Till sist släppte det Sunderland - Bolton 4-0
Det har varit 15 minst sagt fruktansvärda omgångar för en person vars hjärta är av rödvit färg. Man har frågat sig många gånger om det någonsin kommer att komma en vinst till överhuvudet taget denna säsong och det svaret fick vi levererat med pompa och ståt idag.
Lag:
Gordon
Hutton - Ferdinand - Mensah - Turner
Campbell - Cana - Cattermole - Malbranque
Jones - Bent
Sammandrag : Det tog 43 sekunder. Sen var matchen igång, direkt efter den avspark som många trodde skulle inleda ytterligare ett nederlag för den nordöstra klubben så fick Sunderlands ståtlige arbetshäst Lorik Cana bollen - Jag vet inte vad han ville bevisa riktigt men jag antar att han ville visa att kan mer än bara briljant krossa motståndarnas mittfält vecka ut och vecka in. Med ett elegant tillslag på bollen hittade han den unge Frazer Campbell som kom löpande mot bortre stolpen. Ett enkelt touch på bollen gjorde att Sunderland hade tagit ledningen med 1-0.
Skulle denna vecka alltså av en händelse sluta annorlunda än de 3 senaste månaderna? Njä, i ungefär 10 minuter efter målet såg det ut som att det inte skulle det. Sunderland började backa hem onödigt mycket och låg mer eller mindre i knät på Gordon vilket gjorde att Bolton lugnt och sansat kunde lira handbollsspel runt Sunderlands straffområde SAFC hade under denna tid väldigt lite boll och försökte få sina chanser på kontringsattacker. Jag vill dock understrycka att det den här gången bara handlade om 10 minuter, sen började en ny era på plan som man får kalla för Malbranque-dynastin.
Den fransk-belgiska spelaren hade under föregående omgångar sett blek ut och var ifrågasatt som startmaterial av många, inte minst media. Kanske var det just det som fick han att tända till och visa sin fulla potential. Han dominerade på flankerna och såg till själv att Sunderland gick ifrån sitt långbollstjongande spel till att börja låta bollen rulla längst med marken genom att ständigt erbjuda spelalternativ till sina kollegor. Han låg dessutom bakom de två farligaste målchanserna som Sunderland hade innan halvleken tagit slut - Ett skott tätt utanför från Bent efter att ha gjort bort Boltons försvar och sen ett skott från Hutton som dessvärre missade mål eftersom han tog för mycket tid på sig i sökandet efter sin högerfot i skottläget.
Det stod alltså 1-0 i halvtid. Jag skulle ljuga om jag här försökte hävda att jag trodde det var klart, jag hade fortfarande kallt räknat in en vändning från Boltons sida, mest för att jag skulle slippa bli besviken igen. Det verkade dock som att Sunderland hade andra planer, vilket också förkunnade starten för planens andra era. Bent-dynastin. Efter ha missat målet i första halvlek var Bent rejält sugen på att låta nätet rassla till, och gissa om han fick det - 3 gånger om.
En kontring hade försatt Cattermole med ett stycke boll, mot ett stycke back och två stycke spelalternativ. Bent befann sig i bäst läge, fick bollen, drog av en back och placerade skickligt in 2-0. Efter målet drog Bent av sig tröjan och fick ett gult kort för detta, vilket man får se om onödigt.
Nästa mål efter att Malbranque slagit en lysande krossboll in från mittplan rakt på en rusande Bents fötter, placerade precis utanför straffområdet. Efter några lätta steg framåt blev han nedriven av Boltonbacken Ricketts som i samma veva fick sitt andra gula kort och därmed sin beordran att lämna arenan från domaren. Bent sänkte straffen enkelt och 3-0 var här ett faktum.
4-0 kom i slutminutrarna där ett uppgivet Bolton inte längre orkade hålla koll på Bent som ständigt under matchen hade orsakat dem huvudbry. Omarkerad fick han lätt sänka in hans hattrick. 4-0 till Sunderland, mycket härligt.
Övriga reflektioner.
En sak har förbryllat mig länge och efter den här matchen ger den frågan mig huvudvärk. Är vårat mittfällt oerhört charmigt och effektivt eller är den väldigt dumdristig?
Med mittfältet syftar jag här på Cattermole och Cana. Båda de herrarna brukar dela på var sitt kort redan efter 20 minuter ha gått. I denna match var det bara Cana som fick ett. (efter 20 minuter av en händelse). Saken är den att Cana och Cattermole kämpar livet ur sig och gör detta med metoder som ibland nästan kan upplevas som oproffsiga - och i Cattermoles fall för lite barnsliga. Gillar jag det? Jag ÄLSKAR det då det bjuder på ytterligare en dimension i matchen. Om man ser någon av motståndarna gå lite hårt mot Catts eller någon annan i truppen så vet man att den personen precis skrivit på sin dödsdom. Förr snarare än senare kommer Cattermole visa dobbarna för spelaren i fråga som en hämnd för det inträffade och han kommer inte lägga av med det förrän spelaren är alldeles för rädd för att vistas i en närkamp med herr Cattermole igen.
Det blir lite NHL över det hela, en spelare som skyddar sina kollegor och visst älskar man det som Sunderlandsupporter. Men frågan är om det inte börjar generera alldeles för många gula kort snart? Cattermole är ju avstängd lite då och då av just den anledningen och det verkar som att Cana börjar gå lite i hans fotsteg. Än så länge dock har det kanske inte gjort för mycket skada men jag tycker att de får vara återhållsamma på sikt, speciellt eftersom Canas favorittackling verkar vara en tvåfotare vare sig han vill ta bollen eller sätta skräck i motståndarna.
Så slutligen, ett tips till er som ska titta på en Sunderlandmatch i det närmaste. Titta efter någon spelare i motståndarlaget som ger en ful armbåge eller något i den stilen och titta sen vilket helvete Cattermole kommer släppa lös för den samme.
Sunderland - Bolton 4 härliga mål mot 0
Ha´way the lads!
