Newcastle - Liverpool
1 - 1

West Ham - Bolton 1-3

Ibland är livet orättvist. Fotbollen tillhör ofta det där "ibland". Efter en fantastisk första halvlek av West Ham kom det obligatoriska Kevin Davies-målet och hemmalaget föll ihop. West Ham förlorade till slut med 1-3, efter något så osannolikt som två mål i samma match av Johan Elmander.

Det var som en dålig skräckfilm.

Manuset var genomskinligt som Venus Williams tenniskläder, man visste hela tiden vad som skulle hända, ändå kunde man inte slita sig ifrån det - det KUNDE ju sluta lyckligt trots allt. Men nej. Inte den här gången heller. Precis som i en skräckfilm började allt lyckligt och fint, bara för att kontrasten ska bli ännu större och sluta i den sjunde raka förlusten mot Bolton.

Avram Grant ställde upp med ett 4-4-2-system, precis som jag efterfrågade i inför-rapporten. På kanterna fanns speediga spelare i Barrera och Dyer, på topp två starka och snabba spelare i Cole och Piq. Efter en skakig inledning, där Bolton skapade vissa bekymmer, tog West Ham över. Fullständigt. Jag satt framför TV:n och frågade mig - hur länge sedan var det jag såg West Ham spela så här bra? Flera år sedan, måste legat nära sanningen.

Men så smög sig den där känslan på. Vi skapade och skapade, Parker slog passningar som inte finns, Piq, Barrera och Dyer satte upp läge efter läge. Men bollen hamnade aldrig i nät. Det är en universell och ofrånkomlig lag i fotbollen att ju fler chanser du missar, desto närmare kommer motståndarna ett slumpaktigt inpetat chockmål. West Ham fortsatte försöka stå emot den här naturlagen, lett av ett strålande mittfältsspel som vann nära nog alla andrabollar. Så stöp Carlton Cole i straffområdet och Noble skulle få chansen att visa sin säkerhet från 11.2 meter - trodde vi. Istället tog Big Carlton bollen i egna händer, la en lam straff som Jääskeläinen räddade och därifrån började det gå utför.

I halvtid stod det - makalöst nog - 0-0.

Sedan klev Kevin Davies in i handlingen, det stora stygga monstret som skrämt West Ham-försvar redan i svart-vit TV. Han lyckades inte bara peta in Elmanders nickskarv bakom Green, utan också sparka näsan av Matthew Upson, som tvingades utgå. Här gick luften ur West Ham. Allt det självförtroende som fanns i första halvlek, all speed och företagsamhet försvann. Istället ersattes det av en tvehågsenhet som fick Johan Elmander att se ut som en världsklassforward. Johan fucking Elmander...

Två mål senare av Alingsåssonen var förlusten ett faktum och däremellan hade Noble givit falskt hopp genom att till slut få slå en straff i mål.

En fantastisk första halvlek, som vi fans kan suga ut en del hopp från, men fortfarande 0 poäng i tabellen. Det ser kärvt ut nu, men när september är slut ser det nog ljusare ut igen.

Håll ut!