E10: Bättre än Champions League glamour
Följ med ett Hammersfan när han upptäcker att det finns fler ställen än Green Street att förälska sig i när man är i East End. Harald Julanders reserrapport tar oss runt i London för att slutligen landa i postkod E10 och på Brisbane Roads North Stand.
Det är sen lördagkväll när vi anländer till London. För att slippa irra runt med tungt bagage i ännu okända kvarter tar vi taxi den sista biten från Stratford till Forest Gate Hotel i East End. Jag vet att det ligger en pub på hotellets bottenplan men hittar inte ingången till själva hotelldelen och ser nog något förvirrad ut. Taxichauffören misstolkar och tror att jag försöker hämta mig från chocken över att vara i just den här delen av London. ”You don´t look impressed”, men jag försäkrar att allt är bra, vi har hamnat precis där vi vill, vi är Hammers och ska gå på matchen mot Arsenal i morgon. Då skiner han upp och ger oss en utförlig vägbeskrivning till platsen för nästa dags begivenhet.
På söndagen, många timmar innan kick off, tar vi promenaden mot Upton Park. Efter 10 minuter hamnar vi på Green Streets ena ytterpunkt och nu är vår färdriktning rakt mot den andra. Det är en bit kan jag säga och trots helgdag är kommersen och gatulivet omfattande, allsköns dofter, kulturer och världsdelar möter oss innan vi närmar oss målet för vandringen. Sonen ska göra sitt första besök på Upton Park men våra förväntningar på matchen rent resultatmässigt är låga, vi ställer in oss på att njuta så mycket vi kan av allt det andra; stämningen runt arenan timmarna innan match, snacket med fans, gatuförsäljare av supporterprylar och annat löst folk.
Den sista uppladdningen sker på puben Barking Dog, så knappa tre timmar innan domaren ska blåsa igång matchen måste vi ta tuben två stationer bort, där vi träffar goda vänner, engelska Hammers som varje matchdag sammanstrålar på detta etablissemang. Fadern sänker en och annan pint, 14-åringen försöker hålla tempot i form av Pepsi.
Matchen ska det kanske inte ordas så mycket om i detta forum men det gick ju i alla fall riktigt bra till slut, Arsenal tappade en pausledning på två mål och det oavgjorda resultatet kändes definitivt som en seger. Det har hävdats en del på senare år att stämningen var bättre förr inne på West Hams helgedom och det må ligga nån sanning i det. Dock inte denna söndag, efter att Carlton Cole reducerat kvarten från slutet lyfte taket och Upton Park-publiken var i alla fall då second to none i fotbollens hemland.
Nu saknade vårt program livefotboll i fyra hela dagar så vi fick lite pliktskyldigt ägna oss åt shopping, rockmusikal, Madame Tussauds och andra värdsliga saker (samt en del West Ham-relaterat som inte får plats i denna artikel) innan det blev fredagkväll och dags för ett första besök på en fotbollsarena jag hört mycket gott om; QPR:s Loftus Road. Och ja, den är häftig. De yttre faciliteterna är tämligen åldersstigna men när man väl intagit sin stol inser man att hur lyckade de nybyggda versionerna i t ex Malmö och Göteborg än är så saknar de den kompakta täthet som Loftus Road kan erbjuda.
Strax över 17.000 var på plats, en siffra som ledde till något förvånade kommentarer från flera i vår omgivning på läktaren, det var ändå fredagkväll och matchen gick dessutom att se på TV, menade man. QPR, 7:a i the Championship innan den aktuella omgången, började bäst men toppkonkurrenten Leicester vände och vann rättvist med 2-1 och en sista reflektion från det här besöket i de mer centrala delarna av London får bli att visst var stämningen god men inramningen bestod lite väl mycket av fyrverkerier och musiksnuttar (så man nästan trodde man var förflyttad till elitseriehockey!) och intrycket är att den där hängivna, emellanåt desperata lidelsen på läktarna, som präglar Upton Park – och som vi senare ska bli varse också Brisbane Road - faktiskt lyste med sin frånvaro.
På lördagen går vi upp tidigt, äter frukost och väntar otåligt tills Sky börjar sin sportsändning kl 12. Försnack till Arsenal-Spurs och 12.45 börjar matchen. Hotellpuben är skapligt välfylld och det är ingen tvekan om att de allra flesta som med dagens första pint framför sig följer norrderbyt, många med West Ham-markörer, inte hoppas på Spurs som segrare.
Vi har bestämt oss för att ge oss av i halvtid så vi i lugn och ro hinner fram i tid till nästa resmål, en annan del av East London, Brisbane Road och matchen Leyton Orient-Southampton. Två snabba Arsenal-mål precis innan paus, följda av att vi reser oss upp, får auditoriet att tro att vi håller på Redknapps grabbar. Jag försäkrar blixtsnabbt att ”we are Hammers, we don´t care about the result.” Dåligt rykte har jag lite varstans men vill ju inte få det i East End också…
Vi har dagarna innan varit på plats och hämtat våra biljetter, beställda på klubbens hemsida för 20 resp 5 pund, det är North Stand, familjeläktaren på ena kortsidan som erbjuder detta facila pris. Så jag kan lugna min svenske Hammers-kompis som sms:ar information han inhämtat på Svenska Fans, det går inte att köpa biljetter matchdagen till denna League One-kamp.
Arenan, som vi faktiskt inte hittade (sic!) när vi var och rekade tidigare i veckan, ligger inklämd mellan hus och utanför stöter vi på en man som jag först tar för en programförsäljare. Det visar sig dock inte stämma, han kränger fanzinemagasinet Leyton Orientear och det är inte vilket nummer som helst som han erbjuder för ”only one quid”. Killen berättar stolt att han håller i det 200:e numret av bladet, vilket ska vara den äldsta kvarvarande supportertidningen i England (första numret kom ut 1986). Eller som förkunnas på omslaget, ”Two hundred issues later and you lot are still moaning? Typical bleedin´ Orient!”.
I övrigt säger han att det inte finns särskilt mycket att vara stolt över, ekonomin är nästan lika rutten som laget, påstår han och låter som vilken Hammer som helst, vars år av supportande har tärt men som ändå lyckas rädda förstånd och humör tack vare galghumor och ett stoiskt accepterande av sin lott här i livet. Berättar att jag är från Sverige och faktiskt håller på ett annat lag, som ligger nära rent geografiskt. ”Det är väl inte de från Green Street?” Jo, svarar jag och försöker; men är inte de här klubbarna hyfsat bra kompisar? ”Nja, ni gillar nog oss betydligt mer än vi gillar er”, blir svaret med tillägget att det väl egentligen handlar om en ganska barnslig avundsjuka.
Brisbane Road, eller Matchroom Stadium som tycks vara det officiella namnet, fylls snabbt och jag inser att killen med supporterbladet hade rätt i sin profetia, det blir närmare 8.000 (arenan tar lite över 9) idag. Det är på kortsidorna (bl a vår familjeläktare) som hemmafansen är som röststarkast medan bortafansen, imponerande nog, nästan fyller hela ena långsidan, de torde vara minst 2000 som skanderar ”Oh when the Saints…” (Eh, shut UP!!) sekunderna innan domaren blåser igång matchen.
Orient får en smakstart. Matchens första anfall, ett mycket bra sådant (ska man vara ärlig det bästa Orient har under hela matchen) är på väg att rinna ut i sanden när man återvinner bollen och ett inlägg från höger skickas in mot boxen. Försvararen Tamika Mkandawire går perfekt upp och från vår horisont, bakom det andra målet, ser det ut som han prickar vänstra krysset med skallen. 1-0!
Trots att målskytten får en smäll i duellen och tvingas utgå lyfter alla de tre hemmasektionerna, och under en period också deras helröda favoriter. Och jag kommer på mig själv, att jag sitter här, på denna lilla, sköna, nästan fullsatta arena, nära spelet, i känslan nära alla andra åskådare – och bara mår så jäkla bra. Här och nu, så långt man kan komma från penningstinn Champions League-glamour, med spelare som tycks bry sig mer om sin frisyr och nästa lönecheck än sina fans och klubben de för tillfället råkar representera, som i grunden skiter i om de spelar i Chelsea ena veckan och i Real Madrid eller Inter nästa.
Jag trivs på North Stand. Jag känner sympati med dessa fans, deras engagerade stöd till ett lag som väl inte är särskilt bra men som ändå symboliserar fotbollen när den är enkel, självklar och genuin. Mina känslor kanske är naiva, men jag tycker mig uppleva ett samspel mellan de som utövar sporten och de som älskar den som står för något annat än hundratusentals sålda Man U-tröjor i Asien.
En verbal batalj utvecklas mellan vår läktare och Southamptons. Särskilt en kille, han sitter snett framför oss, för ideligen, med armar och mun, en dialog med bortafansen. Vi (ja, jag börjar känna nu att det är ”vi”) leder ju för f-n matchen. ”HOW ARE YA!? HOW ARE YA!?” hånar killen snett framför och vi andra hänger på. När det ena anfallsförsöket efter det andra från bortalagets sida kör fast sjunger vi samma ramsa om igen, (uppblandat av en och annan East East East London, den körde vi på Upton Park i söndags också så det känns riktigt bra!) och även om de flesta av oss nog anar en katastrof runt hörnet, är vi just i denna stund i ledning och det tänker vi njuta av och påminna dem så länge och mycket vi kan.
Det är inte heller så att stämningen någon gång känns hätsk. Tråkningarna supportergrupperna emellan finns där i all sin prakt, men det är alldeles tydligt att alla har klart för sig att det är på planen, mellan lagens spelare, som kampen ska avgöras. Det är inte hat som lyser i publikens ögon utan lidelse, glädje och hopp.
I paus står det fortfarande 1-0 och jag och grabben försöker resonera oss fram till om Orient faktiskt har en sportsmössa att greja tre mycket välbehövliga pinnar. Sonen är ytterst tveksam, ”de har ju inget anfallsspel, hur ska de stå emot 45 minuter till med så lite bollinnehav?” medan jag letar halmstrån. ”Men han på vänsterkanten är ju jäkligt snabb, Walcott á la League One, han kanske får lite ytor när Southampton pressar på. Och målisen verkar ju trygg”.
Jag tycks få väldigt rätt i mina förhoppningar. Orients Walcott, som heter Andros Townsend (på lån från Tottenham) är snabb men saknar tyvärr det mesta av Theos kvaliteter. Hans löpvägar är i regel inte särskilt smarta och allt som oftast händer ingenting när han forsar fram. Men 10 minuter in på andra halvlek får han en löpboll och nu kommer han i rena Justin Bolt-tempot, stormande emot oss som sitter bakom bortamålet. Det blir ändå ingenting säger grabben men det blir det, inlägget hittar ingen medspelare men väl försvaren Neal Trotman som skyfflar in bollen i eget mål! 2-0 och vild glädje på Brisbane Road. ”HOW ARE YA!? HOW ARE YA!?”
Desperationen på Southampton-bänken känns ända till North Stand. Hammers gamle managerhjälte Alan Pardew är ju numera gaffer där, den hybris som drabbade honom efter 9:e plats och cupfinal som nykomling i Premier League 05/06 har alltså fört honom hit. Nå, Pards kan inte klaga på stödet från de tillresta fansen, all heder till dem som i 90 minuter, även vid 0-2, envist och högröstat stöder sitt lag. Inspirerade av detta trummar Southampton på och till sist rämnar försvarsmuren, hemmalaget kan inte stå emot. Markeringarna brister, spelare blir över och det vi fruktat går inte att undvika längre; två gånger hittar den genom matchen rätt grinige Rickie Lambert nätmaskorna. Sex minuter från 90 gör han 2-2. Det finns faktiskt bud på mer men Orients duktige keeper Glenn Morris håller huvudet kallt in i det sista.
Efter slutsignalen kan vi konstatera att Orient har behållit sitt försprång i tabellen till dagens motståndare, de ligger fortfarande 4 poäng efter, trea från slutet. En Orient-supporter påtalar detta faktum med riktning mot de rödvit-randiga på långsidan och menar högljutt att de kommer att åka ur. Möjligen har han i stunden glömt att Southampton är drabbade av ett 10 poängsavdrag och med det poängsnitt de har knappast kommer att behöva bekymra sig över sin League One-status när serien ska summeras. En annan supporter påminner honom med kraftig stämma om detta faktum. ”You must be joking! They were all over us. They are far better than we ever will be!” Ja, den analysen får nog tyvärr betraktas som klockren och kanske är det trots allt fler än undertecknad - en Hammer som efter den här lördagseftermiddagen för alltid kommer att se till att åtminstone lite utrymme i själ och hjärta reserveras för the O´s - som inte kan låta bli att vandra ut från Brisbane Road med ett leende på läpparna. Fotboll, i alla fall i East London, är livet!
