Historien om Rovers - del II
Nästföljande år så gör laget några medelmåttiga säsonger utan att på något sätt vara inblandade i bottenstriden. Härefter så inträffar den stor depressionen. Staden drabbas hårt av svält och arbetslöshet vilket även smittar av sig på klubben. Storstadsklubbarna drabbas inte i lika stor utsträckning och kan under några säsonger köpa sönder de flesta landsortslag.
Detta medförde att en 8:e placering i ligan 1934 fick bli det största glädjeämnet. 1935-36 så spelade laget så dåligt att man ramlade ner i division 2. Detta fick den negativa följden att klubben fick banta sin ekonomi och börja sälja spelare för att kunna överleva. 1937-38 så höll man till och med på att ramla ner i division 3, men räddades återigen av en bra spurt.
1938-39 så gjorde klubben ett mycket lyckat drag då man ånyo anställde Bob Crompton. Klubben vann nämligen 2:an och var återigen i högsta divisionen. Återkomsten till fotbollens högsta serie fick dock ett mycket abrupt slut då man pga andra världskriget bröt ut stoppade serien efter 4 omgångar. Serien låg nere så länge kriget varade, dock så spelade man en krigscup där Rovers deltog med mediokra resultat.
Det som man sportmässigt minns bäst av krigsperioden är en tragisk händelse. Bob Cromptons framgångsrika engagemang i klubben tog hastigt slut då han avled i samband med en match.
1946-47 så hade kriget upphört och engelska ligan började fungera som normalt igen. Rovers hade emellertid förändrats och var inte längre den ”storklubb” med god ekonomi som man en gång var. Åren gick utan att laget presterade något minnesvärt, man anställde flera olika managers för att dessa skulle rätta upp spelet men som sagt utan större framgång.
Det positiva var att pga dålig ekonomi så var klubben tvungen att satsa på och släppa fram egna talanger. En av dessa var Bill Eckersley som debuterade 1947. Han räknas idag som en av klubbens legender. 1952-53 gör så klubben sin bästa insats i cupspelet på 24 säsonger då man lyckas avancera till semifinal i FA-cupen. 1953 anställer klubben en man vid namn Johnny Carey som manager. Denne Carey hade ett rykte om att kunna få fram både det möjliga och det omöjliga hos varje individ han jobbade med.
Den spelare man anser att han lyckades bäst med var Tommy Briggs som gjorde 127 mål på fyra säsonger. Carey’s magi och Briggs anfallsspel skapade åter ett drag kring laget, vilket syntes på de ökande publiksiffrorna. Säsongerna 1955-56 och 1956-57 så missar klubben uppflytning med några få poäng, men laget som nu består av unga talanger utvecklas hela tiden. 1957-58 så tar man sig åter till semifinal i FA-cupen men förlorar även denna gång. Men det bästa av allt denna säsong är att nu lyckas det även i ligan och laget är klart för avancemang i seriesystemet. 1960 så kom man åter tillbaka till huvudstaden och sitt nästan vanliga Wembley besök. Denna gång så stod Wolves som motståndare och detta visade sig vara en för svår nöt att knäcka.
Sportsligt så var säsongen bra men utanför planen figurerade klubben i mycket skit. Spelare ville transferlistas, klubben fixade för lite biljetter till finalen, spelare anklagades för att syssla med svarta börsenverksamhet, listan kan göras lång så det var inget perfekt år precis.
1961 så fattades ett för Rovers hårt och dåligt beslut i England. Man bestämde nämligen att ta bort det lönetak som tidigare funnits i engelska ligan. Beslutet att ta bort taket innebar att mindre och ekonomiskt svagare klubbar var chanslösa mot de rika när det gällde att köpa och locka spelare till sig. Samtidigt så tvingades mindre klubbar lägga hela sin ekonomi på någon eller några stjärnor vilket medförde att man hade väldigt sårbara och tunna trupper. Blackburn lyckades dock att på planen prestera bra och slutade i mitten under några säsonger. Fred Pickering, Mike Ferguson och John Byron är namn att lägga på minnet från denna tid.
