Klubbkänsla
Här kommer en krönika skriven av den för tillfället Ungern-stationerade Alex.
Det var på tiden att denna säsong äntligen fick gå till historien. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Att få ett lag till den absoluta värlsdstoppen, m.a.o till Championsleague, och komma till den absolut sista omgången, det är idag näst intill omöjligt. Vart är det då vi vill? Självklart är det dit, samt till en ligavinst såklart, men för att vi ska ta oss dit måste vi väl ändå någongång lyckas ta FA och Worthington cup. Den kanske ivrigaste frågan på forumet är vilka spelare som ska ta oss dit och vilka som kan vara intresserade av att komma till ett lag som är precis snäppet bättre än medel i Englelska ligan. Idag handlar det inte om att köpa spelare för 500 miljoner kronor, för det har endast ett ytterst få lag råd med, och det är knappt.(det är ju inte särskilt svårt att skita när Arslet är fullt så att säga) Sedan får alltid dessa lag en viss stämpel på sig, att vara ihopköpta, och det vill jag inte ska hända Spurs, och anser att så heller inte har hänt ännu. Att köpa en lovande spelare och uppfostra honom till en av europas bästa, det är idag en av få vägar att ta till toppen. Jag anser dock att det foccuseras lite väl mycket på CL, och jag är glad att ett lag som Bayer Leverkusen tog sig till final. Ett lag som jag anser är uppbyggt utan att man för den delen inte har förköpt sig. Att det måste satsas pengar i en klubb för att ta sig uppåt är vi nog alla överens om, men det bör ske genom upplärning av unga förmågor, som man i värsta fall kan sälja dyrare än man fått dem, men i bästa fall få ett lag som känner varandra och kämpar för varandra och varenda liten boll.
Det börjar lukta VM, och vi alla ser fram emot det. Min gissning är att Ljungbög inte kommer komma någonstans med sina tvåfotsdribblingar, och det beror på att Sverige inte har ett komplett lag som kan ge honom de passar som en sådan speltyp behöver. Jag serhelt klart parallelen mellan vårt landslag och vårt älskade Spurs. Vi är på väg åt rätt håll, men det krävs att det finns fler än knappt en spelare per position på planen. Äntligen försvann Kenneth Andersson, och frågan är om vi inte bör säga samma sak åt vår kära Teddy. Jag vet att det är hårt, men så är även fotbollen i toppen. Vi måste få igång våra unga spelare bättre, och framförallt, låta dem få spela ihop sig.
De värvningarna som gjordes förra året kändes bra, och de har, trots allt, gett resultat, men det är nästa säsong som vi kommer se om erfarenheten har smitta av sig på de yngre.
Det diskuteras ofta om vilka som är ett storlag och vilka som inte är det runt om på internetsidor, och självklart så hamnar Tottenham i blåsväder på denna punkt. Defenitionen på vad ett storlag är varierar nog ganska kraftigt, men ser man det till nuläget och att laget ska vara ute i Europa varje år, så kan man knappast säga att Tottenham är ett storlag idag. Vad man sedan ska kalla ett lag som hela tiden håller sig mellan tolfte och 6;e plats med några interna framgångar i de inhemska cuperna har jag ingen aning om. Dock så vill jag ha förändring och jag hoppas att Hoddle har något att komma med, samt att Enic kan bistå honom i arbetet att få tillbaka den forna klubb, med allt vad det innebär. Vad är det då som är positivt med denna enorma svacka som vi är och har varit i. Att vi alla lär oss att uppskatta en Worthingtoncup final har inget med att vi är i en svacka, utan det har mer att göra med andra fans avundsjuka att se hur mycket fans det egentligen finns i de klubbar som idag kämpar i andra cuper, och ligapositioner än vad de själva är i och prioriterar, samt att de känner flåset i nacken. Varje gång ett nytt lag kommer ut i Europa, så har fotbollen vunnit. På ett sätt vann fotbollen lite intresse genom Uniteds dåliga säsong, tyvärr var det Arslena som åt utav den kakan. Några saker som vi ser självklart som fans, är inte det för andra. Att följa första omgången av Worthington cup, det är det inte många av Arslena eller Uniteds supportrar som gör. Att diskutera en backs skada och bli oense på ett forum i två månader, det är det inte många andra lag som gör. Att dra på sig matchtröjan och vara helt själv om att ha den på sig i puben, det har de aldrig känt. Att vinna mot Sunderland, och bli överlycklig för det, eller att förlora båda matcherna mot Ipswich samma säsong ..... listan är lång för vad som skiljer ett lag på 9;e platsen i förhållande till tre första. Det finns dock en sak som skiljer oss fans/supportarar år när det kommer till kritan och placering i tabell. När jag möter en annan Tottenhamsupporter – om han så är från Taiwan och är 7 år – så sträcker jag fram handen för att hälsa på en som jag vet, är en äkta Tottenhamsupporter. Du tar inte på dig Lillywhite tröjan om du inte verkligen älskar Spurs, och den personen som gör det, kommer alltid få min öppna hand, klapp på ryggen och respekten som kommer med emblemet!
För mig är det skönt att säsongen är slut, när det kommer till en annan aspekt. Jag har varit så nervös varje gång jag tittat på Spurs denna gågna säsong, så mitt hjärta hade inte klarat mycket mer. Den match som jag kommer ihåg mest från förra säsongen är ändå derbyt mellan oss och Arsenal. Jag ska inte gå in på vad jag ordagrant sade när vi gjorde 1-1 i sista övertidsminuten, men jag förmodar att ni alla vet och kände likadant. Jag har aldrig varit mycket för att hata andra lag utan hellre ta fram det egna, dock var det av största vikt att vi som fans av världens bästa fotbollsklubb fick visa vad vi kände för en viss person innan vi kunde släppa honom och aldrig mer behöva ägna en tanke. Han klär bra i det silver han skrapade hem iår, och så gjorde en viss Judas för knappt 2000 år sedan.
Alex Strid
