West Bromwich Albion - Blackburn Rovers 0-2 (0-0)
Seger, men till vilket pris?
Blackburn Rovers besegrade nykomlingen West Bromwich Albion på bortaplan i måndags kväll. Men man fick man betala ett högt pris för segern.
Då matchen visades på tv så utgår jag i från att de flesta redan har sett den eller i varje fall målen och jag kommer därför inte att ge mig in på att sammanfatta händelserna närmare. I stället väljer jag att dela med mig av lite
funderingar kring hur viktiga spelarna i den föredragna startelvan är i förhållande till de 10-20 proffs i truppen som inte har samma status.
Både Gary Flitcroft och Dwight Yorke tvingades utgå med skador som kommer att hindra dem från spel under de närmaste veckorna. Flitcrofts skada berodde till stor del på otur och skador hör som bekant till spelet. Det som jag funderar över är alltså vad som hände med Yorke.
Såväl Yorke som hans anfallskollega Andy Cole var tveksamma innan matchen. Efter att ha genomgått sena "fitness test" valde ledningen att placera bägge två på avbytarbänken då de förmodligen inte skulle klara av att spela 90 minuter.
Redan innan det hade gått tjugo minuter så var Cole på banan. Han ersatte då ovan nämnde Flitcroft. Cole klarade sig bra och bevisade att den behandling som han genomgått de senaste veckorna hade hjälpt.
Yorke byttes in redan i paus och ersatte då Egil Östenstad som fått chansen igen i representationslaget efter alla skador som drabbat Rovers anfall på senaste tiden. Om detta berodde på att Östenstad var dålig eller på att det var
överenskommet i förväg vet jag inte. Med Cole och Yorke tillbaka på topp tillsammans saknade ingen Östenstad och Rovers press gav resultat. Två mål på fem minuter mitt i andra halvlek avgjorde matchen och allt verkade vara frid och fröjd.
Då några få minuter återstod av matchen så hände det som inte fick hända. Yorke slog upp skadan igen och linkade av planen. Då Rovers hade gjort alla sina tre byten fick man
därför avsluta matchen med tio man och det var tur att man hade en tvåmålsledning att gå på.
Yorke kommer alltså att vara borta ytterligare ett par veckor och Rovers har anfallsproblem igen. Cole verkar vara återställd och Östenstad kan spela även han. I övrigt så är det inte många alternativ som finns att tillgå. Matt Jansen har fortfarande ett odefinierat antal veckor kvar till sin comeback och Corrado Grabbi har helt plötsligt "fitness problems". Trots att Damien Duff spelade anfallare under VM så skall han tydligen spela på kanten och även en gammal rutinerad forward som Craig Hignett ses inte som anant än som inhoppande ytter. Ungdomarna Darren Dunning och
Marc Richards anses inte räcka till på högsta nivå ännu.
Det jag nu frågar mig och er som läser detta är: Har man inte mer förtroende för sina reserver än att man kan ge dem chansen i en eller ett par matcher mot att man får ha sina
föredragna forwards i startelvan under majoriteten av säsongens återstående matcher? Gå gärna in på forumet och dela med er av era funderingar.