Månadens West Ham Supporter januari 2010
Vi börjar det nya årtiondet med en kille som får magsår vid transferfönstren. Han gillar tatueringar och som även har det som sitt jobb. Har för övrigt en tatuering av den störste Hammern. Han är en AIKare som är uppväxt med sin fars supportande av Liverpool. Hans första minne av West Ham är någon av Cockney Rejecys sånger av West Ham. Paolo Di Canio är en spelare som vår supporterpresentation fått starka intryck av. Avslutningsvis så får vi önske vår presentation en trevlig resa nästa helg.
En presentation av olika West Ham supportrar som ger oss en liten möjlighet att lära känna de personer som är medlemmar i West Ham Fans Sverige eller som skriver på vårt forum. Här kommer supportrar som varit anhängare av West Ham en lång tid eller kort tid och som är av olika ålder och kön att synas. Hoppas ni får ett nöje av detta.
Namn, ort och yrke/sysselsättning:
Jag heter Joakim Karlsson, är en 38 årig 4-barns far och är bosatt i Eskilstuna. Jag arbetar i en Tattoostudio som tatuerar-assistent.
Nickname på forumet:
Bollox
Antal år som jag har varit West Ham Supporter:
Sedan 1999, men med succesivt ökande intresse & support för klubben.
Mitt första minne av West Ham och varför jag håller på West Ham?
Mitt första minne av klubben är garanterat någon av Cockney Rejects alla låtar om/till West Ham. Förmodligen Forever blowing bubbles..
Min far (R.I.P) var ett inskränkt Beatles-fan, och anammade allt som hörde deras hemstad till.
Detta uteslöt givetvis inte fotbollen. Så jag växte upp i tron att ”Liverpool är bäst” helt enkelt.. Gubbar som Bruce Groobelaar, Kenny Daglish & Ian Rush präglade min uppväxt, ända tills jag en dag insåg att jag egentligen sket i fotboll utanför Sveriges gränser. Engelska ligan var så avlägsen på något sätt, så det var enbart AIK som gällde.
Efter flera år så började jag nosa lite grann på fotbollen i England igen, och fick upp ögonen för Paolo Di Canio, som då spelade i Sheffield Wednesday. Jag har för mig att de mötte Arsenal, och minns ej förseelsen, men domaren gav Paolo rött kort, vilket resulterade i att
den aningen hetlevrade Italienaren skickade domaren rätt ner i gräsmattan. Jag vet att jag tänkte ”herre jävlar, karln är ju lika aggressiv som skicklig med bollen”.
Dessa två egenskaper i kombination är något jag fascineras av. Med aggressivitet menar jag inte spelare av t.ex Vinnie Jones kaliber, som går ut på planen för att skada sina motståndare.
Tvärtom så var ju Di Canio snarare en hårdnackad gentleman, vilket inte minst visade sig då han utmärktes med FIFA’s Fair play award 2001. När han skrev på för Hammers 1999 så gjorde även jag det. Och på den vägen är det. Men det är först de senare åren jag satt West Ham i centrum i livet, och anslutit mig i diverse supportklubbar.
Första live match med West Ham:
Den såg jag flera år innan jag blev frälst. Någon gång i början/mitten av 90-talet var vi ett gäng kamrater som var i London. Ena killen ville prompt gå på någon match, men ingen av oss andra hade några idrottsrelaterade planer under resan, men efter en hel del tjat & mutor lät jag mig övertalas. West Ham spelade borta mot Arsenal på Highbury. Eller ja. Jag kan erkänna att vi inte blev så långrandiga. Vi stannade inte ens hela första halvlek, för även jag är duktig på att tjata & muta. Haha. Jag vill minnas att Hammers vann med 0-2, men det rörde mig inte i ryggen då.
Antal live matcher med West Ham:
När detta publiceras så är det 2 stycken. Allting är bokat & klart inför hemmamatchen mot
Wolverhampton den 10:e Januari. Alltså om drygt 2 veckor. Jag har besökt Upton Park vid flera tillfällen, men aldrig varit på läktaren en matchdag. Skall se åtminstone 3 matcher under 2010.
Min bästa match jag sett live eller på TV med West Ham:
The Great Escape mot Man utd 2007, när Carlos Tevez räddade oss från nedflytt, genom att dundra in matchens enda mål. O vilket mål sen.
Det gick ju inte ens att bli förbannad på honom,när vi mötte Man City borta nu i September 2009. Matchen slutade 3-1 till Man City. Tevez gör matchens första (och senare även det sista) mål. Han visar tydligt att han kände sig obekväm att vara målskytt mot sin forna klubb genom att ge våra ditresta supporters en sådan där blick och gest som snarare sade ”förlåt mig” än ” ja, där fick ni era jävlar”.
I stort sätt alla matcher med Carlos Tevez iklädd claret & blue har varit en fröjd för ögat.
Första favoritspelare i West Ham:
Paolo Di Canio.
Favoritspelare genom tiderna i West Ham:
Bobby Moore, Julian Dicks, Paolo Di Canio, och i dagens trupp Alessandro Diamanti.
Största West Ham upplevelse:
Den har jag inte upplevt ännu, men den kommer snart. Var så säkra!
West Ham upplevelser i allmänhet:
Jag kan inte komma på något på rak arm.
Det bästa med West Ham:
Till att börja med måste jag säga att vår ungdomsakademi. Lyft fram många spelare som nästan blivit löjligt bra. Tyvärr blir de oftast inte kvar hos oss så länge. Och dessa spelare har en sjuhelsikes förmåga att vara extra bra mot oss! Det känns som att ge bort sin dyraste, finaste kniv till en vän. Och när man vänder sig om så hugger han den i ryggen på en. Det sista var förvisso inte det bästa.
Jag vet inte många klubbars supportrar som trots enormt stora klasskillnader har en sådan
gemenskap som vi har. För det är inte enbart East End’s uteliggare som har ett hjärta som bultar för West Ham. Jag har vänner i England som alla är av helt olika sociala bakgrunder,
politiska ideologier, raser & religioner, men när det kommer till Hammers så sker en nästan magisk familjär atmosfär. Hur dåliga odds, och hur dystert allt än ser ut så finns vi alltid kvar.
”I’m forever blowing bubbles” är inte bara vår sång, utan även en livsfilosofi.
Eftersom vi med facit i handen inte är ett topplag, så blir varje liten positiv sak något stort. Man värdesätter ett rättvist domslut eller ett mål på ett helt annat sätt än en Chelseasupporter t.ex.
Jag läste inne på Arsenals forum häromdagen. Van Persie är skadad och blir borta ett tag. Dystra inlägg avlöste varandra, i stil med ”fan, då måste vi ju kanske köpa nån ny så länge”.
Man blir liksom mållös. Visst, vi har inte dom pengarna, men OM vi hade haft det, så hade förhoppningsvis ingen av oss kläckt ur sig något dylikt. Vi är vana med uppförsbacke, så den dagen alla faktorer stabiliserats då behöver vi aldrig mer läsa tabellen uppochned för att bli glada.
Den som kämpar i motvind får inte håret i ögonen!!
Det värsta med West Ham (om du tycker det finns något):
Värsta och värsta… Man har lärt sig att tackla motgångar på ett sätt som förmodligen inga andra supportrar har, men jag vet inte, det kanske har blivit en positiv egenskap.Vi har en förmåga att vara kraftigt förföljda av skador av det allvarligare slaget, och att vi ena helgen spelar i världsklass mot ett topplag, medans vi får stryk helgen efter av nåt uselt gäng i bottenträsket.
Eftersom vi sitter i den ekonomiska situation som är allt annat än positiv, så känns det som Zola & Clarke försöker att göra det omöjliga möjligt med hjälp av ingenting! Lite egna spekulationer, som jag hoppas ha fel i, men ibland tvivlar jag på att laget får den psykologiska uppmuntran som de verkligen behöver för att stärka spelarnas självförtroende och glädje, men som sagt, enbart egna spekulationer.
Min dröm när det gäller West Ham är…….
Drömscenariot just nu är att någon stenrik knös med Hammers-hjärta köper upp oss, och kastar in en större summa pengar i klubben. Varje gång transferfönstret öppnas så står även mitt magsår vidöppet.
Att kunna investera i ett par stenhårda Julian Dicks-typer till försvaret, och även en anfallare, vars högerfot kan jämföras med Diamantis vänster.
Att få behålla våra nyckelspelare vore guld värt.
Sen hade det inte gjort ont att vinna Premier League heller.
Har du några vidskepelser eller något annat ovanligt när det gäller West Ham?
Nu är jag säkert lite löjlig, men av princip så vägrar jag att se matcher tillsammans med någon som inte håller på West Ham, för då får vi stryk. Och det slår aldrig fel heller. De flesta jag känner har någon sjuklig böjelse för andra Londonlag, och jag vägrar umgås med dem under matchdagar. Och av någon anledning går det alltid åt c:a 4000 cigaretter per match, men det bottnar förmodligen inte i något annat än nervkollaps.
Min mest värdefulla West Ham souvenir och souvenirer i allmänhet av West Ham karaktär:
Förutom ett gäng matchtröjor, och diverse inhandlade souvernirer ifrån officiella supportshoppen så har jag ett lite modifierat klubbemblem och ett porträtt av legenden Bobby Moore tatuerat på min kropp. Materiella souvernirer kan lätt gå sönder eller ta eld m.m. men så länge jag låter bli att dansa i maj-brasan så kommer jag ALLTID att bära med mig West Ham United. Vart jag än befinner mig på jorden.
West Ham dröm11 samt 7 avbytare och manager:
Det blir en 4-3-3 formation, med dessa herrar:
Mål: Phil Parkes
Försvar: Alvin Martin, Matthew Upson, Bobby Moore, Julian Dicks
Mitten: Billy Bonds, Trevor Brooking, Alan Devonshire
Anfall: Paolo Di Canio, Geoff Hurst, Alessandro Diamanti
Bänken: Robert Green, Alan Curbishley, Rio Ferdinand, Frank Lampard sr,
Martin Peters, Tony Cottee, Carlton Cole
Manager: John Lyall
