Vad kommer underifrån
Med dagens ekonomiska situation borde de egna talangerna bli allt mer viktiga, men fungerar det så?
När säsongen är över och de värsta plågorna efter den förra säsongen har lagt sig startar den tid på året som numera kallas ”silly season”. Vem ska köpas och vem ska säljas. Har klubben pengar så köps det mycket och är plånboken lite mindre så kommer det självklart också mindre spelare till klubben. Det lustiga är den optimism och tilltro man ger de nya spelarna, att just de ska kunna göra det underverk som förvandlar ett mediokert mittenlag till det topplag man alltid drömt om.
Ibland går det trend vart ifrån man ska köpa spelare, har någon köpt en bra spelare från Moldavien eller om deras landslag spelat en bra match så är direkt alla Moldaviska spelare jagade villebråd. I England finns en klar tendens att nykomlingar eller lite sämre lag köper för köpandets skull och gärna från länder eller klubbar även den mest insatte lyckats undgå. Även unga spelare har en god chans när säsongen startar och den egna akademin är för tillfället en bra verksamhet att hämta spelare ifrån. Allt för att skapa det nya spelet eller den nya klubbfilosofin.
När mars/april närmar sig och resultaten inte infunnit sig den här säsongen som alla andra så öppnas kassan eller möjligheten att förstärka igen, med skillnaden att Britsiska spelare som passerat Oldboysstrecket är de hetaste och mest eftersökta spelarna.
I Blackburn kommer ofta rapporter om den egna akademin som en väl fungerande och utomordentlig bra investering gjord av Kenny. I de egna rapporterna är de flesta spelare mycket lovande och på gränsen till superstjärnor. Så har varit fallet när det gäller Damien Duff,David Dunn samt Tiny Taylor men dessa herrar är i princip också de enda som lyckats fullt ut på senare tid.
När det gäller oss supportrar så diskuteras det ideligen vem som är på gång och vilka som ska eller borde köpas, men aldrig är det någon som säger vem eller vilka kommer underifrån. Det verkar som att en spelare är direkt ett eller två snäpp bättre bara han kommer från en annan klubb.
De senaste åren har spelare som Marlon Broomes, Ben Burgess, Damien Johnson, Darren Dunning, Marc Richards, James Beattie och sist den långfingrige Jon Walters fått mycket goda recensioner från de egna medierna men inte lyckats att slå sig in i klubbens representationslag.
Med ovanstående tankar så kommer jag osökt att undra hur bra är egentligen vår akademi? samt vilka spelare får rubriker eller goda vitsord?
Ett instrument för att mäta spelarnas kvalitet är att se hur många landslagspelare det finns. Och då främst representanter för de brittiska öarna.
England Jerome Watt och Claran Donnelly i U18, Inga representant i U16,17,19,20
Skottland Alan Morgan i U19, Inga representanter i U17,18
Wales Inga representanter
Irland Inga representanter
Nordirland Ej funnit empiri
Resultat 3 spelare från klubben av uppskattningsvis 300 möjliga. Enligt mig ett ganska magert eller direkt dåligt resultat och betyg för akademin som sägs fungera så himla bra. Dock råder det viss tveksamhet då vissa av Roversspelarna representerar sina landslag om man ska gå enligt Rovers egen media.
Av de spelare som huserar i vår akademi så är det de ovan nämnda samt några till som gör bra ifrån sig i sina respektive ungdomslag och b-lag.
Om man ska gå efter spaltmeter så är nog Jerome Watt den mest lovande. Andra spelare att vänta på är Jemal Johnson, Ryan Robinson, Keiron Renton, Michael Taylor.
Min slutsats är att det hade varit kul om vi kunde få se lite mer egna produkter i tider med bistra klubbkassor och supporterdebatt om klubbkänslor och sådant.
Källor: rovers.co.uk, Englands/Irlands/Wales/Skotlands FF
