alternativen i startelvan färre, och visst hade det varit trevligt om Bassong och Crouch blivit klara tidigare, men å andra sidan var både tränare och kärntruppen kvar sedan förra säsongen. Liverpool hade flera frågetecken men kunde trots det komma med sina viktigaste pjäser spelklara. Gästerna ställde upp med sitt sedvanliga 4-5-1 mot vilket Redknapp svarade offensivt med ett klassiskt 4-4-2. I anfallet gavs Keane något oväntat chansen från start tillsammans med den givne Defoe.
Sömnig start följdes av explosion
Nu såg det valet länge ut att inte spela någon större roll. Under matchens första tredjedel hade man nämligen kunnat plocka bort anfallarna utan att någon skulle ha märkt något. Båda lagen inledde extremt trevande, och viljan att komma framåt fanns knappast hos någon. Länge innehöll mitt anteckningsblock bara tre ord - väldigt försiktig inledning - men med halvtimmen spelad orkade Gerrard slutligen få till ett avslut strax utanför mål. Tyvärr för gästerna blev det en väckarklocka för Spurs, som plötsligt började spela som laget kan då de bara vill. Först samlade Modric upp ett för långt inlägg och serverade Keane som med en språngnick tvingade fram en fin reflexräddning. Bara minuter senare slog samme Modric en fin stickare på djupet till samme Keane som fick se sin chipp räddad av samme Reina.
Det skapades några fler chanser innan halvlekens slut och till sist skulle Spurs få sin utdelning. Palacios - fantastisk på mittfältet - genomförde en klassisk Zokorarush på djupet och belönades med en frispark för besväret. Huddlestone, som redan hade missat en tidigare frispark, klev fram igen och slog den i muren. Bollen studsade ut till Assou-Ekotto, som la den till rätta och sedan fick iväg årets hårdaste vänsterslägga, helt otagbar även för den gode Reina. Petter Johansson på Canal+ konstaterade att "kulor har lämnat kulsprutor långsammare" och den liknelsen går knappast att överträffa. Första målet i Spurs för vänsterbacken, förhoppningsvis inte det sista.
Ledning i paus alltså. Helt rättvist och med siffror som om något var i underkant.
Onödig straff som kunde blivit ödesdiger
Andra halvlek behövde inte lika lång tid på sig att komma igång. Båda lagen ville hålla i taktpinnen och matchen stod och vägde, då Liverpools nye högerback Johnson efter tio minuter visade att han kanske är värd alla de där miljonerna ändå. Helt på egen hand lyckades han vända bort både en och två motståndare innan han drev in i boxen och kapades av en utrusande Gomes. Straffen var lika solklar som onödig, och Gerrard visade ingen barmhärtighet då han slog bollen i nättaket - Liverpools första skott på mål under hela matchen.
Hemma i tv-soffan sjönk modet snabbt undan och nu skulle det väl gå som vanligt, men lyckligtvis ville elva vit- (och gul)klädda krigare något annat. Inte ens fem minuter efter kvitteringen var ordningen återställd. Defoe jobbade fram en frispark i ett bra läge, Modric förvaltade den genom ett precist inlägg i boxen där debutanten Bassong nådde högst av alla och tjusigt nickade in 2-1-målet.
En halvtimme kvar att döda. Det gamla Spurs hade gått ner på en anfallare, sjunkit ihop helt och rensat bollar i panik. Redknapps Spurs fortsatte med två på topp och försökte hålla linjerna intakta, även om Liverpool pressade allt hårdare för en kvittering. Men spelet blev allt mer sönderryckt ju längre matchen led och Gomes visade sig från sin rätta sida i de få ingripanden han behövde göra. Båda lagen ropade något halvhjärtat på straff i några situationer, men domaren tog det coolt och efter fyra sönderhackade stopptidsminuter (när hade Spurs senast en manager som vågade byta spelare på övertid?) blåste han äntligen för full tid. Jag tror knappast att jag hört någon skönare musik under hela 2009.
So where do we go from here?
Just about anywhere? Eller tja, närmast väntar redan på onsdag en resa norrut för en knepig match mot Hull, som inte alls gjorde någon dålig insats i premiären mot Chelsea. Men Spurs ligger delad sexa i tabellen och kommer inte att behöva jaga i uppförsbacke redan från dag ett, som så många gånger förut. Bäst av allt är att vårens form inte var någon slump: Spurs är så här jävla bra då allting stämmer och på White Hart Lane får motståndarna numer slita i sitt anletes svett om de så bara vill få med sig en poäng hem. Varför har det inte alltid varit såhär?
Mål: 1-0 Assou-Ekotto (43), 1-1 Gerrard (str 55), 2-1 Bassong (58)
Matchens lirare (nyhet för säsongen):
+++ Assou-Ekotto
+++ Modric
+++ Corluka
