Wolves runt på fyra dagar
En artikel hämtad från vår medlemstidning Bull´s Eye (nr 7)!
Först slår Wolves Rotherham med 3-0, lite senare åker Bradford dit med samma siffror. 3-0 igen! Wolves är i serieledning - obesegrade efter 11 matcher. 11 MATCHER! Vad gör man då? Jo, givetvis bokar man in en blixtresa till Wolverhampton!
Mitt i depressionens och lågkonjunkturens oktober-Sverige, med uppsägningar och varselhot ringandes i öronen, flyr jag och Lasse Berglund fältet för att titta på det NYA Wolves. Serieledarna! Vi bara stack helt enkelt. Smart? Nja, kanske inte...men vi måste ju bara se det NYA Wolves innan bubblan spricker...
Vi beställde världens budgetresa från Skavsta till London (1000 kr var), vidare med tåg och bokade in på det hemtrevliga lågprisgästhuset The Wheatsheaf.
Ett fantastisk läge, mitt i Wolverhampton. Rakt över gatan ligger nattklubbarna Atlantis och Heroes, kunde inte vara bättre! Jo, förresten frukosttiderna, den serveras endast mellan 07.00 och 08.00. Klart i farozonen...
Med hjälp av lite kontakter hade vi lyckats böna och be oss till "omöjliga" biljetter till lokalderbyt West Bromwich-Wolves som spelas samma dag som vi anländer till Wolverhampton. Vi har därför bara ett par timmar på oss att hitta hotellet, hämta biljetter, klunka i oss lite Banks’s Bitter på The Varsity samtidigt som vi slevar i oss en Beef Madras dränkt i Wolverhamptons nationalsmörja - CURRY!
Inne på The Varsity andas vi in djupt för att insupa all Wolvesatmosfär, samtigt planerar vi "taktiken" för kvällens match. Vi har bokat plats på en av supporterbussarna till West Broms hemmaarena The Hawthorns och bussarna avgår tydligen direkt utanför Molineux, inte illa.
Mitt under curryn ringer det från Stockholm, det är min chef som talar om att jag slapp uppsägning, men att 10 andra fått gå idag. Tack! Jag som så smått funderat på att stanna kvar här och öppna en curryrestaurang i Wolverhampton under namnet: "The Swedish Chef", nu slipper jag det. Jag är fortfarande skakis, men kan andas ut.
Lasse har glömt sin matchbiljett på rummet, och knatar efter den. Vi har fått sällskap av en norrman, Odin, som också ska åka buss till The Hawthorns för att se matchen.
Jag tar mig ner till Molineux och möts av en fantastisk syn, 27 bussar står uppradade. Jag går till Ticket Office och hämtar våra bussbiljetter, och minsann om inte Lasse också dyker upp. Nu är det dags. Min första bortamatch. Mitt första lokalderby!!
När bussen passerar klubbshopen står en välbekant vithårig man där och vinkar. Det är ingen mindre än Sir Jack Hayward som vinkar adjö till alla bussar, vi vinkar tillbaka, vi är nu otroligt laddade för match. Bussresan är lång, alla 27 bussarna kör sakta på rad och vi får poliseskort hela vägen. Bussresan piggas upp med lite lottdragningar, men varken Lasse eller jag lyckas vinna nånting.
Framme i Sandwell droppar vi alla av bussen och börjar en lång promenad upp mot stadion, leden tätnar ju närmare vi kommer "the Toilet Bowl", den blå toalettskålen, som The Hawthorns också kallas.
Sångerna skallar. Från klassikern: "I was booorn under a Wanderers Scarf, do you know where HELL is, HELL is at West Brom, heaven is at Molineux and that’s were we come from, I was boooorn under a Wanderers scarf", till hårda rappa "We hate Albion, say we hate Albion".
En aningen korpulent herre på andra sidan staketet ställer sig och vrålar nånting mot oss, samtidigt som han slår ut med armen. Hela massan vrålar "YOU FAT BASTARD, YOU FAT BASTARD". Det är en rå men ändå ganska hjärtlig stämning. Alla är laddade. Det är snart dags för match. Den ringlande jättemasken till folkmassa närmar sig den hotfulla stadion.
Vi kliver in på The Hawthorns och möts av en sagolik syn. The Hawthorns är imponerande och dessutom är hela Smethwick End fylld av helgalna Wolves-supporters - 5000 stycken. Alla sjunger och skriker: "WE ARE TOP OF THE LEAGUE, SAY WE ARE TOP OF THE LEAGUE" och "WE ARE WOLVES, WE ARE WOLVES, WE ARE WOLVES".
Matchen börjar och spelet böljar av och an. Efter en tjugo minuter får Nathan Blake en fin passning, han klipper till och bollen letar sig in i nätmaskorna. Vår kortsida exploderar och alla skriker sin glädje rakt ut. Och det blir ännu bättre: Wolves har grepp om matchen och Newton är nära att göra 2-0 precis innan paus. Vilken första halvlek!
I halvtid är det straffsparkstävling mellan WBA- och Wolves-knattar, publiken lever sig med och vrålar högt. Wolves vinner även den trots (tack vare?) två tjejer i laget, alla skrattar och mår bra.
I andra halvlek tar West Brom över. Det börjar osa hett, men Wolves står emot. Så får West Brom en tveksam frispark. Neil Clement kliver fram och slår en Beckhamliknande vänster insida, bollen skruvar sig som en banan, jag ser faran och vrålar till. Oakes är chanslös.
En orkan släpps lös. Jag ser ut över The Hawthorns och det är som "Myrornas krig". Folk är som galna. De klättrar på varandra, de brottar ner varandra, de slår på varandra, folk står på varandras huvuden. Reklamskyltarna flyger åt sidan och publiken är på väg in på planen. Polis och ordningsvakter tillskyndar. Gud, de hatar verkligen Wolves….
1-1 slutar derbyt och vi kom helskinnade hem till Wolverhampton. På fredagen tog vi det lugnt och gick mest omkring i klubbshopen. På kvällen drog vi först till Heroes och fortsatte sedan vidare till nöjespalatset Atlantis, en nattklubb som tar in över 1000 festglada människor.
På lördagen beslöt vi oss för att kolla på ungdomslagen som spelar på träningsplanerna i Compton. Vi kom precis lagom för att spana in två matcher som pågick samtidigt: Wolves U-17 mot Arsenal samt Wolves U-19 mot Norwich.
U-19 har två stora stjärnor: backen Mark Clyde samt anfallaren Mark Danks. "Danksy" är bara 17 år men har redan provat på spel i reservlaget. Här spelade han mot två år äldre motståndare, men glänste ändå. Han påminner väldigt mycket om Robbie Fowler, liten med bra teknik och är hypervass framför mål.
Lördag natt var det utgång igen, denna gång O’Neills, fullständigt fullpackat med folk, ännu ett partajställe!
Så söndagen. Match mot Burnley. Nu hemma i det gyllene templet: Molineux Stadium! Vi köpte biljetter på South Bank som är den mest högljudda läktaren och till vår belåtenhet så såg man alldeles utmärkt därifrån.
Matchen var underbar. Efter en halvtimme stod det 3-0 till Wolves efter ett självmål, en cykelspark av Rae och en frispark av Cameron. Vi stormtrivdes och skrek med i alla ramsor, de flesta gick ut på "Top of the league", för faktiskt leder ju Wolves tabellen, tro det eller ej...
Matchen slutade 3-0 och jag hann även med en pratstund med Charles Ross (redaktör för fanzinet A Load of Bull). Vår resa hade varit perfekt från början till slut men Lasse och jag var båda väldigt trötta nu.
Måndag morgon åkte vi hem och trots en trilskande tågkonduktör (vi fick pytsa ut ytterligare 25 pund var) så kan man bara sammanfatta resan med ett ord: SUCCÉ!!
Jag trivs verkligen i Wolverhampton, det är en lagom stor stad med många bra uteställe och trevliga pubar. Och så finns där en sak till som man inte hittar någon annanstans: Wolverhampton Wanderers...
